Min svärmor krävde ett restaurangbröllop med sextio gäster. Jag sa ett enda ord, och hon tystnade.

Familjeberättelser

Galina Petrovna ville ha sextio gäster på sin sons bröllop, levande musik och en tårta i fyra våningar med två sockersvanar som simmade högst upp. När hon lade gästlistan framför mig trodde jag att vi skulle få kämpa om vartenda namn de kommande veckorna. Sedan, i hennes kök, sa jag ett enda ord, och Galina såg på mig som om hon hade väntat i åtta år på att någon äntligen skulle säga just det.

Anteckningsboken hamnade på vårt köksbord en onsdagskväll, mitt emellan sockerskålen och skålen med kringlor. Jag stod och rörde i bovetet när Galina Petrovna drog fingret längs den första sidan.

– Sextio personer. Och Zoja Vladimirovna står ändå inte med. Hon kommer att bli sårad.

Jag stängde av plattan. Bovetet luktade redan lite bränt.

Två veckor tidigare hade Aljosja och jag gått till vigselkontoret på Butyrskajagatan under lunchrasten. Medan handläggaren fyllde i blanketten höll Aljosja mig i handen hela tiden. Hans handflata var varm och lite fuktig.

– Passar den tjugosjunde juni? frågade hon.

Aljosja såg på mig. Jag nickade.

Utanför duggregnade det. Vi satte oss på ett kafé, och jag höll om koppen med citronte med båda händerna, trots att det redan var varmt ute i maj. Vi pratade om vårt bröllop. Efter vigseln ville vi äta lunch med våra närmaste. Mamma skulle komma från Kaluga med Boris. Min vän Zjenja skulle vara där, liksom Aljosjas vän Pasja och hans fru. Och så Galina Petrovna, förstås. Tio personer, högst tolv.

Vi berättade för henne på söndagen, medan vi åt hennes körsbärspaj. Aljosja sträckte sig just efter sin tredje bit när han fick ur sig datumet. Hans mamma lade ner gaffeln, rättade till den så att den låg längs tallrikskanten och frågade när vi hade tänkt berätta för henne.

– Vi berättar ju nu, mamma, svarade Aljosja.

Galina skar av en bit paj och höll den en stund på gaffeln.

– Jag förstår, sa hon till slut.

Redan nästa dag började hon skriva listan.

På onsdagen hade hon också hittat en restaurang. Berjozka på Dmitrovskaja, med en sal för åttio personer. Trerättersmiddag, levande musik och en tårta i fyra våningar.

– Med svanar, tillade hon.

– Vad kostar det?

– Ungefär fyrahundrafemtiotusen rubel. Det blir billigare utan musik. Men Aljosja tycker om levande musik.

– Aljosja tycker om när någon tar fram gitarren i köket.

Galina knep ihop läpparna. Jag drog nageln längs den gamla skåran i bordsskivan.

Jag jobbade med logistik och tjänade fyrtioåttatusen i månaden. Aljosja var ingenjör och tjänade sjuttiotusen. Vi hyrde en etta i Bibirevo. På balkongen fick det plats en enda stol. Vi hade sparat till kontantinsatsen i över ett år. Vi hade avstått från en semester, sedan länge ätit hemma på helgerna och när sulan på Aljosjas känga sprack lagade han den med eltejp.

Nu satt jag och föreställde mig sextio personer runt ett bord, på en middag som skulle kosta oss nästan ett års sparande.

När Aljosja kom hem låg anteckningsboken fortfarande på bordet. Han kysste mig på hjässan, satte sig och bläddrade i den.

– Faster Valja från Tula, läste han.

– Och Marinka från Voronezj. Din mamma säger att hon garanterat kommer.

Aljosja slog igen boken.

– Jag pratar med henne.

– Det säger du alltid. Och på något sätt blir det ändå alltid som hon vill.

Han gnuggade sig över näsroten med tummen. Till slut lade jag ner anteckningsboken i kökslådan. Jag bredde till och med en kökshandduk över den. Då slapp jag åtminstone se den den kvällen.

Nästa dag ringde Galina. Berjozka var ledig den tjugosjunde juni. Hon tänkte betala handpenningen nästa morgon.

– Betala ingenting, sa jag. Vi vill ha ett litet bröllop. Tio personer på ett kafé.

– Rita, min son gifter sig bara en gång.

– Jag gifter mig också bara en gång. Och jag behöver inga svanar på tårtan.

Länge hörde jag bara det dämpade ljudet från teven i andra änden.

– Vitja ville så gärna få se Aljosja gifta sig, sa Galina till slut. Nu när han inte kan vara där vill jag att de som fortfarande minns honom ska få komma.

Jag lutade ryggen mot det kalla kaklet i badrummet. Det var åtta år sedan Viktor Pavlovitj dog. Galina hade fortsatt bära sina vinröda blusar sedan dess, för hennes man hade en gång sagt att hon var som vackrast i vinrött. Plötsligt kom jag att tänka på hur noggrant hon hade lagt gaffeln längs tallrikskanten när hon fick höra bröllopsdatumet.

Den natten låg jag bredvid Aljosja och såg ljuset från gatlyktan falla över taket. Jag var fortfarande arg. Samtidigt tänkte jag på hur det måste kännas att se sin son ta på sig bröllopskostymen och instinktivt vända sig mot den man i alla år föreställt sig att man skulle dela just den stunden med.

På morgonen ringde jag mamma. Hon lyssnade på allt, ända till vad hela kalaset skulle kosta, sockersvanarna inräknade.

– Har du berättat för henne vad ni sparar till?

– Nej. Jag sa åt henne att inte boka lokalen.

I bakgrunden hörde jag ett glas klirra mot diskhon.

– Då får ni sätta er och dricka en kopp te tillsammans, sa mamma. Bara ni två.

Jag sköt upp det i tre dagar. Under tiden skickade Galina en bild på lokalen. Vita dukar, kristallglas och björkar på väggen. På fredagskvällen ringde Aljosja sin mamma. Han pratade ute i hallen, men i den där ettan hörde jag till och med när han suckade.

När han kom tillbaka hade boken legat uppslagen på samma sida i mitt knä i tjugo minuter.

– Hon gråter, sa han.

– Vill du ha ett stort bröllop, Aljosja?

Han satte sig bredvid mig på sängkanten.

– Jag vill att mamma ska få en kväll då hon kan tänka på pappa och känna sig glad. Och jag vill att du ska kunna komma hem från vårt bröllop och känna att det var en fin dag.

Nästa morgon åkte jag till Medvedkovo.

Galina öppnade dörren i en småblommig hemmaklänning och rosa tofflor. Utan smink syntes tröttheten tydligare i hennes ansikte. Hon steg åt sidan och släppte in mig.

– Vattnet är varmt. Vill du ha te?

I köket hängde gula gardiner. På fönsterbrädan stod tre krukor med violer. Hon hade just vattnat dem. Anteckningsboken låg på bordet.

– Galina Petrovna …

– Säg bara Galina.

Jag nickade. Det ångade fortfarande om bergamotteet när hon började prata.

Hon berättade att Nyina Fjodorovna hade kokat buljong åt Viktor när han var sjuk. Tamara på femte våningen hade haft med sig äpplen från landet eftersom Viktor fortfarande gärna åt en klyfta eller två. Zoja Vladimirovna hade suttit vid hans säng om kvällarna så att Galina kunde gå till apoteket i lugn och ro.

– Efter begravningen blev lägenheten full. Folk stod till och med ute i trapphuset. – Hon vände sig mot fönstret. – Jag var så glad att de kom. Och jag tänkte att jag önskade att huset någon gång kunde bli så fullt för att vi hade något att fira.

Jag ställde ner koppen. En liten flisa hade lossnat från guldkanten, precis där jag hade haft tummen.

– Berätta.

Galina såg på mig.

– Om vad?

– Om dem. Börja med det första namnet.

Hon öppnade långsamt anteckningsboken.

Faster Valja hade följt Aljosja till hans första skoldag eftersom båda föräldrarna jobbade. När han fyllde tio hade han fått en grön Kama-cykel av farbror Zjenja. Nyina Fjodorovna hade sytt en snögubbsdräkt till förskolefesten på en enda natt. Tamara på femte våningen hade låtit honom göra sina läxor hemma hos henne medan rören i deras lägenhet byttes ut.

Zoja Vladimirovna hade lärt honom spela schack, och Galina erkände med ett skratt att Zoja hade förlorat med flit det första halvåret.

Medan vi bläddrade tog Aljosjas barndom form framför mig. Jag såg honom framför mig på den gröna cykeln på väg hem, och sedan framåtböjd över schackbrädet på kvällen, övertygad om att han äntligen hade slagit granntanten. Vi bryggde mer te. Det hann också kallna.

Vid det femtiotredje namnet berättade jag för Galina vad vi sparade till.

– Vi har lagt undan pengarna till en lägenhet, sa jag. Ibland funderar vi redan på om det skulle få plats en spjälsäng i sovrummet. Om vi bokar Berjozka får vi börja om från början.

Galina slog igen anteckningsboken. Med fingertoppen letade hon rätt på den lilla skadan i koppens kant.

– Jag har sett Aljosja i de där gamla kängorna, sa hon tyst. Jag tänkte fråga varför han fortfarande går i dem.

Hon reste sig, gick fram till fönstret och såg en stund ner på lekplatsen.

– Jag skäms, Rita. Jag borde ha frågat vad ni ville ha.

Jag gick fram och ställde mig bredvid henne.

– Och jag började genast bråka med dig om svanarna.

Då log hon. Sedan frågade hon vilket kafé vi hade tänkt oss.

Nere på gården hördes ljudet av ett barn som drog en plaststol längs gångvägen. Från fönstret såg jag sandlådan, poppeln och platsen runt trädet där de brukade ställa ut bord vid högtider.

– Är Tamaras äppelpaj fortfarande lika god? frågade jag.

– Ännu godare. Hon river ner lite äpple i degen också.

– Då kan vi be henne ta med en paj hit, ut på gården. Och fråga Nyina Fjodorovna om hon kan baka sina piroger. Alla kan ta med något de tycker om att laga. Vi ställer ihop borden, Pasja tar med en högtalare … och jag bakar tårtan.

Galina såg fortfarande ner på gården.

– Valja skulle ta med sin köttaladåb, sa hon till slut.

När jag skulle gå var vi redan mitt uppe i en diskussion om hur faster Valja skulle få med sig aladåben på tåget från Tula. Hissdörren höll just på att stängas när Galina ropade efter mig.

– Rita! Har du någonsin bakat en tårta?

– Aldrig.

Hon skrattade så hjärtligt att jag hörde henne även när hissen började åka ner.

På söndagen väntade hon på mig i vinröd blus och förkläde. Hon hade ställt fram mjöl, ägg, smör och en burk honung. Sedan tog hon fram ett gulnat blad ur ett kollegieblock. Det var Viktors handstil, med stora, svepande bokstäver. Aljosja hade varit två år när han skrev ner receptet.

Åtta tunna honungsbottnar. Gräddfilskräm, lite vanilj. Lägg ihop tårtan på kvällen och låt den stå till morgonen. Allra längst ner stod en rad till, skriven med en annan penna.

”Galka, snåla inte med honungen. Jag menar det.”

Galina log när hon såg vad Viktor brukade kalla henne. När jag hade läst hela raden torkade hon fingrarna på förklädet och sköt kaveln närmare mig.

Kanten på den första bottnen gick sönder. Den andra blev sned. När jag kavlade den tredje lade Galina handen på min handled.

– Långsammare. Låt degen ge efter.

Framåt kvällen doftade hela köket av smör och honung. Vi ställde in tårtan i kylen, och jag höll just på att skölja av mjölet från händerna när Galina sa något bredvid mig.

– När du bad mig berätta … vet du hur länge sedan det var någon bad mig berätta om Vitja?

Jag stängde av kranen. Galina torkade samma fläck på bordet om och om igen. Jag gick fram till henne och tog över trasan. Hon satte sig och berättade att Viktor hade skurit upp sin första honungstårta i gryningen eftersom han omöjligt kunde vänta till frukost.

Den tjugosjunde juni tog jag på mig den enkla vita klänning jag hade köpt på rea. Aljosja bar samma blå kostym som när han försvarade sitt examensarbete, och ett par nya skor. Kvällen före hade Galina ringt på, ställt kartongen utanför dörren och hunnit ut i trappan innan Aljosja öppnade den.

På vigselkontoret var allt över på tjugo minuter. När Aljosja kysste mig kände jag hur torra hans läppar var av nervositet. När vi kom fram till gården höll han min hand lika hårt som den dagen vi gick dit för att boka vigseln.

De hade ställt upp fyra långbord. I syltburkar stod ängsblommor. Nyina Fjodorovna lade fram tre sorters piroger, och Tamara tände samovaren hon hade ärvt av sin mormor. Faster Valja hade kommit från Tula tidigt på morgonen. Köttaladåben hade klarat hela resan. Zoja ställde upp schackbrädet på ett eget litet bord. Aljosja satte sig genast för att spela ett parti med henne, och den här gången vann Zoja.

Till slut blev vi sextiotvå. En granne från bottenvåningen stannade vid grinden och frågade om han fick slå sig ner. Tio minuter senare kom hans fru med en kastrull borsjtj. Pasja satte på musiken, och faster Valja började dansa mellan borden med en pirog kvar i handen.

Galina stod i portöppningen i den vinröda blus som Viktor tyckte att hon var allra vackrast i. När Aljosja gick fram till henne rättade hon till kragen på hans kavaj. Sedan sa hon något till honom som jag inte hörde över musiken. Aljosja böjde huvudet, lade armarna om sin mamma, och så stod de kvar länge.

Klockan nio bar vi ut honungstårtan. En av bottnarna hade glidit åt sidan, gräddfilskrämen vällde fram under kniven och den första biten föll nästan isär på tallriken. Galina drog den till sig.

– Den blev fin, sa hon och smakade. Hon slöt ögonen ett ögonblick. – Precis så här minns jag den.

Vid elva hade gården tömts. Mina skor låg under bänken, och asfalten var sval under mina bara fötter. Aljosja kom med te i en plastmugg. Galina ställde soppåsen vid soptunnan och kom sedan tillbaka och satte sig på andra sidan om honom.

– Stanna en liten stund till, bad hon.

Vi stannade. Gatlyktan surrade svagt ovanför oss. På bordet, bredvid samovaren, låg den sista biten av tårtan kvar. När vi till slut reste oss lade Galina Viktors recept i min hand. Sedan kramade hon mig. Ingen av oss hade bråttom att släppa taget.

Nästa morgon vaknade jag bredvid Aljosja i vår hyrda etta. På balkongen stod vår enda stol kvar. Receptet hade än så länge fått en plats på nattduksbordet. Bröllopet hade kostat tolv tusen rubel. Pengarna vi sparat till lägenheten låg kvar.

Senare kom Galina förbi med två tårtbitar och hade anteckningsboken med sig. Vid köksbordet slog hon upp den sista sidan och vände boken mot mig. Längst ner, under den ursprungliga listan, stod det med färskt bläck: Rita.

Galina slog igen boken, delade en av tårtbitarna på mitten och frågade om jag mindes vem av gästerna som hade tagit med sig schackbrädet.

– Zoja Vladimirovna, svarade jag. Men du har fortfarande inte berättat när Aljosja förstod att hon hade låtit honom vinna i ett halvår.

Galina lade ner gaffeln och drog stolen närmare, och innan teet hade kallnat visste jag också hur Viktor hade lärt sin son att förlora.

Visited 223 times, 3 visit(s) today
Betygsätt den här artikeln
( Пока оценок нет )