Jag var på väg att betala av på min mans lån, men stelnade till i dörröppningen. ”Dåren betalar, och vi flyger till Dubai.” Sedelbunten hamnade i mitt eget kassaskåp.

Familjeberättelser

– Lättlurade idioten betalar, och vi flyger till Dubai.

Jag stod utanför dörren till min egen lägenhet. Nyckeln satt redan i låset. Handtaget på apotekspåsen skar in i fingrarna. I påsen låg trehundrafyrtiotusen rubel. Jag hade tagit ut varenda rubel på banken samma morgon.

Artyom hade sagt att han måste betala det han låg efter med före klockan sex. Annars skulle kronofogden komma och göra en förteckning över hans saker inför hela huset. Vid frukosten hade han kysst mig på tinningen och viskat att han hade ställt till det. En föreställning hade ställts in, ingen hade hört av sig efter provspelningarna och han hade bara tagit lånet för att slippa leva på mig.

Jag hade till och med blivit stött när han sa så. Vad var det för mening med att vara gifta om man inte hjälpte varandra när det blev svårt?

– Ja, på torsdag. Jag har biljetterna. Kolla bara att de har stavat ditt efternamn rätt.

Jag drog ut nyckeln så långsamt att en av tänderna rispade min nagel.

– Klart hon inte följer med. Hon har sändningar. Det har jag ju sagt.

Grannkvinnan klev ur hissen med sin hund. Hunden nosade åt mitt håll, och hon kortade kopplet.

– Jag glömde en sak i bilen, sa jag, fast hon inte hade frågat.

Jag gick ner till parkeringen. Jag satte mig i bilen men fick inte in nyckeln i tändningslåset. Jag lade påsen på passagerarsätet bredvid inspelningsschemat. Röda pilar överallt, tre schemaändringar på en vecka och mitt namn bredvid vartenda nattpass. Min senaste bonus hade jag fått för programmet vi jobbade med till fyra på morgonen.

Telefonen vibrerade.

– Var är du? frågade Artyom.

Han lät precis som vid frukosten. Trött och lite skamsen.

– På gården.

– Tog du ut pengarna?

– Ja.

Jag hörde hans lättade suck ända genom telefonen.

– Kom upp. Jag pratade precis med banken. De börjar bli otåliga.

– Jag kommer snart.

Tio minuter senare gick jag upp igen. Han stod barfota i hallen, i den vita t-shirt han brukade spara till provspelningarna. Hans badbyxor hängde på torkställningen. Hade jag sett dem en timme tidigare hade jag kanske frågat om han hade varit och simmat.

– Nå? sa han och sträckte sig efter påsen.

– Jag ska bara tvätta händerna först.

– Lera, klockan är snart sex.

Jag gick förbi honom in i sovrummet. Där stod ett litet kassaskåp som jag köpt före bröllopet. I det förvarade jag hårddiskarna jag använde i jobbet, mitt pass och några smycken. Artyom brukade skratta åt det. I ett riktigt äktenskap behövde ingen ett kassaskåp, tyckte han.

Jag lade sedelbuntarna ovanpå smyckespåsen, stängde luckan och vred om handtaget.

– Varför lägger du dem där? frågade han bakom mig. Vi ska ju till banken nu.

– Visa mig låneavtalet.

Han såg först på kassaskåpet, sedan på mig.

– Vad sa du?

– Avtalet. Hur mycket du är skyldig. Kontonumret vi ska föra över pengarna till.

– Jag har ju redan berättat allt.

– Du sa att du behövde trehundrafyrtiotusen före sex. Nu vill jag se vem som ska ha dem.

Han förde handen till fickan men tog inte upp telefonen.

– Tror du att jag skulle stjäla från dig?

Jag hann öppna munnen för att lugna honom. I flera år hade det gått lika fort varje gång han blev förolämpad för att jag tog upp något jag själv hade skäl att vara arg över. Nu bet jag ihop tills impulsen gick över.

– Öppna bankappen, Artyom.

I köket satte han sig på min plats och drog sockerskålen till sig. På spisen stod soppan han hade lovat att laga dagen innan. Jag hade kokat den på natten när jag kom hem från redigeringen.

– Det är egentligen inte riktigt ett banklån, sa han. Jag ordnade det genom en kille. Det blev billigare så.

– Vadå för kille?

– Du känner honom inte.

– Ring honom då. Jag är här.

Han slog handflatan i bordet så hårt att skeden hoppade till i sockerskålen.

– Förhör du alla så här på jobbet också? Du är inte i kontrollrummet nu!

Jag satte mig mitt emot honom. Mina knän skakade så mycket att jag inte längre orkade stå.

– Går ditt flyg på torsdag?

Han blev sittande med öppen mun. Plötsligt fyllde kylskåpets surr hela köket.

– Stod du och tjuvlyssnade?

– Jag kom hem med pengarna. Det hördes ut vad du sa.

– Vi skojade bara.

– Var det också ett skämt att efternamnet behövde kollas?

På fönsterbrädan låg mappen där han förvarade sina bilder till provspelningarna. Hörnet på ett färgglatt kuvert stack ut. Han märkte att jag tittade dit och lade handen över mappen.

– Rör inte mina saker.

– Det gör jag inte. Och mina pengar stannar i kassaskåpet.

Han gick runt bordet och satte sig på huk framför mig. Förr räckte det att han såg upp på mig så där för att jag skulle flytta på mig och låta honom sätta sig bredvid. Nu höll jag hårt i stolskanten.

– Lera, jag har verkligen trasslat in mig i det här.

– I vad?

– Jag lovade henne att vi skulle åka. Hotellet är redan bokat. Handpenningen är betald.

– Vem betalade den?

– Hon. Jag sa att jag skulle stå för resten.

Han öppnade bokningen i telefonen och lade den framför mig. Två efternamn och ett datum, en torsdag. Jag behövde inte bläddra uppåt. Artyom hade redan betalat flygbiljetterna. Han hade tänkt betala hotellet med arvodet från ett reklamjobb. Rollen hade gått till någon annan.

Jag tänkte på resväskan han hade kommit hem med veckan innan. Han sa att en bekant sålt den nästan gratis och att han inte kunde låta ett sådant tillfälle gå förbi. Jag hade till och med burit ut kartongen på balkongen åt honom.

– Så du skulle ta pengarna i dag och sätta dig på planet på torsdag?

– Jag tänkte ordna betalningen först. Sedan skulle vi sätta oss ner och prata ordentligt.

– Efter semestern?

– Snälla, Lera.

Han öppnade miniräknaren i telefonen.

– Avbokar jag nu förlorar vi både biljetterna och handpenningen. Nästan hundratusen rubel.

– Och därför ska jag ge dig trehundrafyrtiotusen till?

– Kanske går det att få tillbaka en del om jag hittar några som kan ta våra platser. Jag ska kolla.

– Gör det.

Han lät telefonen ligga kvar mellan oss. I vanliga fall hade jag redan hunnit ringa någon. Jag kände arrangörer, handläggare och folk som skulle svara sent på kvällen för min skull. Nu sköt jag bara tillbaka telefonen till honom.

– Hur mycket pengar har du?

– Tolvtusen på kortet.

– Då får du räkna på det.

Han raderade summan. En stund satt han bara och stirrade på den tomma skärmen.

Halv sex ringde min redaktör. Någon hade hoppat av programmet igen och de behövde ett reservinslag. Jag gick ut i hallen.

– Lera, hur illa är det?

– Det går att lösa. Kör inslaget om pendeltåget. Jag kollade tillstånden i natt. Det ligger i reservmappen, andra filen.

– Kommer du in?

En ny bagagebricka stack upp ur fickan på Artyoms jacka.

– Inte i dag.

Från sovrummet hördes ett kort, gällt pip.

Artyom satt på huk framför kassaskåpet. Han höll i bruksanvisningen som han hade plockat fram ur nedersta lådan.

– Vad gör du?

– Jag skulle bara titta på pappren. Ett av mina intyg ligger också där inne.

– Det ligger i andra lådan i byrån.

Han reste sig så snabbt att han slog axeln i garderobsdörren.

– Sluta förödmjuka mig! Vi äger ju allt tillsammans!

– De pengarna sparade jag ihop före bröllopet. Det vet du.

– Ge mig åtminstone hundratusen då. Jag betalar tillbaka.

– Nej.

Han berättade att biljetterna inte gick att lösa in. Att hon redan hade tagit ledigt. Till och med att hon hade köpt en ny baddräkt. Jag lyssnade och försökte minnas när han senast hade brytt sig så mycket om vad jag skulle behöva avstå från.

– Hur ska jag kunna ringa henne nu och säga att allt har gått i stöpet?

– Du har telefonen i handen.

Då lyste Alinas namn upp på skärmen. Artyom avvisade samtalet. Telefonen började genast ringa igen.

– Ge mig kvällen på mig, sa han. Jag kommer på något.

– Okej. Mina pengar rör du inte.

Jag gick in i badrummet, låste om mig och vred på kranen. Först då började jag gråta. Jag var tillbaka i köket vid frukosten. Jag kände hans kyss mot tinningen och såg mig själv dra på mig stövlarna i all hast. Redan då funderade jag på vad jag skulle säga till honom på kvällen för att han skulle slippa skämmas så mycket.

På kvällen ställde Artyom ut resväskan i hallen. Han drog upp handtaget och gick förbi den flera gånger innan han sa något.

– Jag åker till Denis ett par dagar.

– Okej.

– Tänker du inte ens fråga om jag kommer tillbaka?

Jag stod med en tallrik soppa i händerna. Jag hade bara druckit vatten på hela dagen, ändå hade jag svårt att svälja den första skeden.

– Just nu vill jag att du går. I morgon kan vi bestämma när du hämtar dina saker.

– Om vi pratar igenom det i lugn och ro, kan jag få pengarna sedan?

Jag ställde ner tallriken för att inte spilla.

– Nej, Artyom.

Då ringde det på dörren.

Utanför stod en ung kvinna med en liten ryggsäck. Hon såg argt på Artyom och sedan förvirrat på mig.

– Varför svarar du inte? Resebyrån väntar på betalningen till sju.

Artyom klev ut i trapphuset och försökte dra igen dörren bakom sig. Resväskan stod i vägen.

– Alina, vi går ner.

– Vänta. Du sa att pengarna redan var överförda.

Nu tittade hon på mig.

– Jag har inte fört över några pengar, sa jag. Och det tänker jag inte göra heller.

– Snälla, Lera.

Ett ögonblick ville jag säga precis vad jag hade hört utanför dörren. Jag ville se om han lika lätt kunde kalla mig idiot när Alina stod framför honom. Sedan såg jag hur hårt hon höll i ryggsäcksremmen. Fingrarna hade vitnat.

– Prata med Artyom om bokningen. Jag har inte betalat er resa.

Alina tog ett steg ner i trappan.

– Du sa ju att ni hade bott isär länge.

Artyom tryckte ner väskans handtag. Det åkte in med ett kort klick.

– Inte här i trapphuset.

– Kom ner och förklara då. Och vi ska prata om pengarna jag gav dig till min biljett.

Artyom såg på mig en sista gång. Jag kände igen den blicken. Så brukade han se på mig när ett samtal blev obehagligt och han väntade på att jag skulle ta över.

Jag drog undan väskan från dörröppningen. Han tog den och gick efter Alina. Ingen av dem väntade på hissen.

På torsdagen, just när deras plan skulle ha lyft, satte jag tillbaka kontanterna på mitt eget konto. Medan banktjänstemannen räknade sedlarna fick jag ett meddelande från Artyom.

”Vi måste prata om hur vi gör nu.”

Jag svarade att han kunde hämta sina saker på lördag klockan tio.

– Vill du ha ett kvitto? frågade banktjänstemannen.

– Ja, tack.

Jag vek kvittot på mitten och stoppade det i plånboken, och när jag gick ut från banken visste jag att när Artyom hämtade sin resväska på lördagen skulle jag be honom lämna tillbaka nyckeln till min lägenhet.

Visited 573 times, 1 visit(s) today
Betygsätt den här artikeln
( 1 оценка, среднее 5 из 5 )