Fruar kommer och går”, sa min svärmor vid mitt eget bord. Då visade jag henne vad som försvinner när en fru går.

Familjeberättelser

Galina Pavlovna klev in i min lägenhet som om hon hade anlänt till Vinterpalatset och det var upp till henne att avgöra om vi var värdiga ett besök. Hon nickade på tröskeln, lyfte sedan upp en av gästtofflorna med två fingrar och avslutade med en suck. Så hade hon kommit in i åratal. Och i åratal hade jag lett mot henne på precis samma sätt.

Den kvällen firade vi Sergejs fyrtiosexårsdag. Två kvällar i rad hade jag stått i köket till sent efter jobbet för att få allt färdigt. Honungsglasyren på fläskkarrén glänste precis som jag ville, potatisgratängen hade fått en gyllenbrun yta och jag hade till och med orkat rosta brödtärningarna till caesarsalladen. Jag tog fram linneduken som jag annars var så rädd om att jag knappt använde den. När Sergej fick se bordet lade han armarna om mig bakifrån.

– Kom du ihåg det också? frågade han när han fick syn på körsbärskompotten. Ända sedan han var liten hade han velat ha den till stekt kött.

Därför var det värt allt besvär, tänkte jag.

Hans syster Marina hade knappt hunnit sätta sig förrän hon började berätta hur omöjligt det var att få lönen att räcka nuförtiden. När hon hade pratat färdigt sträckte hon sig efter sin tredje smörgås med röd kaviar. Sergej satt vid bordsänden, fyllde på allas glas och såg sig nöjt omkring. Så länge familjen var samlad och ingen smällde igen dörren efter sig räknade han kvällen som lyckad.

De små gliringarna märkte han oftast inte ens. När han väl märkte någon hade han alltid ett svar på lager.

Galina Pavlovna höll just på att ta sin tredje portion rysk sallad när hon förde in samtalet på hälsa.

– Man måste börja ta hand om sig redan när man är ung, Serjozja. Jag rensar till exempel mina blodkärl med bikarbonat och avkok på tallkottar. Jag läste det på nätet, en forskare hade skrivit det. Läkarna och apoteken vill bara att du ska göra av med dina pengar hos dem.

När hon sa det sista tittade hon på mig. Jag arbetade som chefssjuksköterska på hjärtavdelningen, och den förmiddagen hade en patients dotter suttit bredvid mig i korridoren i tjugo minuter med sin pappas glasögon i handen. Händerna darrade. Om och om igen frågade hon om hon fick ge honom glasögonen nu. Jag såg fortfarande framför mig hur hon torkade av skalmen med tröjärmen.

I vanliga fall skulle jag ha låtit Galina Pavlovna prata vidare. Den kvällen ställde jag ifrån mig kannan.

– Bikarbonat är utmärkt när man ska skrubba bort fett från en stekpanna, Galina Pavlovna. Om det fungerade likadant i blodkärlen skulle vi behandla hjärtinfarkter med diskmedel på intensiven.

Gaffeln stannade precis framför min svärmors mun.

– Javisst, du vet förstås bäst! Du tömmer bäcken hela dagarna och inbillar dig att du vet mer än folk som faktiskt kan något. Vem vet var du köpte ditt examensbevis, din ouppfostrade människa!

Handflatan var fortfarande fuktig efter den kalla kannan. Jag lade handen i knät och såg på Sergej. Han rättade till sitt glas på duken.

– Men mamma, kom igen. Natasja skämtade bara. Vi skålar för hälsan i stället.

Han höjde glaset. Jag rörde inte mitt.

Snart började Marina prata om en avlägsen släkting som hade skilt sig. Hon visste precis vem som hade fått bilen, vem som hade tagit med sig tv:n och hur många dagar det hade dröjt innan låset byttes. Den här gången väntade Galina Pavlovna tills hennes dotter hade pratat färdigt. Sedan torkade hon sig om munnen och vände sig till sin son.

– Kom ihåg det, min käre Serjozja. Fruar kommer och går. I dag är det den här som sitter bredvid dig, i morgon är det någon annan. En mamma har du bara en.

Vid orden ”den här” lyfte hon blicken mot mig ett ögonblick. Hon sa det så lugnt att jag tydligt hörde hur Marinas gaffel slog mot tallriken.

Sergej svalde.

– Natasja, du känner ju mamma. Hon menar inget illa. Det är bara ett talesätt.

Hur många gånger hade jag hört det från honom? I bilen på väg hem, när jag påpekade att hans mamma hade gjort sig lustig över mitt jobb hela eftermiddagen. I köket, när hon inför Marina ville veta vad jag gjorde av min lön. Det fanns alltid en förklaring, och varje gång gjorde jag det lättare för Sergej genom att till slut tiga. Den kvällen teg jag också en stund. Sedan reste jag mig och tog fatet med köttet med båda händerna.

– Natasja, vart ska du med köttet? frågade Marina.

– In i kylen.

– Men vi äter ju fortfarande! utbrast Galina Pavlovna.

Jag gick tillbaka efter salladen och tog sedan tallriken med kallskuret och den lilla skålen med kaviar.

– Jag hörde att fruar kommer och går. Då kan det som den här frun har ägnat två kvällar åt att laga åt er också försvinna.

När jag kom tillbaka efter brödkorgen hade Galina Pavlovna redan rest sig.

– Vem tror du att du är? Det var du som kom in i vår familj! Du borde vara tacksam för att vi över huvud taget tog emot dig!

Jag höll i kanten på brödkorgen. Plötsligt mindes jag hur jag hade skruvat ihop den första stolen i lägenheten. Jag satt på köksgolvet bland skruvarna och ringde pappa för att fråga varför den vickade. Tre år senare träffade jag Sergej. Alla fyra stolarna fanns fortfarande kvar, och Galina Pavlovna hade just rest sig från en av dem för att säga mig rakt i ansiktet att jag borde vara tacksam för att de stod ut med mig.

– Jag köpte den här lägenheten tre år innan jag träffade er son, sa jag. – Jag betalade middagen med min lön, eftersom Sergej betalade av på billånet den här månaden. Jag var glad att ni ville komma. Jag ville att min man skulle få en fin födelsedag. Och ni satte er vid mitt bord, åt maten jag hade lagat och sa att någon annan lika gärna kunde sitta på min plats i morgon. Och efter allt det är det jag som ska vara tacksam?

Mot slutet började rösten darra. I alla år hade jag ansträngt mig för att hålla mig lugn inför henne. För första gången lät jag henne höra hur ont det gjorde.

Galina Pavlovna såg på sin son. Det gjorde jag också. Sergej stirrade på duken. Bredvid tallriken stod den lilla glasskålen som jag hade lagt upp körsbärskompotten i åt honom. Han hade ännu inte ätit ett enda körsbär.

Sedan reste han sig.

– Mamma, Marina, ta på er kapporna.

– Vad sa du? Galina Pavlovna blinkade. – Serjozja, tänker du låta henne kasta ut din egen mamma?

– Det är jag som ber dig att gå hem. Jag hörde vad du sa till Natasja. Två gånger i kväll hörde jag dig förödmjuka henne. Första gången skämtade jag bort det. Jag borde ha sagt ifrån redan då.

Marina lade ner gaffeln. Galina Pavlovna stod kvar en stund, som om hon väntade på att sonen skulle säga något mer. Sergej tog bara ner hennes kappa från kroken i hallen.

– Du överger din egen mamma för en kjol! skrek hon och ryckte kappan ur hans hand.

Marina skyndade efter henne. Sergej väntade tills båda hade gått ut i trapphuset och stängde sedan dörren. När låset hade klickat till stod han kvar i hallen några sekunder.

När han kom tillbaka höll jag fortfarande i brödkorgen. Han tog den ur mina händer, ställde ner den och tog mina fingrar i sina. Först då märkte jag hur hårt jag hade klämt om den flätade kanten. Den hade lämnat ett rött streck i min handflata.

– Jag trodde att jag höll ihop familjen genom att släta över allt sådant, sa han. – Hela tiden räknade jag med att du skulle svälja det.

– Det gjorde du, och du hade rätt, svarade jag. – Hittills har jag alltid svalt det.

Han sänkte blicken och nickade sedan. En stund stod vi bara bredvid varandra. Till slut sneglade han mot köket.

– Tror du att köttet fortfarande är varmt? För om jag ska vara alldeles ärlig är jag fruktansvärt hungrig.

Jag skrattade till. Sedan började jag gråta. Sergej drog mig intill sig och höll om mig tills jag hade lugnat mig. Vi åt i köket, bara vi två, vid köksbänken. Han hämtade körsbärskompotten från bordet och gjorde te åt mig. När han ställde koppen framför mig fick jag äntligen fram det jag hade velat säga hela kvällen.

– Grattis på födelsedagen, Sergej.

Efter den kvällen kom Galina Pavlovna aldrig mer hem till oss. Sergej fortsatte att ringa sin mamma och åkte ibland hem till henne. En söndag satt han bredvid mig när hon återigen försökte fälla en kommentar om mig i telefon. Jag hörde hur Sergej avbröt henne.

– Mamma, så där får du inte prata om min fru.

Först då trodde jag på riktigt att Sergej den där födelsedagen hade hört allt det jag i åratal inte hade vågat säga högt.

Visited 2 times, 2 visit(s) today
Betygsätt den här artikeln
( Пока оценок нет )