– Natasja, ta det lugnt nu. Töm sovrummet till på lördag. Alla ska bo hos er. Jag har redan gett henne nyckeln, så ni behöver inte ens vara hemma. Hon släpper in sig själv.
Jag ställde långsamt ner kaffekoppen. Örat slog lätt mot köksbordet. Min svärmor talade lika obesvärat som om hon hade sagt att det skulle regna på lördag och att jag borde ta med mig ett paraply.
– Zinaida Pavlovna, hörde jag rätt? Har ni gett någon nyckeln till min lägenhet?
– Någon! – utbrast hon förnärmat. – Jag gav den till Alla, min bästa väninna. De håller på att byta rören hos henne. Det kommer att ta en månad. De borrar hela dagarna och det är damm överallt. Ska jag skicka stackarn till ett hotell, tycker du? I Sovjetunionen var det självklart att man hjälpte varandra. Numera tänker folk bara på sig själva.
– Vi har två rum. I det ena sover vi, i det andra jobbar jag.
– Ni har ju en bäddsoffa i arbetsrummet. Du och Igor klarar en månad på den, ni är unga. Alla behöver en ordentlig madrass. Förresten har jag lovat henne ångkokta köttbiffar och grönsakspuré. Du kan väl tvätta hennes kläder också, ni har ju ny tvättmaskin. Och töm byrån så att hon har någonstans att lägga sina saker. Gör mig inte till åtlöje inför henne nu, Natasja. Jag har redan lovat henne alltihop.
Jag såg mig omkring i köket. Veckans inköpslista satt på kylskåpet, och Igors tröja låg på en stol. Så sent som i morse hade jag tänkt att jag äntligen skulle få sova ut på lördag. Under tiden hade någon annan redan bestämt vad jag skulle laga till lunch och vilken låda jag skulle flytta mina underkläder ur.
– Ja, ni har verkligen lovat henne alltihop – sa jag. – Ni glömde bara att fråga vad jag var beredd att gå med på.
– Din otacksamma orm!
Hon lade på.
På kvällen tog Igor så lång tid på sig att torka händerna före middagen att jag redan visste vem han hade pratat med på vägen hem när han väl fick ur sig något.
– Natasja, tänk om vi skulle låta tant Alla bo här? Mamma säger att hon har det riktigt besvärligt. Det handlar ju bara om en månad.
– Var skulle hon sova?
– Tja … i arbetsrummet?
– Det är vi som ska sova i arbetsrummet. Alla ska ha vår säng. Jag ska laga mat åt henne och tvätta hennes kläder, och du ska köra henne till vårdcentralen och till marknaden. Det har din mamma också lovat henne.
Igor lade ner gaffeln. Dörren till arbetsrummet stod öppen. Man kunde se svackan mitt i den gamla soffan, den som fanns där även när ingen satt i den.
– Till mig sa hon ingenting om att jag skulle köra.
– Till mig sa hon ingenting om nyckeln förrän i morse.
Igor sträckte sig efter mobilen.
– Jag ringer henne.
– Vänta. Jag vill höra av Alla vad din mamma sa till henne.
På lördagsmorgonen skrapade det till i låset. Den som stod där ute drog ut nyckeln, stack in den igen och tryckte sedan ner handtaget. Kvällen innan hade jag skjutit för regeln på insidan. Nu stod jag i min egen hall och hörde någon försöka ta sig in hos oss med en nyckel som jag aldrig hade gett henne.
Efter några minuter ringde det länge på dörren.
Alla Sergejevna stod utanför. Hon hade med sig tre resväskor, en jättelik rutig väska och en yvig fikus som hon höll stadigt med båda händerna.
– God morgon, Natasja. Det är något fel på ert lås. Zinas nyckel går inte att vrida om. Kan ni bära in väskorna? Jag får inte lyfta tungt.
– Det är inget fel på låset, Alla Sergejevna. Vem sa att ni kunde flytta in här?
Hon rynkade pannan.

– Zina. Hon sa att ni redan hade ordnat allt. Jag skulle behöva lägga mig en stund nu. Jag hoppas att ni har köpt kanin från en gård till lunch. Jag mår alltid dåligt av den man köper i affären.
Innan jag hann svara gled hissdörren upp. Zinaida Pavlovna klev ut, och så fort hon fick syn på resväskorna på dörrmattan knep hon ihop läpparna.
– Natalja! Varför står vår gäst här ute i draget?
När hon sa *vår gäst* fick jag hålla mig i dörrhandtaget. Till och med nu fick hon det att låta som om det var mitt ansvar att alla skulle ha det bra.
– Det här är min lägenhet – sa jag. – Jag har inte bjudit hit Alla Sergejevna för att bo här i en månad.
– Så självisk och ouppfostrad du är!
Jag hörde Igor röra sig bakom mig. Ett ögonblick trodde jag att han skulle försöka lugna ner oss som vanligt och sedan säga till mig på kvällen att hans mamma nu en gång var som hon var. Den här gången stod han kvar vid min sida.
– Alla Sergejevna, hur länge har ni känt varandra? – frågade jag.
– I fyrtio år – svarade hon, alltjämt med fikusen i famnen.
– Zinaida Pavlovna har tre rum. Ett sovrum, ett bibliotek och ett rum med gästsäng. Vad sa hon om varför ni skulle bo hos oss?
Alla ställde långsamt ner krukan på golvet. Två blad darrade fortfarande när hon rätade på sig.
– Zina? Varför kan jag egentligen inte bo hos dig?
– Men lilla Alla, du vet hur dammiga de gamla tidningarna är. Tänk om din allergi blossar upp. Och du börjar slamra i köket redan klockan sex. Mitt blodtryck går upp om jag inte får sova ordentligt. Natasja är ung, hon har väl inga problem med att ta hand om dig lite grann.
Allas ansiktsuttryck förändrades. Den förnärmade överlägsenheten försvann. Ett ögonblick såg hon bara på sin väninna, som om hon väntade på att hon skulle ta tillbaka det sista hon sagt.
– Du sa att Natasja själv hade erbjudit mig rummet. Du sa till och med att hon hade bäddat rent åt mig. Och jag köpte en ask choklad till henne. Den ligger i väskan.
Hon sänkte blicken mot den rutiga väskan. Nu förstod jag varför hon hade kommit med tre resväskor och en krukväxt utan att ringa mig en enda gång. Hon hade till och med packat ner en present för att tacka mig.
– Jag har känt dig i fyrtio år, Zina – fortsatte hon lågmält. – Om du hade sagt att det inte passade att jag bodde hos dig i en månad, hade jag ordnat det på något annat sätt. I stället skickade du mig till en dörr där de inte ens visste att jag var på väg.
Igor tog ett steg fram och sträckte ut handen.
– Mamma, lämna tillbaka båda nycklarna. Den du gav till Alla och den du har själv.
Alla tog upp nyckeln ur kappfickan och lade den i Igors hand. Zinaida Pavlovna rotade i handväskan och slängde sedan ner sin egen nyckel så hårt på hallbyrån att den gled över träytan.
– Efter det här ska ni inte räkna med någon hjälp från mig!
Hon hade redan vänt sig mot hissen när Alla ropade efter henne.
– Zina, vänta på mig. Vi åker hem till dig. Jag har aldrig i hela mitt liv varit allergisk mot damm. I morgon bitti ska jag vara tyst när jag gör mitt te, och du får visa mig gästrummet. Kan du ta fikusen?
Resväskornas hjul dånade genom korridoren. Ända från hissen hörde jag min svärmor säga åt Alla att se upp så att fikusens blad inte kom i kläm i dörren.
Igor stängde dörren. En stund vände han nyckeln fram och tillbaka i handen.
– När mamma ringde tänkte jag att det var du som fick ge med dig för husfridens skull – sa han till sist. – Jag borde ha frågat henne direkt hur hon egentligen tänkte.
Han räckte mig nyckeln. Jag tog den andra från byrån och lade båda i lådan. Kaffet hade hunnit kallna, men jag satte mig vid bordet igen och drack upp det. Den morgonen fick jag tillbaka min lägenhetsnyckel, och för första gången kände jag att ett enkelt nej räckte i mitt eget hem.







