– Faina, öppna! Jag är inte här för att dricka te.
Nyckeln satt fortfarande i låset, men på min svärmors röst hörde jag redan att jag skulle få dricka mitt morgonte kallt igen.
I trapphuset blandades doften av mandariner och soppa med lagerblad. Zinaida Petrovna höll en påse i ena handen och sina handskar i den andra. Hon stod framför mig med samma min som hon haft i tjugotvå år, varje gång hon redan hade bestämt något åt oss och bara kom för att meddela sitt beslut.
– Jag hörde att ni fått in pengar – sa hon. – Ge mig hela summan. Jag måste renovera lägenheten.
– God morgon, Zinaida Petrovna.
Jag steg åt sidan och släppte in henne. Jag vet inte varför jag fortfarande minns hur noggrant hon torkade av skorna. Vid dörrmattan var hon alltid noga med att inte dra in lera.
Arkadij stack ut huvudet från rummet. Han hade fortfarande på sig det urtvättade linne han brukade sova i.
– Mamma? Så här tidigt?
– Väntar jag till kvällen har både pengarna och samvetet försvunnit hos er. Hemma hos mig lossnar putsen från väggarna. Ska jag vänta tills jag får den i huvudet, tycker du?
I köket satte hon sig på sin vanliga plats, tog av sig huvudduken och vek ihop den bredvid sockerskålen. Utanför föll stora marsflingor, men så fort de landade på fönsterblecket smälte de. Jag satte på vattenkokaren. Arkadij stod fortfarande kvar i köksdörren.
– Var det du som berättade? – frågade jag.
– Jag sa bara att jag hade fått en bonus.
– En rejäl bonus – inflikade hans mamma. – Det är inte varje dag man ser så mycket pengar på en gång.
Jag såg på Arkadij. Nu mötte han min blick.
Ingen utom vi två visste exakt hur mycket det var. Vi hade inte ens berättat för vår dotter. En kväll hade vi suttit vid köksbordet med ett rutat papper framför oss och räknat ut att vi äntligen hade råd att byta både fönstren och elledningarna. På vintern brukade jag trycka in en hopvikt handduk vid fönstret för att hålla draget ute.
Och om vattenkokaren och tvättmaskinen gick samtidigt blinkade ljuskronan i hallen som om den fortfarande var på dans 1987.
– Hur mycket pengar pratar vi om, Zinaida Petrovna?

Min svärmor förde koppen till läpparna.
– Ljuba sa att det var en rätt ansenlig summa.
– Vem är Ljuba? – frågade Arkadij.
– Hon jobbar på renoveringsfirman. Jag har redan bett dem räkna på allt. Badrummet, köket, hallen. Lika bra att ta allt på en gång medan hantverkarna har tid.
Vattenkokaren slog av bakom mig. Plötsligt tänkte jag på det rutade papperet och den blå bläckfläcken på Arkadijs finger. Så försiktigt vi hade strukit under slutsumman, som om vi behövde se till att den inte försvann ens från papperet.
– Kan vi få se offerten? – frågade jag.
– Måste jag ha papper på att putsen lossnar nu också?
– Om ni ber om alla våra pengar vill jag gärna se vad de ska gå till.
Min svärmor såg på sin son. Jag kände igen blicken. I sådana stunder brukade Arkadij börja förklara vad hans mamma egentligen menade. Då kunde hon luta sig tillbaka och låta honom sköta resten.
Den här gången ställde han en enda fråga.
– Vems namn står på offerten?
Teskeden klirrade mot fatet.
– Följ med då, om ni så gärna vill veta.
På bussen tog min svärmor fönsterplatsen. Påsen med mandariner prasslade i varje kurva. Arkadij vände sig mot mig en gång. Jag trodde att han skulle säga något, men han flyttade bara på knät så att jag fick plats bredvid honom. Den lilla rörelsen fick mig nästan att börja gråta. Medan bussen skumpade fram hoppades jag fortfarande att vi skulle få se min svärmors adress på papperet och att vi på vägen hem bara skulle behöva fundera ut hur vi kunde hjälpa henne.
Kontoret låg på bottenvåningen i ett gammalt hus. Det luktade nymålat i korridoren. Blanka kakelprover satt fastskruvade på väggen. Under ett av dem hängde prislappen på sned.
Ljuba var en kort kvinna med glasögon. Så fort hon fick syn på oss tog hon fram sin mapp.
– Vad bra att ni kom tillsammans. Då kan vi reda ut allt på en gång.
Hon lade fram offerten. Först läste jag husnumret, sedan gatunamnet. Till sist tittade jag högst upp på bladet igen. Hon kanske hade råkat lägga fram en annan kunds offert.
Arkadij kände igen adressen snabbare än jag.
– Mamma, det här är ju Iras lägenhet.
Det ryckte till i min svärmors ansikte.
– Det är bara ett exempel.
Ljuba såg på henne över glasögonen.
– Ett exempel? Vi räknade ju på Irina Anatoljevnas kök och hall. Jag tog med inglasningen av balkongen som en egen post, precis som ni bad om. Ni sa att er son hade fått pengarna och att ni skulle glasa in den också om summan räckte.
Ute i korridoren drog någon undan en stege. Metallen skrapade mot stengolvet. När ljudet tystnade hade Arkadij rätat på sig.
– Du sa att putsen lossnade hemma hos dig.
– Tror du att allt är i marmor hemma hos Ira? Hon har barn. Hennes man har skjutit upp det där med balkongdörren i flera månader. Någon måste hjälpa henne.
Ljuba rättade till papperet så att det låg i linje med mappens kant.
– Jag fick intrycket att ni redan hade pratat om det. Ni sa ju att er son skulle komma med pengarna och att vi kunde sätta igång direkt.
Arkadij sänkte blicken mot papperet. Med pekfingret följde han posterna hela vägen ner till sista raden. Precis så hade han gjort hemma när vi räknade ihop vad våra fönster skulle kosta. Nu hade han ingen penna att stryka under summan med.
– Och om Faina inte hade frågat, mamma? När hade du tänkt berätta vem vi skulle ge pengarna till?
– Varför göra en så stor sak av det? Det handlar om din lillasyster. Jag är mamma. Jag ville bara att det skulle bli bättre.
– För vem? – frågade jag.
Hon öppnade munnen. Jag väntade på den där meningen om att alla måste göra uppoffringar i en familj. Jag hade hört den så många gånger att jag kunde ha sagt den åt henne.
– För Ira, förstås – svarade hon till slut. – Hon behöver pengarna bättre.
Arkadij nickade. Han lät handen ligga kvar på bordet ett ögonblick innan han drog den åt sig.
– Jag förstår.
Jag sköt tillbaka mappen till Ljuba och tackade för att vi fått se offerten. Utanför var bänken vid busshållplatsen våt. Vi väntade stående, med ett halvt steg mellan oss. Påsen med mandariner slog mot min svärmors knä.
– Så du unnar inte din syster det här – sa hon.
Arkadij såg henne rakt i ögonen.
– Du kunde ha frågat, mamma. Du kunde ha berättat vad hon behöver. Du hade redan kommit överens med hantverkarna om när de skulle börja. Vi behåller pengarna.
– Ska jag behöva be dig på mina bara knän från och med nu?
– Det räcker att du frågar. Och lyssnar på svaret.
På vägen hem steg min svärmor av först. Innan hon gick lade hon påsen med mandariner i Arkadijs knä. När bussdörrarna stängdes stod hon redan med blicken fäst på trottoarkanten.
Hemma tog Arkadij fram muggarna. Min hade en flisa borta från örat och han brukade vrida den så att fingret inte skulle fastna. Det gjorde han nu också innan han ställde den framför mig.
– Förlåt – sa han. – När mamma kom i morse började jag genast fundera på hur mycket vi kunde ge henne. Jag frågade inte ens vad du tyckte.
– Jag märkte det.
Han satte sig bredvid mig. Länge rörde ingen av oss sitt te. Sedan öppnade jag påsen. En mandarin hade blivit mjuk, två var fortfarande fina. Längst ner låg ett apotekskvitto, omsorgsfullt vikt i fyra. Jag såg henne framför mig i köket på morgonen, hur hon packade påsen, övade på vad hon skulle säga och räknade med att ha pengarna före kvällen. Frukten hade hon tagit med för att hon visste att Arkadij tyckte om mandariner. Det gjorde det svårare att vara arg på henne, och det betydde desto mer att min man äntligen hade sagt ifrån.
– Ska vi titta på fönster i morgon? – frågade han.
– Ja.
– Och så ringer jag elektrikern. Jag pratar med mamma själv.
Jag lade min hand över hans. Det räckte.
En vecka senare kom Boris, elektrikern med mustaschen. Han tog av kåpan på den första strömbrytaren, tittade in och vände sig sedan mot oss.
– Fru, de här ledningarna hålls ihop av gamla minnen vid det här laget.
Arkadij skrattade så att Boris också log. Sedan kom fönstren. Framåt kvällen låg det byggdamm till och med på sockerskålen, men när jag gick förbi det nya fönstret kände jag inget drag runt vristerna. Jag vek ihop den gamla handduken och lade den i tvättkorgen.
Zinaida Petrovna ringde en gång den veckan.
– Är ni redan klara?
– De håller på – svarade Arkadij.
– Jag förstår.
På lördagen ringde hon på dörren. Den här gången hade hon ingen påse med sig. Hon stod kvar en stund i hallen med kappan på och tittade in mot köket.
– Det har blivit ljusare – sa hon.
– Ja. Särskilt på morgonen.
Arkadij frågade om hon ville ha te. Hon nickade, tog av sig kappan och satte sig på sin vanliga plats. Huvudduken vek hon återigen ihop bredvid sockerskålen. Hon värmde händerna runt koppen en lång stund innan hon sa något.
– Jag har sagt åt Ira att fråga er själv om hon behöver något.
Arkadij nickade.
– Fast hon borde prata med sin man först – tillade min svärmor. Sedan sänkte hon rösten ytterligare. – Balkongen är faktiskt i dåligt skick.
– Det tror jag dig om – sa jag.
– Jag också – sa Arkadij. – Boris trodde också på oss när vi sa att elen var dålig. Vattenkokaren behövde inte ens ge honom en demonstration.
Min svärmor vände bort huvudet, men jag såg hur det ryckte i hennes mungipa. Innan hon druckit ur teet hade hon också frågat hur lång tid det tog att sätta in fönstren. På väg ut strök hon med fingret över den nya fönsterbrädan och vände sig om i dörren.
– Nu behöver ni nya gardiner också.
Arkadij såg på mig.
– Faina och jag väljer några tillsammans.
Min svärmor höll kvar blicken på honom en sekund. Sedan rättade hon till halsduken och sa hej då. När jag stängde dörren bakom henne brast Arkadij och jag ut i skratt på samma gång.
Den kvällen drack vi vårt te vid det nya fönstret, och för första gången på tjugotvå år kände jag att jag och Arkadij tillsammans fick bestämma vad som skulle hända i vårt eget hem.







