Kirill skakade nästan av spänning. Klockan hade redan slagit åtta, men han hade fortfarande inte valt en present, köpt några blommor eller ens bytt om.
Det var hans mors, Svetlana Eduardovna, födelsedag — en kvinna som alltid imponerade på alla med sin elegans och auktoritet, och vars förväntningar alltid kändes som en tung börda på hans axlar.
Huset var fullt av gäster, och i den lyxiga miljön gick spänningen nästan att ta på. De formella evenemangen,
där de viktigaste affärspartnerna och journalisterna skulle närvara, var planerade till helgen, men familjemiddagen i sig bar redan på osynlig konkurrens, viskande rykten och nyfikna blickar.
Kirill hade alltid hatat dessa ”familjesammankomster”. Hans mors vänner,
perfekt klädda och doftande av dyra parfymer, backade inte för obekväma frågor: när skulle han gifta sig, när skulle han ge Krasilnikov-familjen en arvtagare? Deras blickar var genomträngande,
deras ord fyllda med beräknad visdom och dolda tävlingar.
Det som retade honom mest var hur varje faster och bekant försökte överträffa varandra genom att framställa någon som ”det perfekta valet”. Kirill kände redan till detta spel.
En gång var all uppmärksamhet riktad mot Kamila, hans mors unga syster, men efter att hon började träffa en känd förläggares son behövde hon inte längre stå i rampljuset. Nu var alla ögon på Kirill.
Han försökte undvika de obekväma situationerna, men idag fanns det ingen väg ut — att lämna födelsedagsfesten skulle göra hans mor besviken under lång tid.
Den känslan blandades i honom med ilska, maktlöshet och pliktkänsla.
Tankarna snurrade i hans huvud medan han skyndade mot blomsterhandeln. Den här platsen var helt annorlunda än de lyxbutiker han var van vid.
Här kunde man inte se kenyanska rosor eller holländska tulpaner varje dag, utbudet var begränsat, men han behövde omedelbart något vackert, något speciellt som kunde säga allt han inte kunde uttrycka med ord.
När han steg in såg han att butiken var tom. Doften av nyanlända blommor blandades med den syrliga luften, och buketterna i vaserna var enkla men ändå märkligt lockande.
Kirill såg sig nervöst omkring, väntade på expediten, men ingen dök upp.
— God kväll! Är det någon här? — ropade han och försökte dämpa sin irritation, men en darrning fanns ändå i rösten. — Någon?
Hans röst blev högre än han väntat sig, och han kände hur hans kinder rodnade lätt. I de vanliga lyxbutikerna hade personalen genast kommit fram med artiga leenden och hjälpsamhet.
Nu var situationen annorlunda. ”Det verkar som om det inte är min dag idag,” tänkte han och rynkade pannan.
Då steg en flicka fram från bakom en liten disk. Hon bar mörkblå strumpbyxor, hennes hållning var självsäker, och hennes blick var genomträngande.
— Vad vill du? Vad handlar det om? — frågade hon strängt, med händerna på höfterna.
Kirill kände hur irritationen växte, men samtidigt väcktes en djupare känsla i honom — nyfikenhet, beundran,
något han inte känt på länge. — Varför ska jag vänta? — svarade han. — Det är ditt jobb att locka kunder, sälja varorna och se till att de kommer tillbaka. Blommarknaden är enorm, konkurrensen hård, jag kan gå någon annanstans.
Flickan ryckte på axlarna, som om hans argument inte rörde henne det minsta. — Då gå. Varför skriker du? — sade hon lugnt, med en ton av sarkasm, men ändå med något lugnande. — Okej, om du inte behöver något, då går jag.
Hon vände sig om, redo att lämna butiken. Kirill kände plötsligt en konstig spänning inom sig — inte bara på grund av bristen på blommor, utan på grund av flickans lugna,
självständiga närvaro. Något rörde sig inom honom, som om han mött någon som inte var rädd för att möta honom i ögonen, någon som kunde säga vad hon verkligen tänkte.
Han visste att han inte kunde lämna butiken tomhänt, och i hans hjärta tändes en märklig, oförklarlig glöd som fick honom att försöka en gång till innan han gav upp helt.
Och i det ögonblick han mötte flickans blick insåg Kirill att han kanske för första gången verkligen kände sig sedd.
