– Från och med den första har vi delad ekonomi, sa Vadim och lade ett skrivhäfte framför mig på köksbordet. – Mamma har skrivit ner allt.
Det var ett rutat skolhäfte med tre kattungar på omslaget. Jag höll på att skura kastrullen som vi hade kokat bovete i. Jag stängde av kranen och torkade händerna. Ett finger i taget, fast jag redan vid det tredje visste att jag bara försökte vinna tid.
– Är det du som har bestämt det, eller är det Rimma Fjodorovna?
– Mamma uppfostrade mig ensam. Jag tror hon vet hur man handskas med pengar.
Han öppnade häftet. Jag kände igen min svärmors runda bokstäver som lutade åt höger. ”El, hälften var. Internet, hälften var. Var och en köper sin egen mat.” Längst ner på sidan stod det, understruket två gånger: ”Var och en behåller det den tjänar.”
– Vi har haft gemensam ekonomi i nio år, Vadim. Så sent som i går köpte du öl för våra gemensamma pengar.
Han gnuggade sig i nacken. Det gjorde han alltid när han redan i början av ett samtal hade tröttnat på det.
– Det här blir tredje vintern mamma sitter med jackan på i sitt eget kök, Inna. Vi lovade henne nya fönster i våras. Två fönster och balkongdörren kostar hundratrettio tusen. Nu finns det trettio tusen kvar på kontot.
Två veckor tidigare hade jag gett min dotter hundratjugo tusen rubel. Katjas man hade förlorat jobbet i somras. De låg efter med två betalningar på bolånet, och banken hade börjat skicka kravbrev. När Katja ringde hörde jag treårige Tioma i bakgrunden säga om och om igen: ”Mamma, titta vad högt torn jag har byggt!” Katja svarade honom med en riktigt glad röst.
Sedan vände hon sig tillbaka till telefonen och frågade om hon kunde få låna lite pengar.
Sparkontot stod i mitt namn, men vi hade båda satt in pengar där. Först en vecka senare berättade jag för Vadim att jag hade tagit av dem. Varje kväll fram till dess hade jag hittat ett nytt skäl att vänta en dag till.
– Jag borde ha pratat med dig först, sa jag. – Jag kan sätta tillbaka pengarna från min lön på tre eller fyra månader.
– Från och med den första betalar vi hälften var av räkningarna och handlar var för sig.
– Vi kan sätta oss och räkna ut hur mycket var och en ska bidra med. Vi kan prata om alla större utgifter i förväg. Men jag tänker inte lägga ett smörpaket på vågen för att dela det mitt itu.
– Jag frågade inte, Inna. Jag sa hur det blir.
Han gick in i rummet och stängde dörren tyst efter sig. På något sätt var det värre än om han hade slagit igen den.
På söndagen åkte jag hem till Rimma Fjodorovna. Jag tog med mig en kålpaj. På nio år hade jag aldrig kommit tomhänt till henne. Jag var beredd att gräla, men jag stannade ändå till vid bageriet.
I min svärmors kök låg en hoprullad handduk instoppad under fönsterbågen. På fönsterbrädan växte salladslök i en gammal majonnäsburk. Rimma Fjodorovna tog fram två koppar. Som vanligt ställde hon den med det kantstötta örat framför sig själv.
– Jag visste att du skulle komma, sa hon. – Vill du gräla?
– Jag vill veta varför det är ni som bestämmer hur vi ska leva.
Hon rättade till handduken under fönstret. Kanten var så kall att hon genast drog undan handen.
– Åttiotre gav jag hela min lön till min man, varenda gång. En morgon kom jag hem från nattskiftet. Min man var borta, sparbanksboken var borta och bilen var borta. Vadik var nio. I tre år gick jag från fabriken till vårdcentralen på kvällarna och skurade golv. Jag vill att min son ska ha något att falla tillbaka på om han hamnar där jag hamnade.
Vattenkokaren började knäppa på spisen. Min svärmor rörde sig inte.
– Och om jag hamnar där? frågade jag.

Då reste hon sig, tog kannan från spisen och hällde upp te. Jag förklarade också att det vi tjänade under äktenskapet fortfarande var gemensamt, även om Vadim satte in lönen på ett annat konto. Då såg hon upp på mig. Först flera veckor senare förstod jag varför hon hade lagt just den meningen på minnet.
När jag skulle gå slog hon in halva pajen åt Vadim. Jag höll redan på att knäppa jackan när hon ropade efter mig.
– Min underprotes har spruckit igen. Kan du titta på den i veckan? Som du brukar.
Jag nickade. ”Som du brukar” betydde att jag skaffade materialet, lagade protesen och att ingen av oss nämnde vad det kostade. På väg ut kom jag på mig själv med att redan fundera på vilken dag jag kunde stanna kvar längre på jobbet.
Den första förde Vadim över sin halva av el- och vattenräkningen, på kopeken när. Han tog till och med ett foto av räkningen och ringade in slutsumman med en penna.
Samma kväll rev jag ut ett blad ur häftet med kattungarna. Jag föreslog att vi skulle lägga tjugo tusen var i månaden på mat och räkningar. Resten kunde vi behålla själva, och alla utgifter över tio tusen skulle vi prata om i förväg. Jag skrev också att jag aldrig mer skulle ge Katja pengar från vårt gemensamma sparande utan att han visste om det.
Vadim läste igenom det två gånger.
– Det låter rimligt, sa han.
Jag hann nästan fråga om han ville ha te. Då tog han telefonen och gick ut på balkongen. Genom glaset hörde jag bara: ”Ja, mamma. Jag förstår, mamma.” Tio minuter senare kom han tillbaka och sköt bladet mot mig.
– Mamma säger att vi kommer att vara tillbaka på ruta ett om några månader.
– Nyss var vi bara två vid det här bordet, sa jag.
Veckan därpå köpte han en egen flaska ketchup. Sedan visade det sig att tvättmedlet också var hans. I kylskåpet tog han den andra hyllan uppifrån. När jag väl vant mig vid att lägga hans skjortor i en egen hög i tvättkorgen råkade en av mina strumpor följa med i hans tvätt. Han lade den ovanpå tvättmaskinen utan ett ord.
På lördagen kokade jag av gammal vana en hel kastrull borsjtj. Vadim kom hem från sitt skift, stannade vid spisen och lyfte på locket.
– Ta för dig, sa jag. – Jag har ställt fram en djup tallrik åt dig också.
Han lade tillbaka locket.
– Mamma säger att det bara blir bråk igen. Om vem som köpte vad och vem som åt av vems mat.
Han kokade sina pelmeni. Medan han åt sneglade han två gånger mot kastrullen. Jag satt mitt emot och tänkte att jag i nio år hade vetat precis hur mycket gräddfil han ville ha i sin borsjtj. Den kvällen ställde jag tillbaka den rena tallriken i skåpet.
På tisdagen kom Rimma Fjodorovna med sin protes till tandtekniska laboratoriet där jag hade arbetat i tjugotvå år. Vadim väntade i bilen. Min svärmor höll en näsduk för munnen och räckte mig det lilla paketet utan att säga något. Hon skämdes för att hon läspade utan protesen. Medan materialet härdade satt hon och tittade på mina diplom på väggen. En gång frågade hon om jag inte frös här nere i halvkällaren på vintern.
– Man vänjer sig, svarade jag.
När jag gav henne protesen vände hon sig bort, satte den på plats och talade först därefter.
– Tack, Innotjka.
Det var länge sedan hon hade kallat mig det. Ett ögonblick var jag nära att låta det vara som vanligt.
– Materialet kostade tre tusen åttahundra rubel. Be Vadim föra över pengarna till mig.
Hon hade redan väskan i handen. Hon stannade upp.
– Ska du hålla räkning på det här också nu?
– Jag har alltid vetat vad det kostar, sa jag. – Hittills har jag betalat det själv.
En timme senare kom överföringen. I meddelandefältet stod det: ”Mammas tänder.” Den kvällen öppnade jag bankappen flera gånger. Ena stunden ville jag skicka tillbaka pengarna. Nästa stund tänkte jag på hur noggrant Vadim hade ringat in summan på elräkningen.
Nästa morgon kallade min chef, Gennadij Pavlitj, in mig på sitt glasväggade kontor. Han satt och skalade en mandarin. Varje gång han kom till slutet av en mening drog han bort ännu en vit tråd från klyftorna.
– Jag flyttar till min dotter i Sotji, Inna. Jag vill att du tar över labbet. Chefslön och trettio procent av vinsten. Från december kommer en ny klinik att lägga alla sina beställningar på tandproteser hos oss. Räkna på vad det skulle innebära när du kommer hem. Du har till november på dig att svara. Fram till dess stannar det mellan oss.
Innan han talat färdigt hade jag redan räknat ut det i huvudet. Jag kunde tjäna nästan dubbelt så mycket som förut.
När jag skulle gå stack han halva mandarinen i handen på mig. Den låg kvar i rockfickan till kvällen. Jag ville berätta för Vadim vad som hade hänt. Jag föreställde mig till och med hur vi ställde två muggar på bordet och jag räknade igenom allt en gång till för honom. När jag kom hem hade han redan ätit. Hans tallrik stod på tork bredvid diskhon.
I början av oktober låg fyra hopstaplade blad och väntade på köksbordet. De var häftade i ena hörnet.
– Ett äktenskapsförord, sa Vadim. – Mamma hittade en jurist.
Enligt avtalet skulle var och en från och med underskriften behålla det den tjänade, köpte i eget namn eller sparade på sitt eget konto. Lägenheten skulle vi fortsätta äga tillsammans. Den grå Škodan, som vi hade köpt för gemensamma pengar fem år tidigare, skulle bli Vadims.
– Varför ska bilen bara vara din?
– Jag behöver den till jobbet. Du kan gå till labbet.
Han bad också om de trettio tusen som fanns kvar på kontot, till fönstren. Jag förde över dem nästa dag. Pengarna hade varit avsatta för fönstren redan när Katja ringde.
– Vill du skiljas? frågade jag.
– Nej, det är klart att jag inte vill. Mamma säger att vi slipper dela upp allt längre fram om vi gör så här.
– När är längre fram?
Hans telefon lyste upp på bordet. Vi hann båda läsa början av meddelandet. ”När hon har skrivit på kan du vara lugn. Om det blir aktuellt slipper du gå tomhänt.”
Vadim vände på telefonen. Han tittade länge på kylskåpet innan han sa något.
– Jag minns hur mamma satt i köket på nätterna och räknade småmynt. En hög till bröd, en till bussen. Jag behövde nya kängor för de gamla läckte. En natt skulle jag på toaletten. Jag stod precis bredvid henne utan att hon märkte mig. Hon lade ner mynten så försiktigt att jag inte skulle vakna.
För första gången på en månad hörde jag mannen jag hade gift mig med i hans röst. Jag var nära att ta hans hand. Han satt och jämnade till hörnen på de fyra bladen, och till slut sa jag bara att jag ville prata med en notarie först.
Den natten stannade jag två gånger utanför sovrumsdörren. Ena gången tryckte jag till och med ner handtaget. Jag kunde ha berättat om labbet, om lönen, om mandarinen som hade lämnat sin doft i fickan på arbetsrocken. Jag tänkte att om jag berättade det kanske de fyra bladen skulle vara borta från bordet redan nästa morgon. Och att jag då skulle undra resten av livet om de hade försvunnit också om jag fortsatt tjäna lika mycket som förut.
Fem dagar senare sa jag att jag skulle skriva på.
Rimma Fjodorovna ringde samma kväll.
– Duktig flicka, sa hon.
Hos notarien lästes varje punkt upp för oss. Bilen, bankkontona, de framtida inkomsterna. Vadim nickade villigt på varje fråga. När det var min tur höll jag pennspetsen ovanför papperet och visste att jag fortfarande kunde berätta.
– Inna, vad är det? frågade Vadim.
– Pennan fungerar inte.
Den fungerade. Från första strecket.
I november gick kopplingen på Škodan sönder. Reparationen kostade fyrtio tusen. Vadim betalade, vek ihop kvittot och stoppade det i jackfickan. Den här gången lade han ingenting på köksbordet.
Den första december tog jag över labbet. Gennadij Pavlitj lämnade kvar nycklarna och sin droppande kaffebryggare. Första morgonen kom jag in tidigare än vanligt. Jag tände lamporna och blev stående vid arbetsbänken där jag i tjugotvå år hade ställt väskan på samma ställe varje morgon. Jag hade trott att jag skulle vilja berätta för alla om jag en dag blev befordrad. Den dagen dröjde det till kvällen innan jag ens ringde Katja.
Två veckor senare kom Vadim tillbaka med sin mamma. En tand hade lossnat från hennes underprotes. Ljuda öppnade dörren åt dem.
– Inna Sergejevna, ni har besök! ropade hon och vände sig sedan till Vadim. – Vet ni om att hon har blivit vår chef?
Vadim stannade på tröskeln. Min svärmor vred på hörnet av sin näsduk. Jag tittade på protesen och sa att reparationen kostade fyra tusen sexhundra rubel enligt prislistan.
– Förra gången kostade det tre tusen åttahundra, sa Rimma Fjodorovna.
– Då tog jag bara betalt för materialet.
Vadim betalade. Hans mamma hade redan tagit på sig kappan när hon gick tillbaka till prislistan. Hon stod länge och tittade på den, som om hon letade efter något.
– Jag slängde häftet, sa hon till slut. – Redan i november.
Jag följde dem ut till bilen. Det snöade. Medan Rimma Fjodorovna spände fast säkerhetsbältet stod Vadim bredvid mig. Ingen av oss tog i dörrhandtaget.
– Visste du redan när vi skrev på?
– Jag visste att jag hade fått erbjudandet. Jag tackade ja i november.
– Hur många kvällar hade du kunnat berätta det för mig?
Vinden letade sig in under arbetsrocken. Jag försökte komma på en kväll då jag faktiskt hade kunnat säga det. Allt jag kunde tänka på var hur jag hade stått utanför sovrummet och hört honom sova.
– Jag hade kunnat berätta, sa jag.
Han väntade en stund till. Sedan frågade han:
– Kan vi upphäva avtalet? Så att det blir som förut?
Jag såg på honom. Jag ville veta vad han skulle säga om jag frågade vad han menade med *som förut*. Det gemensamma kontot? Borsjtjen på lördagarna? Kvällen då den halva mandarinen fortfarande låg i min ficka?
– Jag tänker inte upphäva avtalet, Vadim.
En vecka senare ringde han. Den här gången hade han vänt sig till en egen jurist. Han sa att utsikterna att få avtalet ogiltigförklarat var små eftersom han själv hade tagit initiativet och dessutom fått bilen. Jag lyssnade tills han talat färdigt. Ingen av oss lade på direkt. I bakgrunden hörde jag hans mamma fråga om han kunde stänga köksdörren, för det drog från fönstret igen.
Vadim hade bott hos henne i tre veckor när Katja fick veta vad som hade hänt. Hon var tyst länge. Sedan sa hon bara:
– Mamma, du var ganska hård mot honom.
Nästa dag förde hon över tio tusen rubel. ”För den gången”, skrev hon i meddelandefältet. Jag ringde för att säga att jag skulle skicka tillbaka pengarna, men hon avbröt mig.
– Behåll dem, mamma. Vi har pratat igenom det här hemma.
Sista söndagen i december kom Vadim hem för att hämta några skjortor. Jag värmde borsjtj i den lilla kastrullen. Han stannade i köksdörren och frågade som han brukade om jag behövde något från affären. Jag var nära att be honom köpa gräddfil. Jag hade redan teskeden i handen som jag alltid brukade lägga upp två skedar åt honom med. Jag lade tillbaka den i lådan.
Vid ytterdörren kom jag att tänka på fönstret.
– Varför byter ni inte ut det?
– Mamma säger att jag ska behålla de där trettio tusen för egen del.
Sedan gick han in i badrummet för att hämta sin tandborste. I tre veckor hade jag låtit den stå kvar i glaset. Varje morgon hade jag tagit min egen så försiktigt att hans inte skulle välta. Nu stod jag i hallen och hörde den slå till en gång mot handfatets kant.
När han hade gått satte jag mig vid köksbordet och lät för första gången både det han hade gjort och det jag hade tigit om göra ont på samma gång.







