— Jag sa nej — upprepade Katya med en röst som skakade, men som ändå bar på en beslutsam styrka. Hennes händer darrade lätt, men hon höll dem knutna, som om hon försökte hålla hela sin värld samman.
— Det här är min lägenhet.
Och jag tänker inte…
— Din? — avbröt svärmodern med en ton som både var utmanande och hånfull.
— Och familjen då? Sasha, hör du vad din fru säger?
Katya tog ett steg in i sin egen lägenhet och kände hur luften tycktes bli tyngre, som om väggarna höll henne fången.
Klockan var nästan nio på kvällen, och ljuset från gatlyktorna föll genom fönstren och skapade långa skuggor över golvet där hon för några månader sedan gått med trygghet.
Nu kände hon bara en tryckande känsla av obehag och frustration.
Hon hade blivit kvar på jobbet långt efter kontorstid, utmattad, ofullständig med ett projekt som krävt all hennes energi, och ändå väntade en ny kamp.
Det kändes som om hennes hem inte längre var hennes egen fristad, utan ett slagfält där hon inte fick bestämma något.
Som alltid fylldes köket av ljud — Lyudmilas högljudda röst, kastrullernas skrammel, och det tysta sorlet från TV:n där Sasha och Nikolai satt som statyer, mer åskådare än delaktiga.
— IGEN för sent! — utbrast Lyudmila när hon steg in, som om hennes entré var ett slags stormanfall som Katya måste uthärda.
— Sasha är hungrig, han väntar!
Katya suckade, en lång, tung suck som verkade bära alla de veckor hon varit tvungen att kompromissa. Hon tog av sig kappan, kände hur frustrationens värme spred sig genom kroppen.
För bara en och en halv månad sedan, när Sasha frågade om hans föräldrar kunde stanna under renoveringen, hade det verkat så enkelt. Två eller tre veckor som mest, hade han sagt.
Men tiden hade flugit förbi, och de hade inte gått. Varje dag hade blivit en tyst kamp för att hålla fast vid sin egen plats, och hon kände hur tålamodet nu sprack som tunn is under våren.
— God kväll allihopa — sa Katya med låg röst, men tonen var tung, nästan som ett varnande eko.
Vid bordet satt Sasha och Nikolai med blicken fast på TV:n.
Lyudmila bankade i kastruller på spisen med en energi som kändes aggressiv, som om varje rörelse var en påminnelse om att hon inte längre ägde sitt hem.
— Jag sa att du skulle vara här senast klockan sju — fortsatte Lyudmila med skarp blick —. Vi har rutiner. Vi är vana vid att äta i tid.
Katya ryckte på axlarna och gick mot kylskåpet.
— Jag har arbete — sa hon lågt, men bestämt. — Ett viktigt projekt som måste bli klart.
— Arbete, arbete… — fnös Lyudmila hånfullt. — Och din man? Sasha, säg något!
Sasha såg bort, hans axlar sjönk och han ryckte osäkert på axlarna:
— Katyush, kanske borde du komma hem tidigare…
Katya kände hur hennes hjärta brast lite. Sasha hade aldrig tidigare klagat på hennes sena hemkomst. Men nu, med hans föräldrar närvarande, verkade han vara någon annan.
Någon som lutade sig mot deras vilja istället för sin hustrus.
— Ja, ja — sa Nikolai och nickade åt sin son, blicken fortfarande fast vid TV:n. — En kvinna måste tänka på familjen. På vår tid…
Katya kände hur panik började sprida sig inom henne. Hon mindes hur hon och Sasha en gång varit jämlika, hur de delat sitt hem och sina liv med respekt och ömsesidig förståelse.
Nu var allt förändrat, och hon kände sig som en främling i sitt eget hem.
— Jag ska laga mat nu — sa hon och tog fram påsarna med matvaror. Hennes händer darrade, men hon försökte hålla tonen lugn.
— Slösa inte tid — fräste Lyudmila. — Jag har redan gjort allt. Och jag har omorganiserat dina tallrikar — de låg fel.
Katya blev stående, chockad. Hennes kök, hennes ordning, hennes hem — nu var det fel och behövde korrigeras.
— Vad menar du med omorganiserat? Det här är mitt kök, Lyudmila… — rösten darrade, sårad och arg på samma gång.
— Precis, ditt kök — svarade svärmodern självsäkert. — Men man måste organisera smart. Jag är en erfaren husmor!
Katya kände hur ilskan steg, hur den blandades med ångest. Blicken sökte Sasha, som fortfarande undvek hennes ögon, och sedan Lyudmila, som såg ut att tro att hon hade rätt att beordra i Katys hem.
— Dessutom — fortsatte Lyudmila, pekande på väggarna —, här behövs verkligen en renovering. Allt ser gammalt ut.
— Lyudmila… — försökte Katya hålla sig lugn —. Vi kom överens om att ni skulle stanna medan renoveringen pågick.
Men den har inte ens börjat. Är det inte dags att tänka på…?
— Åh, renoveringen blev ett fiasko — suckade Lyudmila. — Hantverkarna svek oss, materialen var fel. Vi får stanna lite längre hos er.
— Hur länge? — frågade Katya, försökte hålla rösten stadig.
— Tja, två eller tre månader, inte mer — svarade Lyudmila, nonchalant. — Vad gör det? Vi stör inte!
Katya kände hur händerna började darra. Två eller tre månader till? Hennes hem skulle aldrig bli hennes igen om detta fortsatte.
— Sasha — viskade Lyudmila med ett mjukt leende —. Kanske borde vi inte skynda på renoveringen? Vi kan sälja vår lägenhet och bo här tillsammans. Det finns gott om plats!
Katya kände hur luften gick ur henne. Hennes lägenhet. Hennes fristad. Och nu… detta.
— Nej — sa Katya, och reste sig med en styrka som fick hela rummet att kännas stelt. — Jag sa nej.
Lyudmila och Nikolai stirrade, oförmögna att tro på det de hörde.
— Jag ger er fem minuter — sa Katya, med en röst så fast att den kändes som is som skar genom luften. — Fem minuter att packa era saker och lämna mitt hem.
Tystnaden blev total. Lyudmila och Nikolai samlade sina saker i tystnad. Sasha stod kvar, stum, oförmögen att agera, och Katya såg på honom med en blick fylld av sorg, ilska och lättnad på samma gång.
När dörren stängdes bakom dem kände hon hur tyngden som pressat hennes bröst under veckor äntligen lättade.
Hon satte sig i soffan, trött, men med en inre frid som hon inte känt på länge. Hon hade återtagit sitt hem, sin frihet, sitt liv.
Friheten var hennes.
