– Olja, vi har slut på solrosolja, och det finns bara ett tvättmedel kvar för en tvätt, – stod Nina i dörröppningen till köket, hennes händer fuktiga mot förklädet. – Vi borde gå till affären, och listan är jättelång.
Oleg stirrade på TV:n där en spänd fotbollsmatch pågick och ryckte bara lätt på axlarna.
– Nini, du vet hur läget är, – sa han långsamt, utan att släppa blicken från skärmen. – Fabriken har förseningar igen. Produktionschefen sa att i år är det inget med bonusen.
Sist gav jag dig de sista två tusen. Få ut det bästa av det.
Nina suckade tungt och vände tillbaka mot köket. I kylen fanns bara en ensam burk inlagda grönsaker och en gryta med gårdagens soppa.
Den var gjord på grönsaker och kycklingben, för ordentligt kött hade de inte haft råd med på veckor.
Som chefsjuksköterska hade Nina en stabil men blygsam lön. Förr, när Oleg tjänade normalt, levde de bekvämt: en gång om året reste de till havet, kläderna var nya, kylen alltid full.
Men sedan gick fabriken på sparlåga. Lönen minskades, bonusen försvann, och nu räckte Olegs lön knappt till räkningar och bensin.
Hela hushållet och vardagen vilade tungt på Ninas axlar. Hon tog extra skift, jobbade helger, kämpade för att få pengarna att räcka. Oleg…
Oleg kom hem trött, lade sig på soffan och tyckte synd om sig själv, medan han väntade på tre-rätters middag.
– Få ut det bästa av det, – viskade Nina, blickande mot den tomma oljeflaskan. – Vart ska jag dra det ifrån nu? Jag håller på att gå sönder.
Nästa dag gick Nina som vanligt till stormarknaden efter jobbet. Hon stod länge vid köttdisken, stirrade på de saftiga kotletterna, men köpte till slut en låda kycklinglever.
Billigt, men bra att laga. Vid kassan tömde hon sin plånbok på allt mynt. Tre dagar kvar till lön, och plånboken var tom.
På kvällen, medan levern långsamt puttrade i stekpannan, bestämde sig Nina för att torka av hallen från damm.
Oleg sov redan, nöjd med middagen och några burkar öl, som han menade var ”för att spara på småpengarna”.
Nina tog tag i Olegs kappa för att hänga den prydligt. Något hårt i innerfickan fångade hennes hand. Hon visste att hon inte borde rota i hans ficka, men vanan var starkare än förnuftet.
Hennes fingrar fann pappret.
Ett kvitto. Inte från affären. Från bankomaten, samma kväll, klockan 18:45. Nina öppnade det och kände hur marken föll undan.
„Saldo: 345 000 rubel“
Blink, blink. Hon ville tro att det var fel, att siffrorna var förvrängda. Men nej, de var tydliga. Överst stod den senaste transaktionen: „Lön insatt: 78 000 rubel“.
Sjuttioåttatusen. Hennes man hade sagt att han bara tog med sig två tusen.
Nina satte sig långsamt på puffen i hallen. Huvudet dunkade. Hon mindes de gamla slitna stövlarna, smärtan i tanden som hon lindrat med tabletter, kycklingbenen och levern.
Vreden brände genom bröstet som vinäger, skarp och skoningslös. Men det var inte bara ilska – det var svek.
Medan hon sparade varje öre, levde Oleg på hennes pengar. För vad? En ny bil? En annan kvinna? Eller bara av girighet?
Hon lade försiktigt tillbaka kvittot i fickan. Hon ville storma in i sovrummet, slita fram papperet och skrika, men höll tillbaka. Ilska skulle inte lösa något.
Oleg skulle börja ursäkta sig, ljuga om att det var en överraskning eller bankens fel.
Nej, hon måste göra annorlunda.
Nina gick tillbaka till köket, stängde av spisen. Levern doftade gott, men hennes aptit var borta. Hon lade maten i en låda, inte i kylskåpet, utan i sin arbetsväska.
„Om det inte finns pengar, finns det inga pengar“, tänkte hon triumferande.
Nästa morgon gick hon tidigt till jobbet, inget frukost till Oleg. Bara en tom tallrik och en lapp: „Förlåt, det finns inget att äta. Drick lite vatten.“
Hela dagen arbetade hon mekaniskt på kliniken, men tankarna kretsade kring kvällens plan.
Under lunch gick hon till matsalen och åt för första gången på månader inte bara en sallad, utan en hel gryta med potatismos, kompott och bröd. Hon åt med njutning, mätt och glad.
På kvällen kom hon hem lätt, utan tunga matkassar, utan bördor.
Oleg stod i hallen, hans ansikte spände sig av irritation.
– Nini, varför kommer du så sent?
– morrade han.
– Jag är hungrig som en varg. Finns det något i kylen? Har du handlat?
Nina tog lugnt av sig kappan, tog av skorna och steg in i rummet.
– Nej, Oleg, – sade hon stilla.
– Jag har inte varit i affären.
– Hur kan du inte ha handlat?
– följde han efter. – Vad ska vi äta till middag?
– Vi har inget, – sade Nina och slog sig ner med en bok.
– Jag sa redan förra veckan att det inte finns pengar. Jag drack bara en kopp te på jobbet. Jag klarar det. Du får också stå ut. Det är kris.
Olegs ögon vidgades.
– Du skämtar? – stirrade han.
– Och soppan? Huvudrätten? Du brukar alltid fixa något!
– Min fantasi är slut, älskling,
– ryckte Nina på axlarna.
– Man kan inte trolla fram något ur tomma intet. Du sa själv: inga pengar. Mina småpengar gick till räkningar och biljetter. Slut, budgeten är tom.
Oleg stod som förstenad mitt i rummet, gapade, väntade på magi: att Nina skulle trolla fram något, att varje kvinna har en hemlig „reserv“.
– Det här är inte roligt längre, Nini!
– ropade han, nu inte bara förvånad utan irriterad. – Andra dagen äter jag bara tom pasta! Är du husmor eller vem?
– Jag är din fru, Oleg, inte en trollkvinna,
– svarade Nina. – Jag kan inte handla utan pengar. Ge mig pengar, och jag lagar soppa och biff. Vad är problemet?
– Jag sa att det inte finns! – skrek Oleg.
– Lönerna är försenade!
– Jag har heller inga,
– sade Nina lugnt.
– Då får vi fasta. Hälsosamt.
Kvällen Oleg demonstrativt klädde på sig och gick, återvände en timme senare med doften av shawarma från kläderna. Nina sa inget, hon tänkte bara: jag har pengar för mig själv, men inget till honom.
Veckan fortsatte på samma sätt. Nina slutade laga mat, diska, tvätta Olegs kläder.
– Inget tvättmedel, – svarade hon. – Slut. Kan inte köpa nytt.
Oleg blev rasande, försökte manipulera med skuldkänslor.
– Du har blivit hård! – skrek han. – Jag jobbar, kommer hem till ett svinigt hem! Inget att äta, skrynkliga skjortor! Varför är du en sådan fru?
– Och varför är du en sådan man?
– sade Nina och mötte hans blick.
– Som inte kan ta hand om familjen med ett bröd och en påse tvättmedel? Jag arbetar också, jag sliter också. Men varför är hushållet bara mitt ansvar?
– För att du är kvinna! Det är ditt jobb!
– Mitt jobb är att älska och ta hand om, om man bryr sig om mig. Det här „spelet“ var ensidigt, slut.
På lördagsmorgonen väckte doften av stekt korv och ägg henne. I köket satt Oleg och åt, kaffe och smörgås med ost framför sig.
Nina såg honom nästan kvävas, men samlade sig snabbt.
– Åh, vaknade du?
– sade hon.
– Sätt dig om du vill. Jag hittade lite småpengar i vinterkappan, gick till affären.
Hon satte sig mittemot. Bordet dignade av dyr korv, fin ost, ett dussin utvalda ägg.
„Småpengar?“ – log hon för sig själv.
– Tack, men jag är inte hungrig, – ljög hon. Hon ville bara se hur långt han gick.
Oleg tuggade, försökte undvika hennes blick, hungern var starkare.
– Lyssna, Nini – började han, mellan tuggorna – vi kan sluta cirkusen. Jag lånade femtusen av Serega. Här, gå till affären.
Fem tusen låg på bordet. Nina såg på pengarna, sedan på honom.
– Från Serega? – frågade hon. – Hur ska du betala tillbaka? Lönen har ju inte kommit än.
– Nåväl, jag fixar det! – svarade Oleg. – Det är ditt jobb? Gå till affären.
Nina snurrade sedeln mellan fingrarna.
– Okej. Jag köper bara det jag behöver. Du kan äta hos Serega, om du är så generös.
– Vad säger du?! – skrek han. – Pengarna är till oss! Familjen!
– „Till oss“? – Nina reste sig, rösten spänd som en sträng. – Och de 78 tusen för tre dagar sedan? Och 345 tusen på ditt konto? „Familjebasen“ för hungriga män?
Oleg stelnade. Först blev han blek, sedan röd. Öppnade munnen, stängde, öppnade igen. – Du… du rotade i min ficka? – väste han.
– Släpp det, Oleg, – sade Nina, rösten skälvde av vrede och besvikelse.
– Jag hittade kvittot av misstag när jag hängde upp din kappa. Och vet du vad det värsta är? Inte att du gömmer pengar.
Utan att du såg på medan jag sparade varenda öre, höll tillbaka från mig själv, gick i slitna stövlar, och du åt min soppa, gjord på mina pengar! Skäms du inte?
– Jag sparade! – skrek Oleg och slog i bordet.
– Jag ville köpa en bil! Och du… du är självisk… bara pengar i huvudet!
– Överraska? – skrattade Nina bittert.
– Överraska betyder inte att jag svälter. Överraska betyder att vi sparar tillsammans.
Det du gjorde var småaktigt själviskt. Jag levde på mig själv, och du var parasit vid min sida.
– Vad menar du? Jag är man, jag behöver en bil, så jag inte skäms inför grabbarna! Och du med din lever… en månads sparande? Jag dog ju inte!
– Nej, – nickade Nina. – Men något inom mig dog. Min respekt för dig dog. Min tillit dog.
Hon lade tillbaka pengarna på bordet, femtusen.
– Ta dina pengar. Köp en biljett.
– Vart? – frågade Oleg, förvirrad.
– Till en ljus framtid. Eller till din mamma.
Eller till en hyrd lägenhet. Jag bryr mig inte. Jag vill inte längre leva med någon som ser mig som tjänare och idiot.
Oleg gick inte direkt. En lång, utmattande gräl följde.
Han skrek, anklagade, försökte försona sig, lovade päls med pengarna, skrek igen. Nina stod fast. Hon såg honom för första gången: girig, småaktig, hysterisk, främmande.
På kvällen packade Oleg sin väska.
– Du kommer ångra dig!
– kastade han i dörren.
– Vem kommer ta hand om dig vid fyrtiofem? Själv med katten! Jag hittar någon som uppskattar sin man!
– Lycka till, – sade Nina och stängde dörren.
Hon föll mot dörren, utmattad. Hon ville gråta, men tårarna var slut. Bara ett enormt, rungande tomrum fanns kvar.
Hon gick till köket. På bordet låg Olegs ensamma påläggsförpackning.
Nina tog den och slängde den i soporna. Kylen stod tom, nästan orörd, bara hennes låda med kycklinglever kvar, länge glömd.
– Inget att oroa sig för, – sade hon högt.
– Nu vet jag åtminstone exakt vart mina pengar gick.
Ett månad passerade.
Nina gick långsamt hem från jobbet. Våren hade börjat, början av maj, syrenerna blommade, luften var frisk. Hon gick in i sin favoritbutik och strosade lugnt mellan hyllorna.
I korgen hamnade en burk röd kaviar (på rea, men ändå), en skiva god mögelost, en flaska torrt vitt vin, färska grönsaker och en filé av abborre.
Vid kassan betalade hon med kortet, som nu alltid hade pengar.
Det visade sig att det var mycket billigare att leva ensam. Räkningarna sjönk (vatten och el blev en bråkdel), matinköpen behövdes inte överdrivas. Ingen öl, cigaretter, „ge till bensin“ eller reservdelar.
Hemma satte Nina på sin favoritmusik. Hon lagade fisken, hällde upp ett glas vin. Satt vid fönstret, såg solen gå ner.
– Jag är fri, – sade hon för sig själv, med glaset mot läpparna. – Och det är min verkliga lycka.
