Sergejs mobil plingade till på köksbordet. Från badrummet hördes duschen brusa. Vera tog upp mobilen för att gå in med den till honom. Hon trodde att det var någon från jobbet igen.
”Jag saknar dig. Längtar till ikväll. Puss.”
På slutet ett rött hjärta.
Vera läste meddelandet två gånger. Andra gången tittade hon också på avsändarens namn. ”Sveta – leverantörer.” Det såg så oskyldigt ut att Vera började tänka på hur många gånger hon hade hört samma ord från sin man. Han blev sen på grund av leverantörerna. Han behövde resa bort för att träffa leverantörerna. Han måste in på jobbet på lördag, för leverantörernas skull.
Hon stod barfota på det kalla klinkergolvet i den urtvättade t-shirt hon hade sovit i i tre år. Så kom hon ihåg att Sergej samma morgon hade bett henne stryka hans blå skjorta till kvällen. Det hade hon gjort. Den hängde på sovrumsdörren.
Vattnet tystnade. Vera lade tillbaka mobilen på bordet med skärmen nedåt, precis som den hade legat. Sedan gick hon in i vardagsrummet, slog på tv:n och satte sig längst ut på soffkanten. På skärmen grälade två människor. En av dem grät. Vera höjde ljudet.
Sergej stannade i dörröppningen med blött hår och morgonrock.
– Är du fortfarande uppe?
– Jag kan inte sova, sa Vera. Hon hoppades att han inte skulle höra hur rösten darrade. När Sergej gäspade och gick vidare till sovrummet kom hon på sig själv med att önska att han ändå hade hört det.
De hade varit gifta i tolv år. Deras dotter Nastja var elva och kunde vid middagsbordet diskutera med vilken som helst av dem i tjugo minuter om varför hon måste lägga sig klockan nio. Själva pratade de alltmer sällan om något som inte handlade om räkningar, matinköp eller vem som skulle hämta Nastja nästa dag. Länge hade Vera tänkt att det var så det blev när man hade levt ihop i så många år.
De kände varandra och kunde lita på varandra. Resten skulle komma tillbaka när de båda var lite mindre trötta.
På morgonen gjorde hon äggröra, lade rostat bröd bredvid tallrikarna och bryggde kaffe. Sergej kom in i köket i kostym. Han gav henne en snabb puss på kinden medan han tittade på klockan.
– Jag kommer hem sent ikväll. Vi har några papper kvar att gå igenom med leverantörerna.
Vera tittade ner på sin tallrik.
– Då hämtar jag Nastja.
Han drack sitt kaffe, stoppade mobilen i fickan och gick. Äggröran rörde han inte. Vera satt kvar länge vid bordet. Hon räknade i huvudet på hur mycket de hade kvar på bolånet och försökte sedan föreställa sig hur hon skulle säga till Nastja att mamma och pappa skulle bo på varsitt håll. Varje gång kom hon av sig mitt i meningen. Sedan föreställde hon sig hur hon skulle ta upp meddelandet med Sergej på kvällen.
Hon kunde nästan höra honom säga att han var ledsen, att det var dumt gjort och att det aldrig skulle hända igen. Det hon fruktade mest var att hon faktiskt skulle tro honom, bara för att få vakna nästa morgon och låta allt fortsätta som vanligt.
En vecka senare skrev hon in sig på en körskola.
Under första lektionen fick hon motorstopp tre gånger i samma korsning. Körläraren sa åt henne att lyfta foten från kopplingen. Så nervös som hon var slog hon i stället på vindrutetorkarna. Bilarna bakom tutade. Helst av allt ville hon kliva ur och gå hem. Men hon tog ett andetag, startade motorn igen och tog sig över korsningen. På väg hem efter lektionen kom hon på sig själv med att le.
Tre månader senare fick hon körkortet. När hon tog upp det ur väskan hemma ville Nastja genast se fotot.
– Mamma, kan du köra mig vart som helst nu?
– Det kan jag, sa Vera. Hon blev förvånad över hur bra det kändes att säga det.
Sergej tittade på en match på tv. Han vände sig inte ens om.
Sedan började Vera simma. Hon åkte till grannstaden, en timme bort med buss. Tre gånger i veckan steg hon upp i gryningen. Första gången fick hon hålla sig i bassängkanten efter två längder. När våren kom kunde hon simma en kilometer utan att stanna. Hennes gamla jeans hade blivit för stora, så hon köpte ett par nya och klippte håret kort. Kollegorna samlades genast runt henne.
– Vera, är du kär? frågade en av dem.
Vera brast ut i skratt. För första gången på flera månader kändes det bra att få en sådan fråga.
Igor Petrovitj, avdelningschefen, stannade allt oftare till vid hennes skrivbord. Ibland frågade han om rapporterna, ibland kom han med kaffe. En morgon avbröt Vera sig mitt i en mening när telefonen ringde. När hon lade på stod Igor fortfarande kvar.
– Du sa att du länge hade velat lära dig simma, sa han. Varför började du just nu?
Vera tittade på muggens kant medan hon svarade. Det var länge sedan någon hade frågat henne om något och faktiskt väntat på svaret.
På våren anmälde hon sig till en veckas fortbildning i Syktyvkar. Sergej rynkade pannan när hon berättade det.
– Och vem ska vara med Nastja?
– Du. Du är hennes pappa.
Han såg på henne som om han väntade på att hon skulle tillägga att hon redan hade pratat med någon av Nastjas mormor eller farmor. Vera lät honom titta.
Första kvällen på hotellet duschade hon, satte sig framför spegeln och vecklade upp handduken runt håret. De korta testarna stod åt alla håll. Tröttheten syntes under ögonen, och glasögonen hade lämnat märken i ansiktet. Hon betraktade sig själv länge.
Sedan kom hon ihåg hur mycket hon brukade tycka om att promenera ensam i en främmande stad. Hon klädde på sig, gick ut och fortsatte tills hon hittade ett konditori som fortfarande hade öppet. Hon köpte en bit tårta, satte sig vid fönstret och åt upp varenda smula.
På sommaren reste hon och Nastja söderut, bara de två. En kväll åt Nastja körsbär på stranden. När vinden blåste håret i ansiktet på henne försökte hon peta undan det med klibbiga fingrar. Vera hjälpte henne. Sedan såg de på varandra och började skratta båda två. På vägen hem somnade Nastja mot hennes axel. Vera tänkte på hur få minnen från de senaste åren hon kunde komma på där hon själv hade haft det så här bra.
I augusti anmälde hon sig till en kurs i engelska. På kvällarna satt hon med hörlurarna på i köket och upprepade samma tre meningar om och om igen. *My name is Vera. I live in Komi. I have a daughter.* Ibland drog Nastja fram en stol och rättade hennes uttal. Det hände att Sergej kom hem medan de övade. Han tittade i kylskåpet, frågade om det fanns någon soppa kvar och tog sedan med sig tallriken till tv:n.
En kväll var Vera nära att gå efter honom. Svetas namn låg redan på tungan. Men vid det laget visste hon också att vad Sergej än sa skulle hon ändå vakna i samma hem nästa morgon. Först ville hon bestämma sig för om hon fortfarande ville vakna där bredvid honom.

En fredagskväll i december erbjöd sig Igor Petrovitj att köra henne hem. Bussen var sen och vinden slet i Veras kappa. Hon satte sig i bilen. Det doftade kaffe där inne och snöflingorna smälte mot vindrutan. När de stannade vid ett rödljus såg Igor på henne.
– Du har förändrats mycket det senaste året, Vera.
– Syns det så tydligt?
– Förut tittade du inte ens upp när jag frågade hur du mådde. Du sa alltid att det var bra. Nu hör jag ibland hur du skrattar redan ute i korridoren.
Vera vände sig mot sidorutan. I det immiga glaset skymtade hon sitt ansikte.
– För ett år sedan trodde jag själv att jag mådde bra, sa hon.
Hemma lyste det i köket. Sergej satt vid bordet. Han hade beställt middag, öppnat en flaska vin och till och med tagit fram de finare glasen. Nastja sov över hos en kompis. För första gången på länge hade de en hel kväll för sig själva, utan att någon av dem behövde skynda vidare.
Sergej satt och skrynklade ihop hörnet på sin servett.
– Kan vi prata?
Vera lade ner gaffeln.
– Visst.
– Jag ser knappt till dig längre. Simningen, engelskan, alla kurser … Och när jag kommer hem sent frågar du inte ens var jag har varit. Ibland känns det som om det kvittar för dig om jag kommer hem över huvud taget.
Vera såg bara på honom en stund. För ett år sedan hade hon gett vad som helst för att han skulle sätta sig med henne och fråga hur det var fatt. Nu satt han mitt emot henne, och hon visste vad hon ville säga.
– I december förra året fick du ett sms medan du duschade. ”Jag saknar dig. Längtar till ikväll. Puss.” Med ett hjärta på slutet. Det var från Sveta. Minns du den kvällen?
Glaset darrade till i Sergejs hand. Han ställde ner det.
– Vera …
– På morgonen sa du att du skulle bli sen på grund av leverantörerna. Jag sa att jag skulle hämta Nastja. Hela dagen gick jag och väntade på att du skulle ringa för att du hade märkt att något var fel.
Sergej öppnade munnen och stängde den igen. Vera tittade på en liten vinfläck på duken. Rösten darrade fortfarande, precis som i vardagsrummet för ett år sedan. Den här gången talade hon till punkt.
– I början kunde jag inte ens föreställa mig hur jag skulle tillbringa en lördag utan dig. Sedan lärde jag mig köra bil. Första gången jag simmade kom jag knappt till andra änden av bassängen. Nu simmar jag en kilometer. På engelska kan jag fortfarande leta efter ett ord i en hel minut, men jag vågar åtminstone säga en hel mening.
Vet du vad jag saknade mest? Att vakna på morgonen och ha något att se fram emot. Det har jag igen.
– Det med Sveta … det var inget allvarligt, sa Sergej till slut.
Vera såg upp.
– För mig var det allvar. Dagen därpå skulle Nastja hämtas från skolan som vanligt och jag skulle till jobbet. Jag bryggde till och med ditt kaffe. Samtidigt hade jag ingen aning om vad jag skulle göra med det jag visste.
Sergej sträckte handen över bordet, men stannade halvvägs.
– Och vad vill du nu?
– Jag vill att du förstår vad som har hänt med mig under det här året. Vi har en dotter och ett hem tillsammans. Jag vill ha tid att tänka på hur vi går vidare. Du får också fundera på om du vill leva med mig, sådan jag är nu. Eller med Sveta.
Den kvällen tog Vera med sig vinglaset in i sovrummet. Innan hon stängde dörren såg hon tillbaka.
– Gott nytt år, Sergej.
På nyårsafton stod de alla tre vid köksbänken. Nastja skar potatisen till salladen i alldeles för stora tärningar. Sergej delade varje bit noggrant på mitten, tills Nastja skrattande tog kniven ifrån honom. Vid midnatt sprang de till fönstret när den första raketen exploderade precis ovanför huset mitt emot. Nastja tog dem båda under armen. Vera kramade sin dotters hand och slöt ögonen ett ögonblick.
De följande veckorna kom Sergej med te, köpte blommor och frågade hur hennes dag hade varit. Ibland berättade Vera något från jobbet och märkte att han lyssnade. Det kunde göra henne oväntat ledsen. Hon mindes hur länge det hade räckt för henne med så lite.
I januari sökte hon tjänsten som redovisningschef. I februari fick hon den, och lönen blev nästan dubbelt så hög. Den dag hon fick beskedet köpte hon två bakelser på vägen hem. Hon och Nastja åt dem i köket, direkt ur kartongen, för ingen av dem hade tålamod att leta fram tallrikar.
I mars satte sig Sergej mitt emot henne vid samma bord.
– Jag har gjort slut med Sveta, sa han. Jag har tänkt mycket. Jag skulle vilja att vi försöker igen. Jag saknar hur vi hade det förr.
Vera slöt fingrarna om tekoppen.
– Det saknade jag också länge. Jag trodde att om jag bara berättade för dig hur ont det gjorde skulle vi komma nära varandra igen. Sedan december har jag försökt känna efter. När du kommer med blommor blir jag glad. När du och Nastja skrattar tillsammans tycker jag om att höra det. Och när jag tänker på att vi skulle leva så här i flera år till får jag en klump i halsen.
Sergej var tyst länge.
– Älskar du mig inte alls längre?
Vera fick tårar i ögonen. Hon mindes hur Sergej hade gått runt i lägenheten med den nyfödda Nastja i famnen och viskat till henne mitt i natten att mamma behövde sova en stund. Den mannen skulle hon alltid minnas med värme. Mannen som satt mitt emot henne förtjänade att få höra sanningen.
– Jag älskar dig inte längre på det sätt jag skulle behöva för att stanna hos dig, sa hon.
Sergej slog ner blicken. När han tittade upp igen nickade han bara.
I april skilde de sig. De delade upp det de ägde. Vera fick behålla lägenheten och Sergej flyttade till en hyreslägenhet. Första kvällen efter att han hade hämtat sina kartonger tog Vera av gammal vana fram två muggar ur skåpet. Hon lät båda stå kvar på köksbänken en stund. Sedan ställde hon tillbaka den ena.
En månad senare sprang de på varandra på stan. Sergej kom från mataffären, och handtagen på matkassen skar in i fingrarna. De pratade om hur det gick för Nastja i skolan. De skulle just säga hej då när Sergej tog till orda.
– Minns du vad du frågade i december? Om jag skulle välja Sveta eller dig?
– Det minns jag.
Sergej tog ett nytt grepp om kassen.
– Jag skulle välja dig. Sådan du är nu. Men när jag väl såg hur du hade förändrats hade jag redan förlorat dig. Eller hur?
Vera såg vad det kostade honom att ställa frågan. Hon önskade att de hade kunnat vara lika ärliga mot varandra en enda minut för ett år sedan.
– Ja, svarade hon lågt.
– Jag är så ledsen, Vera.
Den här gången trodde hon honom. Hon stod kvar en stund och såg hur Sergej försvann bland människorna på väg hem. Sedan märkte hon att mobilen vibrerade i väskan. Det var ett sms från Nastja.
”Mamma, jag lagar middag idag. Kan du köpa med dig bröd?” Vera svarade att hon skulle göra det och började gå mot bageriet. Hon var fortfarande ledsen och visste att det skulle komma kvällar då hon saknade deras gamla liv.
Ändå såg hon fram emot nästa morgon.







