– Laci, ska vi köpa mer räkor? Stora kungliga räkor, sa Dina och lade laxpaketet i korgen, innan hon tittade på sin man med en förhoppning om ett leende.
Laci stod vid kylavdelningen, men hans blick var någon annanstans, som om en tung oro tyngde hans sinne. Han tryckte på sin telefon och såg inte den väntan som lyste i Dinas ögon.
– Laci, hör du mig? – frågade Dina tyst, men hennes röst darrade ändå.
– Jag hör dig, svarade Laci, men rösten var tom, nästan mekanisk. – Jag vet bara inte om vi verkligen behöver de här räkorna.
Dina tog hans arm, försökte på något sätt dra tillbaka honom till nuet.
– Det är nyår, vi unnar oss något speciellt en gång om året. Vad kan gå fel?
Laci såg långsamt ner på korgen, sedan på Dina. Hans ansikte var rynkigt av spänning.
– Låt oss vara ärliga, sa han slutligen. Jag tycker att alla borde betala för sin egen del.
Dinas hjärta slog så hårt att det nästan gjorde ont vid varje ord.
– Mena du allvar? – hennes röst skakade, men hon försökte låta stark.
– Fullständigt. Jag gick till min mamma imorse. Jag gav henne de sju tusen kronorna, sa Laci utan att möta hennes blick.
Dinas ansikte blev vitt. Det kändes som om någon grep tag i hennes hjärta. På morgonen hade de fortfarande över tiotusen kronor på kortet, minns hon, för Laci hade sagt det.
– Vart tog pengarna vägen?
– Jag gav dem till mamma. Hon är pensionär, har lite pengar, hon kan inte få en riktig högtid, svarade Laci lugnt, men varje ord kändes som en kniv i Dinas bröst.
– Så allt gick till henne, och vi får inget? – Dinas röst skälvde.
– Dini, dramatisk nu, försök att inte överreagera, sa Laci och försökte låta lugn. Jag säger inte att vi inte kan köpa något, men vi måste vara rimliga.
– Rimliga? – Dina ropade nästan. – Jag hade kunnat betala, men nu känns det som att jag måste ta hand om mig själv ensam.
Laci stoppade handen i fickan och stirrade på hyllorna, som om svaren skulle stå där.
– Jag föreslår att alla betalar för sin egen del, upprepade han. Det är rättvist.
Dina tittade tyst på korgen, laxen, ostarna, de små sakerna som skulle ha gjort deras högtid.
– Okej, sa hon till slut tyst, och började lägga tillbaka sakerna på hyllan. Då köper jag ingenting.
– Dini, bete dig inte så! – försökte Laci låta arg, men rösten var mer rädd än arg.
– Jag är ingen liten flicka, sa Dina. Jag vill bara att det ska vara rättvist. Jag vill inte fira ensam medan du ger allt till din mamma.
Dina gick ut på gatan, Laci följde efter. Den kalla luften brände deras ansikten, men Dina kände ingenting. Bara tyngden i sitt hjärta, varje steg tog henne längre bort från hoppet.
– Vi pratar hemma, sa Laci och satte sig på passagerarsätet.
Tystnaden följde hela vägen. Laci försökte flera gånger prata, men Dina tittade inte på honom. Hennes tankar gick till de sju tusen kronorna, och alla deras nyårsförhoppningar som nu hade krossats.
Hemma samlade Dina snabbt ihop sin telefon och ringde sin syster:
– Lena, har du planer imorgon?
– Imorgon? Nyårsafton! skrattade Lena. Jag stannar hemma och kollar film. Varför?
– Jag kommer till dig, sa Dina lågt, nästan viskande. Jag måste.
– Självklart! Vi kan äta något gott och prata, sa Lena, och rösten var varm och trygg.
Dina gick dit. På vägen log alla människor, men hennes hjärta kändes tomt. Tänkte Laci på henne där hemma, ensam? Satt han och stirrade ut i tystnaden och funderade över henne?
Lenas lilla lägenhet var mysig. Levande ljus brann, apelsiner låg på bordet. Dina kände sig som om hon gick in i en säker famn.
– Berätta, sa Lena. Dina berättade allt: bråket i affären, de sju tusen kronorna, Laci beteende.
– Du gjorde rätt i att gå, sa Lena. Låt honom känna vad det är att förlora någon som verkligen betyder något.
Dina nickade, men inombords fanns en bitterljuv känsla kvar.
Vid midnatt öppnade de champagne, men Dinas hjärta drogs mot Laci. Vad gjorde han där hemma? Satt han ensam, såg på tystnaden och tänkte på henne?
Nästa morgon steg hon långsamt upp, packade ihop sina saker och gick till Lena. Laci sov fortfarande. I köket lämnade hon ett meddelande: ”Jag gick till Lena. Telefonen är hos mig.”
Hemma satt Laci på soffan, blickade tomt ut genom fönstret. Dina satte sig försiktigt bredvid honom. Lång tystnad.
– Jag trodde mamma skulle ringa, mumlade Laci. Jag tog med så mycket till henne… och ändå inte.
– Du trodde ni skulle fira tillsammans, sa Dina tyst.
Laci gömde ansiktet i händerna, axlarna skakade.
– Du gick också, viskade han.
– Jag har sett allt länge, sa Dina. Men jag höll tyst. Jag trodde att du en dag skulle förstå.
– Förlåt, sa Laci. Jag ville inte att du skulle känna så här.
– Jag vill inte vara först eller sist, sa Dina. Jag vill bara vara din familj. Tillsammans. Fatta beslut tillsammans, fira tillsammans. Inte var för sig.
Laci tog hennes hand:
– Jag förstår. Nu förstår jag.
Tystnad. Sedan frågade Laci:
– Hur var kvällen?
– Fantastisk, sa Dina. Vi var på restaurang, live musik, bra stämning.
– Och jag satt där med min stekta ägg… – log Laci.
– Jag såg det, skrattade Dina.
– Imorgon ska jag prata med din mamma, sa Laci allvarligt. Jag kan inte alltid betala allt. Jag har mitt eget liv.
– Hon kommer bli sårad.
– Låt henne. Du är viktigare.
Dina lutade sig mot honom, Laci omfamnade henne.
– Förlåt att jag förstörde högtiden, viskade han.
– Du förstörde inte, sa Dina. Bara annorlunda.
Nästa morgon steg de långsamt upp, Laci gjorde frukost av resterna. Tillsammans åt de vid bordet.
– Jag tänkte hela natten, sa Laci. Mamma ringde inte, och jag förstod att hon bara tänkte på sig själv. Jag behöver er uppmärksamhet, inte någon annans.
– Jag bryr mig inte att du hjälper din mamma, sa Dina mjukt. Jag vill bara att du ska se när någon manipulerar.
– Jag förstår, nickade Laci. Nu ska jag vara mer uppmärksam.
Nästa morgon gick de åter till affären, handlade tillsammans, skrattade, diskuterade.
Vid kassan tog Laci fram kortet:
– Nu ärligt, jag betalar för vårt.
Dina log:
– Vårt.
– Vårt, upprepade Laci.
Telefonen ringde flera gånger, hans mamma ringde, men Laci svarade inte, tystade alla meddelanden.
– Nästa år på nyår firar vi säkert bara vi två, sa han. Normala maträtter. Och alla historier utan mamma.
