Från och med nu köper vi vår egen mat, så slipper vi bråka om vem som betalar vad”, bestämde min man. Två veckor senare kom hans mamma på besök.

Familjeberättelser

– Tjugosextusen rubel i månaden på mat, sa Stepan och lade mobilen bredvid tallriken. Kalkylatorn lyste fortfarande på skärmen. – För två personer, Polina. Tycker du att det är normalt?

Polina lyfte blicken från bovetet. I lördags hade hon stekt fyrtio färsbiffar som skulle räcka hela veckan. Hennes man höll just på att dela sin fjärde itu.

– Vad tycker du är normalt då?

– Mindre. Så från och med i morgon handlar och lagar var och en sin egen mat. Då slipper vi känna att den ena försörjer den andra.

Vid de sista orden slog Stepan ner blicken. Polina lade ifrån sig gaffeln.

Det var söndagskväll, första november. Hennes man hade nyss kommit hem från föräldrarna i Novo-Lenino, där han tillbringat hela eftermiddagen i garaget med att flytta runt däck tillsammans med sin pappa. Polina kunde nästan höra hur Iraida Pavlovna hällde upp te i köket och frågade sin son om han hade räknat ut vad äktenskapet kostade honom.

Hennes svärmor brukade prata om kvinnor nuförtiden i största allmänhet. Oftast kom hon på att somliga åt för två just när Polina sträckte sig efter sleven för att ta om. En gång hade Stepan skrattande berättat vad hans mamma sagt i telefon.

– Hon säger att min fru äter mig ur huset. Att jag bara behöver titta på mig själv och sedan på dig.

Just då höll Stepan på att ta sin andra portion soppa. Polina mindes hur försiktigt hon hade lagt tillbaka sleven i grytan för att den inte skulle skramla.

Hon var trettiosex och jobbade på ett transportföretag. Hela dagarna såg hon till att lastbilar kom fram i tid från ena änden av Sibirien till den andra. På lördagarna tyckte hon om att laga mat hemma. Hon trivdes med att höra Stepan ropa redan från hallen när han kom från jobbet och undra vad det var som doftade så gott. För svärföräldrarnas skull brukade hon till och med göra köttaladåb. Den första vintern hade Iraida Pavlovna sagt att hennes man bara tyckte om den med mycket vitlök. Sedan dess hade Polina alltid gjort den så.

– Okej, sa hon.

Stepan lyfte huvudet. Han hade redan dragit efter andan, beredd på ett gräl.

– Vadå okej?

– Från och med i morgon handlar och lagar var och en sin egen mat, diskar efter sig och tvättar sina egna kläder.

– Visst. Det går bra för mig. – Han lutade sig lättad tillbaka. – Ser du, vi kan ju prata om det här som vuxna.

Polina åt upp den sista tuggan, reste sig och diskade sin tallrik. Stepan pekade på sin.

– Vi sa ju från och med i morgon.

– Du har rätt.

Polina gick tillbaka efter den. Lite bovete satt kvar vid kanten. Stepan knackade med nageln intill för att visa var hon behövde skrapa.

Efter jobbet nästa dag gick Polina in på Slata, matbutiken närmast huset. Hon köpte kyckling, morötter, lök, potatis, bovete och en förpackning kvarg. Vid kassan lät hon blicken gå över varorna på bandet två gånger. På måndagar brukade kassarna vara så tunga att hon knappt orkade bära hem dem.

Hemma drog hon fram sin gamla vita emaljgryta längst in i underskåpet. Blomman på sidan syntes knappt längre, och vid handtaget hade emaljen flagnat. I den brukade hon laga mat åt sig själv när hon bodde i studentkorridor, när det var tre dagar kvar tills studiemedlet kom och allt hon hade i skåpet var en näve bovete. Sedan hon gifte sig hade hon inte använt den en enda gång. En och en halv liter hade precis räckt till middag för dem båda. Till nästa dag hade det inte blivit något över.

Nu kokade hon kycklingsoppa för två kvällar. Hon stekte också tre färsbiffar och lade dem i en matlåda.

Stepan kom hem vid åttatiden. Han packade upp två påsar pelmeni, ett paket varmkorv, majonnäs, bröd och en burk paprikaröra.

– Ettusen tvåhundra, sa han. – Det räcker en vecka.

Han tog fram den stora grytan som Polina brukade koka veckans soppa i, fyllde den till hälften med vatten och hällde i en halv påse pelmeni. När de åt fiskade han upp sina degknyten med en hålslev och doppade dem i majonnäs.

– Det luktar gott, sa han efter en stund.

Polina såg upp. Han tittade på hennes tallrik.

– Kycklingsoppa.

Stepan nickade. Polina väntade ett ögonblick på att han skulle be att få smaka. Han fiskade upp ännu ett degknyte.

Hålsleven låg i diskhon till onsdagen. Då diskade Stepan under stort skrammel allt som samlats på hög under tre dagar. På fredagsmorgonen letade han efter strykjärnet. Han klämde fingret i strykbrädan, kämpade med en skjorta i tjugo minuter och ställde sig till slut framför spegeln och knäppte jackan över den.

– Så där. Nu syns det inte, sa han.

På kvällen kom han hem med en tom påse från kiosken.

– Kesja öppnade sin matlåda bredvid mig. Den var full med pilaff. Sedan frågade han när jag började köpa lunch i kiosken.

– Vad sa du?

– Att du bantar.

Polina höll just på att ta ner sin torra blus från torkställningen. Hon hejdade sig med galgen i handen.

– Och varför tar du inte med dig lunch för att jag bantar?

– Men Polina. Vad ska jag säga? Att vi lagar mat var för sig? De kommer att skratta åt mig.

– Säg som du sa till mig. Att det är så vuxna gör.

Stepan blev tyst. På torkställningen fanns det fortfarande gott om plats för hans skjortor.

När Polina räknade ihop kvittona efter första veckan väntade hon sig att landa på sextusen. Summan blev tretusen åttahundra rubel. Hon räknade om. Sedan mindes hon alla söndagskvällar då hon stått vid samma köksbord och undrat hur maten som skulle ha räckt till onsdag kunde ta slut på två dagar.

På lördagen köpte hon ett halvt kilo köttfärs. Först tog hon det stora paketet och lade det i korgen av bara farten. Hemma stekte hon sex färsbiffar. Doften lockade ut Stepan i köket. Han stannade i dörröppningen och räknade dem.

– Sex? Du brukar ju göra fyrtio.

– Till oss båda. Och till dina föräldrar på söndagen.

Stepan hällde upp ett glas kefir och gick tillbaka till tv:n.

I mitten av andra veckan behövde han skärp för att hålla uppe jeansen. På kvällarna stod han länge framför det öppna kylskåpet. På hans hylla fanns majonnäs och en halv limpa. Ibland kom Polina på sig själv i affären med att fundera på vilken soppa hon skulle hinna koka tills han kom hem. Sedan tänkte hon på de fyra färsbiffarna och siffran som lyste på mobilen.

Den elfte november kom Kesja och Zjora över för att titta på fotboll. I vanliga fall ställde Polina fram färsbiffar, charkuterier och inlagda grönsaker åt dem och gick sedan in i rummet för att läsa. En gång hade Zjora lovat att flytta hem till Polina på studs om Stepan någonsin gjorde henne illa. Han hade förstås lagt till att det var för färsbiffarnas skull, och alla hade skrattat.

Nu kom Polina hem klockan åtta. Hon värmde sin soppa och var på väg in i rummet med tallriken och boken.

– Polina! ropade Stepan efter henne. – Och vi då?

Polina vände sig om.

– Det finns majonnäs på din hylla.

I några sekunder hördes bara matchen från tv:n.

– Vi äter var för sig nu, förklarade Stepan. – Var och en sköter sitt.

– Jag förstår, sa Zjora. – Och vem av er står för vår mat i kväll?

– Jag.

– Vad ska vi äta då?

Till slut tog Stepan fram den rökta korven de hade sparat till nyår ur frysen. Kesja gick ner till bilen efter en rökt omulfisk, och Zjora sprang iväg och köpte bröd. De åt med händerna direkt från tidningspapperet. När Zjora skulle gå stannade han bredvid Polina i hallen.

– Mitt erbjudande står kvar.

– Det finns inga färsbiffar, Zjora.

– Då väntar jag.

I köket vek Stepan ihop den flottiga tidningen och slängde den utan ett ord.

På lördagskvällen frågade Polina när hans föräldrar skulle komma nästa dag.

– Klockan två, som vanligt, sa Stepan.

– Vad ska du laga åt dem?

Först då vände han sig från tv:n.

– Jag?

Polina väntade på svaret. Hon såg att Stepan helst ville be henne ta fram den stora grytan och ordna lunchen som alla andra söndagar.

– Jag kokar pelmeni, sa han till slut. – Mamma gillar det.

Nästa förmiddag kom Stepan hem från affären med två påsar pelmeni, smetana och en korv. I sin lilla vita gryta kokade Polina soppa med köttbullar, morötter och dill. Det räckte till två kvällar.

Iraida Pavlovna och Valerij Nikolajevitj kom prick klockan två med en köpt tårta och en påse mandariner. Svärmodern hade knappt fått av sig stövlarna innan hon öppnade kylskåpet.

– Var är aladåben?

– Sätt dig, mamma. Maten är snart klar.

– Polina vet ju att vi tycker om den.

– Sätt dig nu, mamma.

Valerij Nikolajevitj hälsade lågmält. Han hade jobbat på flygplansfabriken hela sitt liv, och även som pensionär gick han dit några gånger i veckan för att lära upp de yngre. Han vinkade lite åt Polina från bordet.

– Hur är det med dig, lilla Polina?

– Bra, tack.

Stepan hällde båda påsarna på en gång i det kokande vattnet. Degknytena klibbade ihop på botten. Han försökte sära på dem, men när de kom upp till ytan flöt allihop som en flotte. Tio minuter senare ställde han fram fatet. Degen hade spruckit på flera ställen, och köttet stack ut. Han klickade lite smetana ovanpå.

Valerij Nikolajevitj fick loss en bit och åt den. Iraida Pavlovna smakade också och lade sedan ner gaffeln.

– Degen är rå. Hur länge kokade du dem?

– Så länge som det stod på påsen.

– Det står att man ska koka dem tills de flyter upp. Dina flöt upp i en enda klump.

– Mamma …

– Ge oss åtminstone lite bröd, sa hans pappa.

Stepan skar fyra sneda skivor och lade dem direkt på vaxduken. Iraida Pavlovna tittade på brödet och sedan på den lilla vita grytan på spisen.

– Är det här allt? Vi har tagit två minibussar tvärs genom stan. Var är färsbiffarna? Och aladåben?

– Vi lagar mat var för sig nu, mumlade Stepan ner i tallriken. – Var och en åt sig själv.

– Vad menar du, var för sig?

Då lade Valerij Nikolajevitj ifrån sig gaffeln.

– Stjopa, du sa ju i telefon att det var Polina som ville ha det så. Din mamma blev till och med glad. Hon sa att du åtminstone skulle slippa bli ruinerad på kuppen.

Locket på den lilla grytan skallrade svagt. Polina ställde ner koppen. Nu förstod hon att medan hon diskade hans tallrik förra söndagen hade Stepan redan berättat för sina föräldrar att alltihop var hennes idé.

– Pappa … – Stepans öron blev röda.

– Så sa du ju. Jag frågade till och med en gång till.

Iraida Pavlovna satt länge och tittade på fatet framför sig. I sex år hade hon suttit på samma plats varannan söndag. Hon hade ätit Polinas färsbiffar, hennes handgjorda pelmeni och hennes vitlöksdoftande aladåb. Till en födelsedag hade hon till och med bett att körsbären i tårtan skulle vara syrliga. Polina hade gått till tre butiker för att hitta just sådana bär.

– Så det var du som alltid gjorde färsbiffarna, sa svärmodern till slut. – Och aladåben.

– Ja.

– Och vem köpte köttet?

– Det varierade. Den som hann till affären.

– Polina köpte det, sa Stepan. – Ibland betalade jag henne.

Hans pappa vände sig mot honom.

– Ibland?

Stepan nickade. Han höll fortfarande blicken fäst vid bordet.

Polina reste sig, stängde av den lilla plattan och tog fram två djupa tallrikar ur skåpet. Först öste hon upp åt sin svärfar, sedan åt sin svärmor. Till sist lutade hon på grytan och lät den sista köttbullen glida ner i Iraida Pavlovnas tallrik.

– Ät medan det är varmt.

– Och du då, lilla Polina? frågade hennes svärfar.

– Jag har redan ätit. Jag dricker upp mitt kaffe.

Iraida Pavlovna böjde sig över tallriken. Hon åt långsamt. På slutet fångade hon till och med upp dillen längs kanten med spetsen av skeden.

– Det var gott, sa hon tyst.

Under sex år hade hon många gånger bett om en portion till. Det här var första gången Polina hörde henne säga att det var gott.

– Tack, svarade hon.

När svärmodern skulle gå blev hon stående länge med dragkedjan på stöveln.

– Förlåt mig, Polina, sa hon till slut, vänd mot klädhängaren.

– För vad, Iraida Pavlovna?

Hennes hand stannade på dragkedjan. För första gången såg hon Polina rakt i ögonen.

– För det jag sa om dig. Jag frågade aldrig ens hur mycket jobb du lade ner på alla de där luncherna. Vi bara kom.

Polina nickade. När svärfadern sa hej då tryckte han hennes hand och höll kvar den en liten stund längre än vanligt.

På kvällen satte sig Stepan mitt emot henne i köket. Tårtkartongen stod fortfarande oöppnad mellan dem.

– Hade jag också fått soppa om jag frågat?

– Ja.

Stepan såg till slut på henne.

– Varför var det så svårt för mig att gå fram och fråga?

Polina drog fingret längs koppens öra.

– För mig var det svårt att sitta och vänta varje kväll på att du skulle göra det.

Stepan svalde.

– Mamma sa att jag lade mer pengar på dig än du på mig. Så jag räknade ihop kvittona. Det blev tjugosextusen, och jag visade dig summan som om den sa allt. – Han tystnade. – Jag har gått ner tre kilo på två veckor. Kesja trodde att jag var sjuk.

– När du sa i söndags att vi lade mycket pengar på mat trodde jag först att vi skulle sätta oss ner tillsammans och se var vi kunde spara, sa Polina. – Sedan sa du att du redan hade bestämt dig.

Stepan satt länge kvar vid bordet den kvällen. Ingen av dem öppnade tårtkartongen.

På tisdagen ringde han själv upp sin mamma. Han gick ut i hallen, men lägenheten var liten och Polina hörde vartenda ord från köket.

– Mamma, det var jag som kom på att vi skulle laga mat var för sig. Jag ljög för pappa när jag sa att det var Polinas idé. Jag vill att du berättar det för honom också. Eller ge honom luren, så säger jag det själv.

Sedan lyssnade han länge. När han kom tillbaka höll Polina på att torka locket till den lilla grytan. Stepan drog ut en stol, satte sig bredvid henne och väntade tills hon såg på honom.

– Jag berättade det för pappa också, sa han.

Nästa dag, den artonde november, kom Polina hem strax efter sju. Två grytor stod på spisen. I den lilla vita fanns en portion soppa kvar. Bredvid stod den stora, nyskurad och tom. Stepan hade fortfarande arbetsjackan på sig. Han höll en djup tallrik i handen.

– Polina, får jag ta en tallrik soppa?

Frågan var så enkel att Polina nästan fick en klump i halsen.

– Ja, det får du.

Stepan tog ett steg närmare, fortfarande med tallriken i handen.

– I morgon köper jag kött till stora grytan. Kan du säga vad jag ska köpa? Och om du har lust får du gärna visa mig hur du gör. Så lagar jag maten.

Polina lyfte locket av den lilla grytan. Soppan räckte precis till en tallrik. Hon tog fram en tallrik till och delade soppan mellan dem. Stepan väntade tills hon satte sig innan han började äta.

Nästa kväll satt Polina vid köksbordet och läste medan Stepan skalade morötter. Han frågade om skivorna var tunna nog, och lite senare kom han fram med sleven så att hon fick smaka på soppan. Till middagen ställde han två fulla tallrikar på bordet, gick tillbaka till spisen och tog fram matlådorna. Polina slog igen boken först när hon såg att Stepan började med att ösa upp hennes lunch till nästa dag.

Visited 174 times, 26 visit(s) today
Betygsätt den här artikeln
( Пока оценок нет )