– En kvinna ska veta sin plats! Om Ljosja har behövt spärra dina kort kan du gott sätta dig ner och tänka över hur du beter dig!
Polina Terentjevnas röst hördes ända ut i hallen. Anzjela höll fortfarande bankkortet i handen, och på tröskeln stod budet med vinterkappan. Den mjuka, fluffiga kragen stack upp ur kartongen. Hon hade tittat på kappan i flera veckor, väntat tills priset sänktes och till och med betalat handpenning.
– Ljosja, det andra kortet fungerar inte heller! ropade hon in mot köket. Vet du något om det?
– Klart jag gör, svarade Aleksej. Jag spärrade båda i appen. Nästa gång tänker du kanske på hur du pratar med min syster.
Budet slog ner blicken. Det sved mer än makens ord. Anzjela fiskade upp några småsedlar ur fickan, betalade leveransen och såg hur mannen stängde kartongen igen. Handpenningen var förlorad och kappan åkte tillbaka till butiken.
I köket blandades doften av körsbärsbakelser med lukten av nagellacksborttagning. Polina Terentjevna satt på en pall i sina tofflor med rosa bollar och åt varm smördeg direkt från plåten. Bredvid henne satt tjugosjuåriga Darina och målade sina långa naglar. Aleksej sträckte sig just efter en bakelse när Anzjela stannade vid spisen.
– Häv spärren på mina kort, Ljosja.
– När du lovar att föra över bonusen till Darina vid lunch.
Anzjela väntade på att han åtminstone skulle titta på henne. Aleksej bröt av ett hörn av bakelsen och sopade ner smulorna i handflatan.
– I ett halvår har jag jobbat för två på brödfabriken, sa Anzjela. Jag har tid hos tandläkaren klockan två. Bonusen ska gå till implantaten.
– Det kan vänta till våren. Darina måste betala hyran senast i kväll.
– Och så behöver jag en ny pedikyrstol, lade Darina till och blåste på naglarna. Kom igen, Anzjela. Det tar två minuter att föra över pengarna.
– I april lånade jag dig pengar till UV-lamporna. Hur mycket av det har du betalat tillbaka?
Darina skruvade på locket till nagellacket och tittade på sin mamma.
Anzjela kom att tänka på sin födelsedag. Efter jobbet hade hon stått i timmar och lagat anka fylld med äpplen. Polina Terentjevna hade kommit före gästerna, berömt det vackert brynta skinnet och sedan lagt hela ankan i en plastlåda och tagit med den till Darina. Gästerna fick stekt potatis med svamp. När Anzjela tog upp det senare på kvällen bad Aleksej henne att inte ställa till bråk i familjen över en anka.
Den gången svalde hon svaret. Nu slog svärmodern handflatan i bordet.
– Sluta tjata om de där rublerna! Min dotter försöker få sitt företag att gå runt. Du är vuxen. Du kan vänta på en ny kappa.
– Och tänderna kan också vänta?
– Du överlever. En kvinna ska veta sin plats.
– Precis, mamma, sa Aleksej och nickade. I den här familjen är det jag som har sista ordet.
Han sa det i lägenheten där Anzjela hade vuxit upp. Hon hade ärvt den efter sina föräldrar långt före bröllopet. Hon och Aleksej hade bott där i sex år. Sedan juli bodde också Polina Terentjevna där.
Hon hade kommit med två resväskor och berättat att ett vattenrör hade brustit i hennes lägenhet på Zaretjnajagatan, att innertaket hade rasat och att fukten hade gjort att hon fått så ont i ryggen att hon knappt kunde gå. Samma dag hade Anzjela gett henne det ljusa sovrummet med balkong.
Darina lutade sig belåtet mot bordet.
– När hyran ändå är så dyr kan jag lika gärna flytta hit mitt manikyrbord och utsuget. Jag kan börja ta emot kunder i lilla rummet redan i eftermiddag.
– Jag har redan packat ner böckerna, sa Polina Terentjevna. Nu får du plats med dina nagelgeléer på hyllorna.
Anzjela vände sig mot sin man.
– Har du låtit dem plocka ner mina böcker?
– Vi kom överens om det i går kväll, svarade Aleksej.
Kvällen innan hade de suttit tillsammans i soffan. Anzjela hade visat honom en bild på kappan och berättat hur nervös hon var inför tandläkarbesöket. Då visste Aleksej redan att hans syster tänkte komma på morgonen för att få hennes bonus och lägga beslag på det lilla rummet på eftermiddagen.
– Prata med din hyresvärd, Darina. Här tar du inte emot en enda kund, sa Anzjela. Bonusen kommer in vid lunch, och banken drar avbetalningen för tandvården redan i dag. Jag skrev på avtalet i går.
– Det där hittar du bara på! Aleksej flög upp från pallen.
– Avtalet ligger i kappfickan.
Aleksej skyndade ut i hallen. Ett ögonblick senare gnisslade garderobsdörren och den hopfällbara pallen slog i golvet. Anzjela var på väg efter honom när han kom tillbaka med en klarröd skokartong under armen.
– Du glömde stövelkartongen, va? Trodde du att jag aldrig hade sett var du gömmer pengarna?
Han slet av locket och kastade en tjock bunt femtusenrubelssedlar framför Darina. Det gula gummibandet gled av och landade bredvid plåten.
– Varsågod, syrran. Det räcker till stolen också. Nu får Anzjela lära sig hur det känns att stå utan en kopek.
– Jag visste att jag kunde lita på dig, brorsan! sa Darina och knölade ner bunten i sin blanka handväska.
Anzjela fick syn på korken till nagellacksborttagningen vid bordskanten. Hon tog upp den och försökte sätta den på saltströaren två gånger innan hon insåg vad hon höll på med. Sedan lade hon den på fönsterbrädan. Aleksej log fortfarande. Under sex år hade hon sett det där leendet många gånger. Förut hade hon alltid blivit glad av det.
– Vilken kartong tog du ner, Ljosja? frågade hon till slut. Den grå längst in eller den röda vid kanten?
– Den röda. Du ser väl att jag håller den i handen?
Anzjela brast ut i skratt. Ett ögonblick senare stod också Aleksej och stirrade på kartongen.
– Mina pengar låg i den grå, sa hon. Jag betalade in dem på tandkliniken i går morse. Det var din mamma som lade sina pengar i den röda medan du var i garaget. Hon var väl också rädd att Darina plötsligt skulle behöva dem.
Polina Terentjevna satte bakelsen i halsen. Hostande tog hon stöd mot bordskanten.
– Ljosja, lilla vän … tog du sedelbunten som låg under mina höstskor?
– Mamma, varifrån har du så mycket pengar? I går sa du ju att hela pensionen gick åt till salvor för ryggen.
– Från hyresgästerna på Zaretjnajagatan, svarade Anzjela. De betalade tre månader i förskott i går.

Aleksej och Darina vände sig samtidigt mot sin mamma.
– Vilka hyresgäster? frågade Aleksej. Vattenröret hade ju gått sönder?
– Det är inget fel på taket. Zinaida kom fram till mig på fabriken i går. Hennes brorson har bott där sedan juli med sin fru och sina tvillingar. De skrev till och med upp vattenmätarens ställning på en lapp som jag skulle lämna till dig.
– Hur vågar du snoka i mina affärer? fräste Polina Terentjevna. Jag lade undan lite pengar för sämre tider! Du hade ett helt rum ledigt. Skulle jag tacka nej till hyresintäkterna?
– I fyra månader har jag köpt dina mediciner, sa Aleksej. Förra veckan räknade jag till och med hur många tabletter du hade kvar för att se om de skulle räcka till löning.
Polina Terentjevna vände sig mot sin dotter.
– Darina, lägg tillbaka mina pengar på bordet.
Darina grep tag om väskan med båda händerna.
– Ljosja gav dem till mig. Be honom om pengarna.
– Jag trodde ju att de var Anzjelas! skrek Aleksej.
För ett ögonblick blev det alldeles tyst i köket. Aleksej tittade på Anzjela. Nu såg han henne äntligen rakt i ögonen.
Darina var redan ute i hallen. Hon ropade att hon hade en kund om en halvtimme och rusade ut i trapphuset. Hennes mamma satte genast efter henne. De rosa bollarna hoppade på tofflorna när Polina Terentjevna klapprade nerför trappan och skrek så högt efter sina femtusenlappar att en granne öppnade dörren.
Aleksej stod kvar i hallen med den tomma kartongen.
– Du kunde ha sagt att pengarna var mammas, muttrade han. Och det är fortfarande jag som kan häva spärren på dina kort.
– Kortet som lönen och bonusen går in på är kopplat till mitt eget telefonnummer, sa Anzjela. I kväll dras avbetalningarna för ditt billån och dina vinterdäck från vårt gemensamma konto. Du borde nog kolla vad det egentligen var du spärrade.
Aleksej sträckte sig genast efter telefonen.
– Betalningen ska ju gå igenom klockan sex …
Medan han tryckte på skärmen hämtade Anzjela svärmoderns båda resväskor i sovrummet. Hon ställde makens sportväska bredvid dem och tog sedan ner hans lägenhetsnyckel från hyllan.
– I natt sover du hos din mamma, Ljosja. Vi bestämmer en tid när du kan hämta resten av dina saker.
Aleksej öppnade munnen. Anzjela visste vad som skulle komma. Att hon gjorde för stor sak av det här också. Att man inte bara kunde kasta bort sex år. En del av henne hoppades fortfarande att han skulle lägga ifrån sig telefonen och till sist fråga hur hon mådde. Men Aleksej höll blicken på skärmen och gick för att hämta sin väska.
När den första novembersnön föll var Anzjela klar med tandbehandlingarna. Hon gick tillbaka till butiken och provade kappan med den fluffiga kragen.
Hon hade den på sig när hon gick hem. På lördagen satte en låssmed in ett nytt lås ovanför det gamla, och på söndagen ställde Anzjela tillbaka böckerna på hyllorna. Ur en av dem föll ett gammalt fotografi av hennes föräldrar. Hon torkade bort dammet och ställde bilden i fönstret i det lilla rummet.
Under tiden hade hyresgästerna på Zaretjnajagatan flyttat ut. Polina Terentjevna hade fått Darina att flytta dit sitt manikyrbord och krävde nu hyra av henne. Av Aleksej krävde hon fortfarande tillbaka de femtusenlappar han så generöst hade gett sin syster.
Några månader senare stötte Anzjela på sin före detta man utanför bageriet. Aleksej stod just och berättade för en bekant att det var han som hade lämnat Anzjela, eftersom en kvinna måste veta sin plats. Precis när han sagt det ringde telefonen. Hans mamma beordrade honom att bära upp två säckar potatis till fjärde våningen, så högt att Anzjela hörde vartenda ord från andra sidan gatan.
Anzjela drog upp den mjuka kragen och log. Hemma i det lilla rummet väntade boken hon höll på att läsa.
När hon kom hem mindes hon knappt hur Aleksejs röst hade låtit, men när hon vred om sin egen nyckel stannade hon kvar i hallen en lång stund och lyssnade till tystnaden.







