Anton stod stel i vardagsrummet, telefonen i handen, väskan låg på golvet som om hela världens tyngd hade fallit över honom. Lenas röst ekade fortfarande i hans öron, låg och bräcklig, men varje ord bar med sig smärta:
«Din mamma ringde… och Svetka kommer imorgon kväll med barnen till stugan.» En tryckande känsla kröp upp i hans mage, en känsla han aldrig upplevt trots ett halvt års hårt arbete.
— Lena, jag… — försökte han börja, men orden fastnade i halsen.
— Menar du allvar? — hennes röst darrade först, men blev snabbt hård. — Vi hade ju kommit överens! Ingen ska få veta någonting!
— Jag har inte sagt något — svarade Anton, höjde händerna försvarande. — Jag har bara berättat för mamma att vi inte kommer vara i stan under helgerna.
— Självklart, och hon berättade genast allt för din syster — Lena log bittert, men ansiktet avslöjade både ilska och besvikelse. — Jag kan redan höra det:
«Tänk, Anton och Lena har skaffat ett sommarhus och ska fira nyår själva… Så själviskt!»
Anton var tyst. Han visste att varje ord han sa skulle vara meningslöst. Svetka hade alltid agerat som om världen kretsade kring henne. Igor fanns alltid där för att dra nytta av situationen.
Och nu skulle de komma med barnen och störa den frid de kämpat så hårt för att skapa.
Ett halvt år. Sex månader av utmattande, men ändå underbart arbete. På våren, när moster Nina gick bort, hade Lenas mamma ringt sent på kvällen.
Moster hade lämnat stugan till Lena: ett gammalt, slitet hus i skogarna kring Moskva, som länge hade förfallit. Trädgården var vildvuxen, badhuset trasigt, växthuset rostigt.
Lena grät. De hade sällan träffat moster, men Lena hade älskat henne djupt.
— Kanske borde vi försöka — sa Lena då, torkade tårarna. — Kanske kan vi fixa det… Vi har aldrig haft ett ställe att bara fly till, bort från allt.
Anton hade genast sagt ja. Stadens oväsen, grannarnas ständiga renoveringar, det utmattande jobbet – allt det tog energi. Ett eget hus, tystnad, skog, frisk luft – allt detta gav honom hopp och glädje.
De lovade att inte säga något till någon. Varje helg åkte de dit. Först rensade de upp röran, sedan följde reparationerna. Anton målade, bytte elledningar, lagade taket.
Lena skrubbade, tapetserade, letade möbler på loppisar och online. Ingen semester, ingen vila, bara arbete, trötthet, uthållighet och drömmar.
I augusti stod verandan färdig. Lena strålade, hennes ögon gnistrade: «Föreställ dig, vi kan fira nyår här!»
— Vi har ingen öppen spis — påpekade Anton.
— Då bygger vi en! — skrattade Lena och kramade honom så att hela hennes kropp skakade.
Och det blev en. I oktober, när de första gången tände elden, satt Lena på golvet framför de dansande lågorna och grät av lycka, tårarna rann längs hennes kinder.
— Det här är vårt ställe — viskade hon. — Det första som verkligen är vårt.
I december var allt klart. Ett varmt, doftande hus med friskt ved, tjocka gardiner och levande ljus.
Lena hade fyllt drömmen med nyårsfantasier: snö, tystnad, bara de två vid den sprakande brasan.
Och nu hotades allt.
— Jag vill inte se dem! — bröt hon ut, rösten darrade, ögonen var röda. — Om de kommer, åker jag inte!
Anton var tyst. Han visste att hon hade rätt. Svetka hade alltid agerat som om allt var hennes rätt.
Hans hjärta knöt sig vid insikten att nu måste han välja: vem älskade han mest, vem var viktigast för honom.
— Hon är min syster — sa han tyst.
— Och jag är din fru — skar Lena tillbaka, hennes ögon var tårfyllda men bestämda. — Jag ber bara om tre dagar. Bara dig.
Fem minuter gav hon honom. Anton ringde Svetka med darrande händer. Samtalet urartade till skrik och anklagelser, men han höll fast vid sitt beslut.
De fick inte komma. Han lade på. För första gången sa han nej, för första gången stod han helt på sin egen och sin frus sida.
Hans mamma skickade ett meddelande, men Anton svarade inte. Han vände sig mot Lena,
som kom tillbaka till honom och kramade honom gråtande, tröttheten, rädslan och oron släppte över dem i ett ögonblick.
Två dagar senare stod de på verandan, inlindade i filtar under stjärnhimlen.
Brasan knastrade, luften fylldes av doften av gran, apelsin och stekt kyckling. Anton kände Lenas varma kropp mot sin, hörde hennes mjuka, lyckliga suckar.
— Är du lycklig? — frågade Anton, höll om henne.
— Ja — log Lena, och Anton kände hur all spänning, all kamp och rädsla försvann. — Oändligt.
Vid midnatt skålade de och gick in i det varma, doftande huset, där bara de två existerade.
Och Anton insåg då, med hela sitt hjärta, att detta tysta, gemensamma ögonblick var den verkligt största gåvan i deras liv.
