— Larisa, lite till… kom igen, älskling, du kan!
Hennes ben var som bly. Varje steg kändes som om hon drog med sig hela världen, fastkedjad vid sina anklar.
Svetten rann i strömmar längs hennes panna, och bröstet kändes som om det skulle explodera. Varje andetag var en kamp, varje hjärtslag en påminnelse om hennes egen svaghet.
— Jag vill bara… duscha… —viskade hon, knappt hörbart, med den sista lilla kraft som fanns kvar i hennes utmattade kropp.
Gleb lutade huvudet mot henne med en perfekt iscensatt oro, men hans ögon var kalla och glanslösa. En isande kyla som trängde genom hennes själ.
Hur hade hon kunnat missa detta alla de gånger han log, alla de gånger hon trott på honom?
— Självklart kan du, älskling. Bara några steg till.
Han pekade mot stugan framför dem. Den stod där som ett vraket av en dröm, något sagolikt och kusligt på samma gång, med sneda väggar och ett tak som såg ut att luta sig på tomma händer.
— Är du säker på att häxan bor här? —frågade Larisa med skälvande röst, rädd och utmattad.
— Absolut. Kom nu, bara några steg till.
Hon klev upp på verandan som i en dröm, kroppen lydde inte längre hennes vilja, varje rörelse var en kamp mellan liv och död.
Gleb hjälpte henne till den skrovliga bänken. Hans leende var tillfreds, men det fanns något rovdjursaktigt i det, något kallt som borrade sig in i hennes hjärta.
— Nu kan du vila… länge.
Larisa såg sig omkring. Mörker omslöt rummet, spindelväv hängde som trasiga gardiner, damm låg tjockt överallt och luften var unken och kall. Hon kände hur paniken steg i bröstet.
— Gleb… här bor ingen.
— Precis! —skrattade han torrt—. Ingen har bott här på tjugo år. Ingen kommer någonsin.
Om du har tur, dör du ensam. Och om inte… —han drog ut på orden, njöt av hennes skräck—, tar vilda djur hand om resten.
— Gleb! Vad säger du? Reagera!
Hans mask av den hängivna maken föll bort, och kvar fanns bara den kalla, hatfyllda mannen.
— Jag varnade dig: registrera företaget i mitt namn. Men du är envis som en åsna. —Han spottade åt sidan—.
— Men inte pengarna, va? —viskade Larisa, bittert och trött.
— De pengarna är mina —morrade han—. Jag behövde bara din underskrift.
Hans ord brände henne mer än slag, mer än tröttheten. Hon ville skrika, slå, fly—men kroppen svarade inte.
Plötsligt hörde hon ett mjukt ljud, en viskning, och hennes hjärta hoppade till.
— Är det djur?
— Var inte rädd!
En liten flicka, kanske sju år, hukade vid hennes sida. Hennes ögon var stora och klara, fyllda av mod och en sorg som Larisa kände igen.
— Jag var redan här. När han tog dig hit gömde jag mig.
Larisa stödde sig på armbågarna, andningen fortfarande tung.
— Är du okej? Hur kom du hit själv?
— Jag går ensam. När jag bråkar med pappa gömmer jag mig här. Låt honom oroa sig.
— Gör han dig illa?
— Nej! Han tvingar mig bara att hjälpa. Men jag vill inte. Om jag inte lyder får jag diska. En hel bergshög!
Larisa kände ett varmt sting i bröstet. Flickans styrka mitt i rädsla rörde henne djupt.
— Kanske är han bara trött. Kanske ger han små sysslor. Jag skulle göra vad som helst för min pappa… om han levde.
— Din pappa är död?
— För länge sedan.
— Alla dör —sa flickan med ett lugn som bara barn kan ha, fatalistiskt men ändå oskuldsfullt.
— Men även din pappa ska dö? —frågade Larisa mjukt.
— Människor dör när de blir gamla. Så fungerar det.
Flickan tänkte ett ögonblick.
— Mamma var sjuk… gick till änglarna. Jag grät mycket.
Larisa kände tårar bränna bakom ögonlocken. Hon hade nästan glömt hur det var att känna någon annans sorg och styrka, att se liv kämpa i ögon som var alldeles för små för att bära så mycket.
— Jag ska hjälpa pappa så att han inte dör! —sade flickan. —Är du också hitkommen för att dö?
— Det verkar så —svarade Larisa svagt.
— Och varför inte ett sjukhus?
En tår rann längs hennes kind.
— Han bestämde… att jag inte skulle få vård.
— Skurk! —utbrast flickan. —Jag ska hitta pappa! Han kan hela alla i byn! Bara inte mamma… —hennes röst bröts.
Flickan närmade sig dörren, lutade sig bakåt och viskade:
— Min pappa är en trollkarl.
Larisa kunde inte låta bli att le, trots smärtan.
— Älskling, sånt finns inte…
— Jo! Det finns! Din man sa att du tror på sådant. Men var inte ledsen. Jag kommer snart tillbaka!
— Vad heter du?
— Dasha!
Hon gled ut som om hon hade vingar. Larisa slöt ögonen, kände både oro och hopp, och ett litet, nästan glömt leende spred sig på hennes läppar.
Plötsligt hörde hon en varm, säker röst:
— Pappa, är hon död?
— Nej, älskling. Hon sover bara.
Laras ögon flög upp.
— Dasha! Du är tillbaka!
Stugan var i skymning, men en mjuk värme spreds från mannen som lade sin hand på hennes panna. Hennes kropp kände sig som om solen själv hade nått henne efter en lång, kall vinter.
— Ja, du kan resa dig. Jag lovar.
Och hon kunde.
Med hans stöd tog hon sina första stapplande steg, kände styrkan återvända till benen, och utanför väntade en motorcykel med sidovagn som skulle föra henne bort från mörkret.
Veckor av återhämtning följde, fyllda med skratt, mat som smakade som mirakel och små, ögonblickliga under som fick henne att känna livet igen.
En dag gick hon ut ensam, utan stöd, och kände friheten i varje andetag, värmen i solen, vinden mot ansiktet och pulsen av sitt eget hjärta.
Sex månader senare stod Gleb förlorad på kontoret medan Larisa återvände, starkare, levande, med Dasha vid sin sida och Alexéi bredvid sig.
Med ett leende som strålade av styrka, hopp och liv, såg hon på sitt team.
Ibland måste man förlora allt för att hitta det som verkligen betyder något.
Och ibland hittar man det tack vare en liten flicka, i en tyst skog, som fortfarande tror på mirakel.
