– Från och med den första betalar du femton tusen rubel i månaden, sa min svärmor och sköt ett rutat papper mot mig. – Jag har räknat ut allt.
Jag höll på att skala potatis till middagen. Kniven stannade i handen. På papperet stod el, gas och vatten prydligt uppradade med Rimma Arkadjevnas lärarhandstil. Slitage på huset hade fått en egen rad. Längst ner, understruket två gånger, stod det ”Inna – varje månad”.
– Förstår jag dig rätt? Ska jag betala för att bo här?
– Vad trodde du? Du kom till min son med en enda resväska, och nu har du bott i tre år i ett stort hus med veranda. Det är dags att du också bidrar.
Hon hade bott hos oss i sex veckor. Hon kom från Rybinsk i mitten av september, från början bara för en vecka. Lite miljöombyte skulle göra henne gott, sa hon. Sedan hyrde hon ut sin tvårummare och blev kvar. Hon var sjuttioett år och hade arbetat som biträdande rektor i halva sitt liv. Hon talade till mig som till en elev hon just hade ertappat med samma lögn för tredje gången.
Jag lade ner kniven och torkade händerna, klibbiga av potatisstärkelse, på den nytvättade kökshandduken. I vanliga fall hade jag retat mig på att jag smutsade ner den.
Jag är fyrtiofyra år, arbetar som tandtekniker och växte upp i just det hus i Uglitj som min svärmor nu ville ha hyra för. Bottenvåningen var byggd i sten, övervåningen i trä, och runt fönstren satt snidade foder. Pappa köpte huset på nittiotalet för vad en begagnad Lada kostade. Han arbetade på det i tolv år. Som barn brukade jag sopa upp hyvelspånen under hans arbetsbänk. Han dog för fem år sedan, men i fönsterbrädan på verandan finns fortfarande den lilla fördjupningen där han brukade lägga ifrån sig pennan.
Gleb flyttade in hos mig med två väskor och en verktygslåda. Vi hade båda varit gifta förut. Den första vintern bytte han ut husets elledningar på kvällarna efter jobbet. Jag kokade te åt honom, och han visade mig ledningarna han dragit ut ur väggarna och undrade hur i all världen huset hade klarat sig från att brinna ner. Jag tyckte om de där kvällarna. På den tiden tyckte jag om att vi var två.
– Vad får dig att tro att jag fick allt det här serverat?
Min svärmor knackade med nageln på papperet.
– Om Gleb inte hade köpt huset av din pappa skulle det ha bott främmande människor här för länge sedan. Det är han som äger stället. Och du, om vi ska tala klarspråk, lever på honom.
Först höll jag nästan på att skratta.
– Vem har sagt det till dig?
– Min son. Det räcker för mig.
– Pappa gav mig huset sju år före vårt bröllop. Handlingarna ligger där uppe. Vill du att jag hämtar dem?
– Nuförtiden kan man skriva ut vad som helst, Inna. Ta mig inte för en idiot.
Då slog ytterdörren igen. Gleb hade kommit hem från sitt skift. Han reparerade hissar, och jackan luktade alltid svagt av maskinolja. Så fort han såg det rutade papperet stannade han i köksdörren.
– Gleb, tala om för din mamma vem som äger huset.
Han tittade på papperet och sedan på mig.
– Följ med ut en stund.
Vi satte oss i hans bil ute på gården. Motorn var avstängd, men han höll ändå ratten med båda händerna. På vindrutan låg ett gult lönnlöv med bruna kanter. Jag stirrade på det tills han fick ur sig orden.
– Det var jag som sa det till henne. Före bröllopet.
Efter skilsmässan hade han bott på ett boende för fabriksarbetare. Hans första fru hade fått behålla lägenheten, och hans mamma hade vid varje tillfälle påmint honom om att han vid fyrtio års ålder stod där utan någonting. När han flyttade in hos mig berättade han för henne att han hade köpt huset av pappa och räddat mig från att förlora det.
– Lät du henne tro det i tre år?
– Hon kom två gånger om året och stannade i två dagar. Vem tog skada av det?
– I dag fick jag en räkning i mitt eget kök för att jag bor här.
Då berättade Gleb att hans mamma hade blivit akut dålig på bussen i september. Sedan dess var hon rädd för att vara ensam. Hon hade fått en tid hos hjärtläkaren om två veckor, på måndagen. Han bad mig vänta tills dess. Efter besöket skulle han berätta allt för henne.
– Papperet ska bort från bordet i dag, sa jag. – Och den måndagen berättar du sanningen för henne när jag är med.

– Jag lovar.
Till middagen var det rutade papperet borta. Morgonen därpå var mässingsklockan också borta.
Pappa hade tagit med sig den från Valdajtrakten och hängt upp den ovanför verandadörren för att höra när jag kom hem från skolan. Ibland hann jag knappt få av mig skorna innan han ropade från verkstaden att jag skulle tvätta händerna, för maten var klar. Nu hängde bara en ögla av ståltråd kvar på spiken.
– Den skramlade, sa Rimma Arkadjevna. Hon höll ett måttband mot verandafönstret och skrev siffrorna direkt i handflatan. – Jag lade den i någon låda.
På onsdagen var pappas flätade fåtölj borta. Mitt arbetsbord, där jag brukade finjustera vaxmodellerna på kvällarna, hade också försvunnit. Längs väggen stod två gästsängar, bäddade med filtarna vi brukade ha till besökare.
– Zjanna flyttar hit med sin son till vintern, meddelade min svärmor. – Hon har allt svårare att klara hyran. En femtonårig pojke behöver plats.
Pappa hade isolerat verandan sin sista vinter. Han satte in dubbla fönster, lät installera ett element och hyvlade själv till fönsterbrädan i lärkträ. Han brukade säga att han skulle sitta där och titta ut över Volga när han blev gammal. Han fick en enda vår i den fåtöljen.
– Var är möblerna?
– I förrådet. De stod ändå bara i vägen.
Jag satte mig på den ena gästsängen. Fjädrarna gnisslade under mig.
– Jag vill ha tillbaka verandan som den var. Zjanna och hennes son är välkomna på besök, men ingen har pratat med mig om att de ska flytta in. Och när vi ändå talar om pengar har matkostnaderna ökat med nitton tusen rubel i månaden sedan du kom. Det är jag som handlar till dina söndagsgäster också. Du får tjugoåtta tusen i hyra för din lägenhet. Vi kan åtminstone dela på merkostnaden.
– Sitter du och räknar mina pengar?
– Jag försöker komma överens med dig.
– Överenskommelser gör man med sina jämlikar.
På kvällen ringde jag Gleb. Han stod i ett hisschakt på ett akutjobb. Han sa att han inte hade tid, men när jag frågade vem som hade tagit dit sängarna blev han plötsligt tyst.
– Mamma bad mig, sa han till slut. – Inna, håll ut till måndag.
Jag lade på. Jag föreställde mig hur han smet hem från jobbet, bar sängarna över gården och ställde upp dem där pappas fåtölj hade stått. Min uppgift under tiden var att vänta tålmodigt.
Den natten satt jag i trappan och beställde ett färskt utdrag ur fastighetsregistret via myndigheternas e-tjänst. Sedan gick jag ner för att hämta vatten. Mässingsklockan låg i kökslådan bland skruvmejslarna och eltejpen. Någon hade lindat in kläppen i en pappersservett. Jag höll klockan i handen en stund och lade sedan tillbaka den. Jag kände mig fortfarande bunden av mitt löfte.
Den lilla lampan på verandan var tänd. Rimma Arkadjevna satt på kanten av en av sängarna med en sjal om axlarna. Blodtrycksmätarens manschett låg utrullad i hennes knä.
– Jag hyrde ut lägenheten för att jag inte står ut med att vara ensam där, sa hon och såg ut genom fönstret. – Min mans tofflor står fortfarande kvar vid dörren. I två år har jag gått runt dem. Jag sa till hyresgästerna att de inte fick röra dem. Kan du tänka dig vad de måste ha trott om mig?
Hon tog av sig glasögonen och började putsa dem med sjalen.
– Här hör jag åtminstone Gleb gå omkring. Jag hör dig plocka med disken i köket. Om Zjanna och pojken också bodde här skulle det alltid finnas någon att prata med på kvällarna.
Jag hämtade ett glas vatten åt henne. Hon drack lite och drog sedan tungan över tänderna.
– Tandbryggan du gjorde åt mig är väldigt bra. Den skaver ingenstans. Jag har tänkt säga det länge.
Jag hade gjort den till hennes sjuttioårsdag. Då hade jag fått ett snabbt tack, och i flera månader hade jag trott att det var något fel på den.
– Försök sova, sa jag.
Jag hade redan hunnit ut i hallen när hon ropade efter mig.
– Tänk på det där med de femton tusen ändå. Det är en rimlig summa.
Uppe i sovrummet lade jag mig på sängen med kläderna på. Jag hörde fortfarande hennes röst när hon talade om sin mans tofflor. Sedan hörde jag samma röst säga, gång på gång, att överenskommelser gör man med sina jämlikar.
På söndagen kom Zjanna till lunch med sin son och en av min svärmors vänner från kören. Jag hade lagat mat sedan morgonen. Med flit hade jag gjort en sallad i stället för tre. Ingen märkte något.
När alla hade satt sig vände sig Rimma Arkadjevna till sin väninna.
– Det här är Inna, Glebs fru. Vi låter henne bo här, kan man säga. Hon snyltar lite på oss, fast på ett bra sätt. Inna, skär upp mer bröd!
Väninnan skrattade till och tystnade sedan. Zjannas son böjde huvudet över mobilen. Gleb började skära i en köttbit som han redan hade skurit upp.
Jag lade ner brödkniven.
– Rimma Arkadjevna, ska jag berätta för gästerna vem som har rätt att bo här?
Gleb lade handen på mitt knä under bordet och klämde till.
– Snälla, Inna. På måndag.
Jag reste mig och gick ut i köket. Jag vred på kallvattnet och höll händerna under strålen tills fingrarna domnade.
Zjanna kom efter mig med en tom salladsskål.
– Du kan väl stå ut i några dagar till? Mamma har lagt fyrahundra tusen rubel på det här huset. Klart hon vill ha något att säga till om.
Jag stängde av kranen.
– Vad har hon lagt fyrahundra tusen på?
Zjanna ställde ner skålen så försiktigt som om den kunde gå sönder bara av att nudda bordet.
– Jaså. Det har Gleb inte heller berättat för dig.
Det visade sig att Zjanna hela tiden hade vetat vem som ägde huset. Gleb hade bett henne hålla tyst. Rimma Arkadjevna var övertygad om att hennes pengar satt i de här väggarna. Trots att Zjanna visste hur det låg till hade hon tänkt flytta in.
På kvällen, när gästerna hade åkt, berättade Gleb till slut allt i sovrummet. Före bröllopet hade hans mamma gett honom hela sitt sparkapital. Hon och hennes man hade sparat i elva år för att byta bil. Gleb hade sagt att det var så mycket som fattades för att han skulle kunna köpa huset. I själva verket gick pengarna till att betala lånet för däckverkstaden han hade startat under sitt första äktenskap. Inkassofolk hade redan börjat vänta på honom utanför jobbet.
– Jag tänkte betala tillbaka lite i taget, sa han.
– Hur mycket har du betalat tillbaka?
Han satt på sängkanten med ryggen mot mig. Skjortan jag hade strukit i fredags låg i ett veck över axeln. Jag tittade på det där vecket och väntade på att han skulle säga en siffra.
Han sa ingenting.
Jag tillbringade halva natten vid fönstret. Den lilla lampan på verandan var tänd igen. Nu förstod jag varför hon såg på huset som om hon hade del i varje rum. Hon trodde att hon åtminstone hade det här kvar för pengarna hon och hennes man hade sparat ihop. Jag tänkte på hur omsorgsfullt hon hade slätat ut filten på barnbarnets säng. Sedan såg jag Gleb framför mig vid lunchbordet, med handen om mitt knä för att jag skulle hålla tyst lite till.
På morgonen hade jag nästan bestämt mig för att ge honom den sista veckan.
Sedan såg jag pappas fåtölj bredvid sopcontainrarna längst ner på gatan, på väg till jobbet. Någon hade slängt en genomblöt kartongbit på sitsen. Jag lyfte upp fåtöljen. Den var så lätt att jag hade kunnat bära den med en hand, men jag höll den tätt intill mig med båda.
Min svärmor stod på trappan och såg mig bära in den.
– Gleb ställde ut den. Jag bad honom. Den håller ändå på att falla sönder.
Jag ställde in den i förrådet och vred om nyckeln. På labbet skrev jag ut utdraget ur fastighetsregistret och ett hyresavtal för ett rum. Skrivaren lämnade ränder över texten. Jag skrev ut båda sidorna en gång till och stod kvar bredvid skrivaren tills de kom ut.
På kvällen satt Rimma Arkadjevna i köket och skalade äpplen. Skalet hängde i en enda lång remsa från kniven. Gleb höll på att laga uttaget bredvid kylskåpet.
Jag lade registerutdraget framför dem.
– Pappa gav mig huset. Datumet står här, sju år före vårt bröllop. Verifieringskoden står här också. Gleb har aldrig köpt det här huset.
Min svärmor tittade länge på papperet. Sedan drog hon undan handen som om bordet hade blivit för varmt.
– Gleb? Och mina fyrahundra tusen?
Skruvmejseln stannade i hans hand.
– Pengarna gick till lånet, mamma. Det för däckverkstaden. Jag tänkte betala tillbaka.
– Din pappa och jag sparade i elva år …
Rimma Arkadjevna avslutade aldrig meningen. Hon tog av sig glasögonen och lade dem med glasen neråt på bordet. Hon brukade alltid säga åt mig när jag gjorde så med mina.
Där hade jag fortfarande kunnat stoppa tillbaka det andra papperet i väskan. Jag såg redan vad pengarna hade betytt för henne. Jag såg också hur noga Gleb följde varje skiftning i hennes ansikte. Så hade han kunnat se på mig i söndags.
Jag sköt hyresavtalet mot henne.
– Rummet där uppe kostar tjugoåtta tusen rubel i månaden. Lika mycket som du får för din lägenhet. Från och med den första. Om det inte passar vill jag ha rummet tömt senast på söndag. Verandan tar jag tillbaka i dag. Zjanna flyttar inte hit.
– Tänker du ta betalt av mig för att jag ska få bo i ett rum?
– Du har redan räknat ut vad du skulle ta av mig för samma sak.
– Jag trodde att det var min sons hus.
– Och jag visste att det var mitt. Ändå var det jag som fick gå ut i köket när du kallade mig snyltgäst inför dina gäster.
– Det var en vecka kvar till läkarbesöket, sa Gleb.
– I morse hämtade jag pappas fåtölj från soporna. Det var du som ställde den där.
Rimma Arkadjevna tog tag i stolsryggen och reste sig. Jag väntade tills hon stod stadigt. Ett ögonblick trodde jag att hon skulle sträcka ut handen mot mig. Sedan gick hon uppför trappan. Ledstången knarrade under hennes hand för varje steg.
Gleb tittade på avtalet.
– Vi behövde berätta för henne om huset. Varför skrev du dit hyran?
– Jag ville att hon skulle minnas hur det kändes.
– Det kommer hon att göra, sa han och gick upp efter henne.
Jag ställde in äpplena i kylen. Den skalade halvan hade redan börjat mörkna. Den långa skalremsan låg kvar på bordet där den hade glidit av kniven.
Rimma Arkadjevna skrev aldrig under avtalet. På lördagen körde Gleb henne till Zjanna i Rybinsk. Hennes egen lägenhet var uthyrd till maj, så nu trängs de tre i Zjannas hyresetta, där Gleb sover på en uppblåsbar madrass. Han tog med sin mamma till hjärtläkaren därifrån. Jag fick ett enda meddelande. ”Hon behöver gå på kontroller och ta det lugnt.”
Han lade ut bilen till försäljning för att kunna börja betala av skulden. Om vårt äktenskap sa han bara att vi skulle prata senare. När telefonen vibrerar sträcker jag mig fortfarande efter den innan jag ens hunnit avgöra vad jag vill höra från honom.
När min svärmor skulle åka knäppte hon alla knappar i kappan. Vid tröskeln stannade hon och rättade till min halsduk, som hängde snett på kroken. Hennes hand dröjde kvar ett ögonblick. Sedan gick hon ut. Sängen i hennes rum var bäddad med militärisk noggrannhet. På nattduksbordet stod ett glas med en tesked som hon hade glömt kvar.
Jag bar tillbaka arbetsbordet och pappas fåtölj till verandan. Flätningen hade luckrats upp där den våta kartongen hade fastnat. Jag arbetade med den i två kvällar innan jag vågade sätta mig i fåtöljen igen.
I går ringde Zjanna. Hon frågade hur jag kunde komma på tanken att kräva hyra av hennes mamma i samma stund som hon fick veta att hennes egen son hade tagit alla hennes besparingar. Jag hade svaret på tungan. De femton tusen. Söndagslunchen. Pappas fåtölj vid soporna. Sedan tänkte jag på Rimma Arkadjevnas hand på min halsduk och lät Zjanna tala till punkt.
På kvällen tog jag fram mässingsklockan ur lådan, lindade av servetten från kläppen och hängde tillbaka den på pappas spik. Jag rörde dörren precis så mycket att klockan gav ljud ifrån sig.
Det blev en enda låg klang, och jag väntade fortfarande på att någon skulle komma hem.







