– Från och med den första har vi delad ekonomi, sa Valera och lade ett skrivhäfte framför mig på köksbordet. – Mamma har skrivit ner allt.
Det var ett rutigt skolhäfte med en kattunge i rosa rosett på omslaget. I sådana häften skrev Zoja Fjodorovna upp elmätarställningen, receptet på aladåb och vem som hade namnsdag när. Nu hade hon skrivit ner hur nästa månad i vårt äktenskap skulle se ut. Hon hade tryckt så hårt med pennan att man kunde känna bokstäverna på nästa sida.
”Räkningarna delar vi på. Var och en köper sin egen mat. Var och en behåller sin lön.”
På bordet låg ett par byxor som tillhörde en kund. Jag skulle lägga upp dem till nästa morgon. Jag höll fortfarande skräddarkritan i handen.
– Vilken första?
– Nästa vecka.
– Och när tänkte du prata med mig om det?
Valera satte sig på pallen. Han tog inte ens av sig jackan.
– Vad finns det att prata om? Du skickar tiotusen till Oksana varje månad. Av mina pengar också. Mamma tycker att det är dags att sätta stopp för det.
Jag var femtiofyra år och hade varit gift med honom i tjugotvå. Jag arbetade på en syateljé i köpcentret vid stationen, han som elektriker på vattenverkets pumpstation. Bådas löner sattes in på mitt konto, för det var jag som höll reda på när elräkningen skulle betalas och hur mycket vi behövde lägga undan till nästa månad. Under alla de åren hade han aldrig frågat vems pengar jag köpte middagen för.
Oksana var min dotter från mitt första äktenskap. Hon var trettiotre och ensam med sexårige Timosja, som växte ur sina skor så fort att man kunde tro att han vaknade med större fötter varje morgon. Valera hade känt Oksana sedan hon var elva. Det var han som lärde henne cykla. En söndag sprang han bredvid henne på gården i tre timmar, med ena handen om sadeln och den andra om hennes midja. När hon äntligen klarade att svänga runt hushörnet på egen hand såg han så stolt ut att jag fortfarande kan se hans ansikte framför mig.
Han visste också att jag hjälpte henne med förskoleavgiften. Fram till den kvällen hade han aldrig haft något att invända.
– Du tjänar över nittiotusen, sa jag. – Jag får fyrtiosextusen en bra månad. Fyratusen femhundra rubel betyder något helt annat för dig än för mig.
– Räkningarna går på niotusen. Hälften är fyratusen femhundra.
– Och vem ska jag laga mat åt?
– Dig själv. Jag klarar mig.
Han rev ut sidan och satte upp den på kylskåpet med snäckmagneten. Häftet slängde han på fönsterbrädan. Först när kritan smulades sönder mellan fingrarna märkte jag hur hårt jag höll den. Vitt damm föll över kundens byxben.
Två år tidigare hade jag ordnat ett extrakort åt Zoja Fjodorovna, kopplat till mitt konto. Hon var åttioett, bodde på andra sidan stan och ibland hann medicinen ta slut innan vi kom dit. Hon använde mest kortet på apoteket och bageriet. I våras hade Valera stängt av köpaviseringarna på min telefon. Den pep hela tiden på jobbet, också när jag stod där med munnen full av knappnålar.
Den kvällen bestämde jag mig för att låta kortet vara tills vidare. Zoja Fjodorovna kunde behöva bröd eller medicin redan nästa dag.
På tisdagen tog jag ändå spårvagnen hem till henne efter jobbet. Hon bodde högst upp, utan hiss. När jag kom fram var jag så andfådd att jag fick en stund på mig att tänka ut hur jag skulle fråga om häftet utan att vi började gräla direkt.
– Var det ni som föreslog att vi skulle ha delad ekonomi?
– Jag gav min son ett råd, sa hon och ställde en kopp te framför mig. – Själv behöver jag ingenting. Jag har redan levt mitt liv.
– Rådde ni honom att leva med mig som om vi bara hyrde rum i samma lägenhet?
– Jag sa åt honom att se till att du slutade ge hans pengar till den där flickan. Valera har berättat hur mycket du skickar och att du betalar förskolan också.
– Oksana är min dotter.
– Din, ja. Men vad är hon för honom?
Jag höll fingret mot koppens öra. Om jag blundar kan jag fortfarande höra Oksana ropa på gården första gången hon cyklade hela vägen längs trottoaren själv. ”Titta, Valera! Du kan släppa nu!” Undrar om han också mindes det.
Zoja Fjodorovna sköt syltfatet närmare mig.
– Jag vill bara ert bästa, Larissa. Se på mig. Lite gröt, ett glas kefir, det räcker. Kött har jag inte ätit på länge.
Jag lämnade teet orört. Paraplyet blev kvar i hallen. När jag märkte det stod jag redan vid spårvagnshållplatsen och lät hellre regnet blöta ner mig än gick tillbaka.
På Valeras lönedag förblev min telefon tyst för första gången. På kvällen kom en överföring från honom på fyratusen femhundra rubel. I meddelandet stod det bara ”Räkningar”.
På lördagen åkte han till sin mamma med en tom väska och kom tillbaka med en full.
Efter två veckor hade vi fått en ny ordning i kylskåpet också. Översta hyllan var Valeras. Där låg frysta pelmeni, pålägg han köpt på extrapris och en plastburk med sprucket lock. Varje lördag försvann burken tom och kom tillbaka full med köttbiffar. Ibland var maten fortfarande så varm att locket immade igen.
Arbetskläderna slängde han fortfarande i min tvättkorg. Jag tvättade dem, hängde upp dem och sydde fast knappen på fickan när den lossnade. Han märkte ingenting. Själv tänkte jag på det först när jag satt vid köksbordet och redan hade bitit av tråden.
På söndagen kokade jag borsjtj. Av gammal vana tog jag den stora grytan så att soppan skulle räcka hela veckan. Doften av köttbuljong fick Valera att komma ut i köket. Han lyfte på locket och sträckte sig genast efter sleven.
– Den där har jag lagat åt mig själv, sa jag.
– Okej. Vad är jag skyldig dig?
Jag trodde att han skämtade. Han hade redan tagit för sig. Han värmde två köttbiffar till soppan och satte sig. Strax därpå plingade telefonen till i förklädesfickan. Hundrafyrtio rubel. I meddelandet stod ett enda ord: ”Borsjtj.”
– Och de två timmar jag stod vid spisen? frågade jag.
– Du hade ju lagat den åt dig själv ändå. Det är väl ingenting för dig. Precis som med sömnaden. Du sitter där och drar lite i tråden. Den kostar några kopek, det är allt.
Jag såg på hans vinterjacka som hängde i hallen. Vintern innan hade jag ägnat två kvällar åt att sprätta upp och sy om fodret. Han brukade säga att han inte hade någon annan jacka som han kunde röra sig lika bra i på jobbet. Nu doppade han brödet i min soppa utan att ens titta upp.
Den kvällen satte jag mig och räknade. Om vi delade på utgifterna efter vad vi tjänade skulle han stå för ungefär två tredjedelar och jag för en tredjedel. När jag hade betalat min del kunde jag själv bestämma hur mycket jag ville ge Oksana. Jag skrev också upp tvättmedlet och bensinen till resorna hem till hans mamma. Jag hoppades att vi äntligen skulle kunna prata om saken när alla utgifter låg framför honom.
Valera tittade länge på papperet.
– Var fick du det här ifrån?
– Jag räknade ut det.
– Mamma tycker att det är rättvist att dela lika.
– För mig tar samma fyratusen femhundra dubbelt så stor del av lönen.
– Ta på dig mer sömnadsjobb då. Vem hindrar dig?
Han ställde tekoppen på papperet. När han lyfte den igen gick det knappt att läsa ordet ”Summa” under den bruna ringen.
– Säg till din mamma att hon bara får använda extrakortet på apoteket från och med nu, sa jag medan jag torkade upp teet. – Resten får hon betala med sin pension.
– Missunnar du en åttioettårig kvinna hennes medicin?
– Jag fortsätter att betala för medicinen.
– Jag säger det till henne sen.
Han tog bilnycklarna och gick ut. Från köksfönstret såg jag honom sätta sig bakom ratten, tända kupébelysningen och lägga båda händerna på ratten. Han startade aldrig motorn. Efter en stund slocknade lampan, men han satt kvar. Jag stod vid fönstret i tjugo minuter. Två gånger var jag på väg till dörren. Båda gångerna vände jag om.
När han kom upp satte han sig i hallen och drog av sig ena skon. Den andra satt kvar.
– Hon ringer varje kväll, sa han med blicken på dörrmattan. – Hon säger att jag är en toffel. Att du gör vad du vill med mig. Jag är femtioåtta, Lara, och jag försöker fortfarande bevisa något för henne.
Jag väntade.
– Hon uppfostrade mig ensam. Hon gick dubbla skift i skolmatsalen. Jag gjorde läxorna bakom serveringsdisken och hon slog in en köttbiff åt mig i en servett så att kökschefen inte skulle se.
Rösten stockade sig. Jag ville lägga handen på hans axel, men han reste sig och gick in i badrummet. Där satte han på kranen. Jag stod kvar i hallen med hans sko i handen.
Så levde vi en månad till. Sedan ringde Oksana en tisdag mitt under en provning. Först trodde jag att något hade hänt Timosja. Hon grät så mycket att jag knappt hörde vad hon sa.
– Zoja Fjodorovna ringde mig. Hon sa att jag lever på andras pengar. Att du tar de sista slantarna från Valera för min skull.
– Hur fick hon ditt nummer?
– Jag vet inte, mamma. Snälla, skicka inga fler pengar. Jag klarar mig.
I bakgrunden hörde jag Timosja leta efter sin dinosauriestrumpa. Jag ville be Oksana att inte lägga på. Säga att jag fortfarande var hennes mamma även om hon var trettiotre. Innan jag hann säga något hade hon lagt på. Jag gick tillbaka till provrummet och stack den första knappnålen rakt i fingret.
På spårvagnen hem öppnade jag bankappen. Jag ville räkna ut hur mycket jag hade skickat till min dotter sedan i våras. Av bara farten tryckte jag på extrakortet. Jag hade inte tittat på de köpen på flera månader.
Apotek. Bageri. Apotek igen.
Sedan såg jag en annan rad. ”Köttståndet, centrala marknaden.” Tretusen femhundra rubel. Nästa lördag hade nästan exakt samma summa dragits på samma ställe. Jag bläddrade tillbaka. Sju lördagar i rad, från och med veckan då Valera satte upp reglerna på kylskåpet. Under de två åren dessförinnan fanns inte ett enda sådant köp.
Hemma tog jag fram häftet med kattungen och skrev upp alla sju datumen på den sista tomma sidan. Tjugofyratusen femhundra rubel. Mer än halva min månadslön.
Den natten försökte jag hitta någon annan förklaring. Hon kanske handlade åt en granne. Hon kanske trots allt betalade köttet till biffarna med sin pension. Jag gick ut i köket och öppnade kylskåpet. På översta hyllan stod burken med det spruckna locket. Två köttbiffar låg kvar på botten. Jag stod och såg på dem tills kylskåpet började pipa.
På morgonen skrev jag ut kontoutdraget och åkte hem till Zoja Fjodorovna med det.
– Brukar ni gå till marknaden på lördagar?

– Ja. Är det förbjudet?
– För att köpa kött?
– Vadå för kött? Jag har ju sagt att jag inte äter det.
Jag lade papperet framför henne. Hon satte på sig glasögonen, läste raderna en stund och tog av sig dem igen.
– Jag köper det åt min Valera. Åt min son. Hos dig lever han på frysta pelmeni hela veckan.
– Ni betalar med mitt kort.
– Han sa att jag skulle använda det. Han sa att du ändå inte skulle märka något eftersom aviseringarna var avstängda.
Hon flyttade sockerskålen till andra sidan bordet och sedan tillbaka. Jag tänkte på hur lugnt Valera hade ätit min soppa medan han förklarade vad min tid var värd.
På kvällen hade han fortfarande jackan på sig när jag frågade:
– Var det du som sa åt din mamma att köpa köttet med mitt kort?
– Ja. Du skickar ju tiotusen till Oksana varje månad. Missunnar du min mamma några köttbiffar?
– Du visste om pengarna jag skickade till Oksana. Till din mamma sa du till och med att jag inte skulle få veta något om det hon tog.
– Jag pratar med henne i morgon.
– Du har till fredag på dig att säga det. På lördag fungerar kortet inte längre.
– Du kommer ändå inte att spärra det.
Halv tolv på fredagskvällen slumrade Valera framför tv:n. Han hade fortfarande inte ringt sin mamma. I köket lyste telefonskärmen upp bordet medan jag knappade in bekräftelsekoden. På skärmen dök ett enda meddelande upp: ”Kortet har spärrats.”
Strax före nio på lördagen satt Valera och knöt skorna när telefonen ringde. Han satte på högtalaren. Sorlet från marknaden fyllde hallen som om ytterdörren stod öppen.
– Valera, min pojke, de tar inte kortet! Jag har blippat två gånger. De har redan slagit in köttet. Folk bakom mig frågar hur länge de ska behöva vänta!
Min man såg upp på mig.
– Hon står vid disken inför alla!
– Du hade två dagar på dig att säga till henne.
Jag räckte honom kontoutdraget. Han läste igenom posterna. Sedan vände han på papperet och vände tillbaka det igen, som om det kunde stå något på baksidan som han fortfarande kunde säga.
– Mamma, lämna tillbaka köttet, sa han till slut i telefonen. – Jag kommer och betalar.
Ena skosnöret var fortfarande oknutet. Jag hörde det slå mot trappstegen ända ner till bottenvåningen.
En timme senare ringde Zoja Fjodorovna till mig.
– I trettio år har jag handlat vid den där disken, Larissa. Varenda försäljare vet vad jag heter. I dag stod jag där och visste knappt vart jag skulle titta. Missunnar du din egen man mat?
– Det var ni som skrev det, Zoja Fjodorovna. Var och en köper sin egen mat.
Hon lade på. Jag satt kvar med mitt kalla te och hörde hennes röst inom mig igen, just när hon sa att de redan hade slagit in köttet. Jag såg henne framför mig med kortet i handen. Jag hade kunnat säga det till henne öga mot öga kvällen innan. Det visste jag redan när jag lade telefonen med skärmen nedåt på bordet.
På kvällen lade Valera kvittot från marknaden framför mig. Tretusen åttahundra rubel.
– Kött har blivit dyrt, sa han med blicken på papperet.
En månad senare, den dag Valera fick sitt löneförskott, föreslog han att vi skulle ha gemensam ekonomi igen. Sin mammas kort kunde vi använda enbart till medicinen. Han pratade om det som om det räckte att ställa tillbaka allting på sin gamla plats i kylskåpet.
– Vänta, jag skriver upp det, sa jag.
Samma sak hade jag sagt den där kvällen när han lade häftet framför mig. Nu satt jag kvar utan att röra mig.
– Vi låter det vara som din mamma skrev, Valera.
Sedan dess åker han med mat till sin mamma tre gånger i veckan och tar nattpass på jobbet. Häromdagen hittade jag honom i köket, böjd över ett apotekskvitto. När han såg mig vände han på det.
– Hennes mediciner kostar en hel del de också, sa han. – Det visste jag inte förut.
Förra veckan bad han att få låna femtusen rubel tills löneförskottet kom. Jag förde över pengarna. På söndagen åt han lunch hos sin mamma. Översta hyllan stod tom.
Oksana skickade tillbaka min senaste överföring samma dag. Hon ringer en gång i veckan. Ibland ropar Timosja i bakgrunden att han har tappat en tand eller att han har hittat dinosauriestrumpan. Då trycker jag telefonen närmare örat. Ibland ropar Oksana dit honom. Ibland säger hon hej då innan jag hinner be henne. Jag vet fortfarande inte vem som gav Zoja Fjodorovna hennes nummer.
Nyligen stötte jag på min svärmor vid spårvagnshållplatsen. Hon tittade på tidtabellen när hon sa:
– Du kunde ha sagt det till mig öga mot öga. Jag hade själv lagt kortet framför dig.
Innan jag hann svara kom spårvagnen. Hon steg på genom den främre dörren, jag genom den bakre.
I kväll kokade jag borsjtj i den lilla grytan. Medan den puttrade tog jag ner häftet med kattungen från fönsterbrädan. Under de sju lördagsköpen stod det med Valeras handstil: ”Lånade femtusen rubel av Larissa tills löneförskottet kommer.” Han hade till och med skrivit under.
Efter tjugotvå år var det första gången Valera med egen hand skrev ner vad han var skyldig mig, och just det som fick plats på en enda rad var det lättaste att betala tillbaka.







