Min svärmor krävde en bröllopsfest på restaurang med sextio gäster. Ett enda ord från mig fick henne att tystna.

Familjeberättelser

Galina Petrovna ville ha sextio gäster på sin sons bröllop, livemusik och en tårta i fyra våningar med sockersvanar. Länge trodde Rita att hennes blivande svärmor helt enkelt ville ordna bröllopet efter eget huvud. Men en lördagsmorgon, över två koppar kallnat te, sa Rita ett enda ord. Då berättade Galina till slut vem hon allra helst hade velat se där.

Anteckningsboken hamnade på köksbordet på onsdagen.

Galina Petrovna lade den omsorgsfullt mellan sockerskålen och kakfatet och slog upp första sidan.

– Sextio personer. Och då har jag inte ens skrivit upp Zoja Vladimirovna än. Tänk dig vad hon skulle säga om hon fick höra det från någon annan.

Rita stod vid spisen. Träsleven hade skrapat mot kastrullbotten en bra stund, men det var först när Galina nämnde restaurang Berjozka vid Dmitrovka som hon kände lukten av bränt bovete.

– Jag har tittat på lokalen. Den är fortfarande ledig på lördagen. Trerätters, livemusik och en tårta i fyra våningar. Med svanar.

– Med svanar, upprepade Rita och stängde av gasen. – Vad kostar det?

– Fyrahundrafemtiotusen rubel. Ungefär. Vi skulle kunna spara in på musiken, men du vet ju hur mycket Ljosja tycker om livemusik.

– Han tycker om när Pasja spelar gitarr i vårt kök.

Galina hade redan vänt blad. Hon visade var hennes gamla arbetskamrater skulle sitta och var faster Valja från Tula skulle få sin plats. Grannarna fick också plats. Särskilt Nina Fjodorovna, som hade hjälpt till mest kring begravningen.

Ritas nagel fastnade i den långa repan i bordsskivan. Hon brukade pilla på den när hon fick bita sig i tungan. Nu ville hon helst fråga om det över huvud taget fanns plats i boken för något som hon och Ljosja själva ville ha.

Två veckor tidigare hade de gått till vigselkontoret på Butyrskajagatan under lunchrasten. När handläggaren föreslog den tjugosjunde juni vände sig Ljosja mot Rita. Hans handflata var varm och lite fuktig. De hade varit tillsammans i fyra år, ändå var han lika nervös som första gången de träffades.

På kaféet mittemot höll Rita om koppen med citronte med båda händerna och såg hur regnet lämnade små prickar på Ljosjas jackärm.

– Tio personer? frågade han.

– Tolv, om din mamma vill bjuda någon mer. Vi går någonstans och äter något gott. Mamma och Boris kommer upp från Kaluga. Zjenja kommer, och Pasja med sin fru. Det räcker gott för mig.

Ljosja log som han brukade, först bara med vänstra mungipan.

– För mig också.

På söndagen kom Galina med en körsbärspaj, fortfarande varm och insvept i aluminiumfolie. Ljosja berättade efter sin andra bit. Hans mamma lade ifrån sig gaffeln, prydligt intill tallrikskanten.

– Och när hade ni tänkt berätta det för mig?

– Vi berättar ju nu, mamma.

– Ni har vetat det i två veckor.

Då trodde Rita att Galina var sårad för att de hade väntat så länge med att berätta. Först långt senare kom hon ihåg hur Galina instinktivt hade tittat på den tomma stolen bredvid sig när Ljosja sa datumet.

På onsdagen kom Ljosja hem först vid åttatiden. Han kysste Rita på hjässan och fick sedan syn på anteckningsboken. Han bläddrade igenom den, stannade vid faster Valjas namn och slog igen den.

– Jag pratar med mamma.

– Du pratar alltid med henne, sa Rita. – Sedan kommer du hem och förklarar varför det ändå måste bli som hon vill.

Ljosja öppnade munnen, men till slut gnuggade han sig bara över näsryggen. Det gjorde Rita ännu ledsnare. Hon hade önskat att han åtminstone försökte säga emot.

Nästa kväll ringde Galina och sa att hon tänkte betala handpenningen på morgonen.

– Snälla, gör inte det, sa Rita. – Vi har planerat ett litet bröllop på ett kafé.

– Rita, min son gifter sig bara en gång.

– Jag gifter mig också bara en gång. Och jag vill vara med och bestämma över mitt eget bröllop.

En stund hördes bara det dämpade sorlet från Galinas tv.

– Vitya ville så gärna få uppleva den här dagen, sa Galina till slut. – Ibland pratade han till och med om vad han skulle säga i sitt tal till Ljosja. Han började på olika sätt varje gång. Slutet avslöjade han aldrig.

Rita lutade sig mot det kalla badrumskaklet. Hon hade fortfarande tandborsten i handen.

– När han inte kan vara där, fortsatte Galina, – vill jag åtminstone ha med dem som fortfarande minns honom.

Den natten såg Rita länge på strålkastarljuset som svepte över taket. Fyrahundrafemtiotusen rubel var nästan alla deras besparingar. I över ett år hade de sparat till kontantinsatsen för sin första lägenhet. De hade hoppat över semestern, åt sällan ute och Ljosja gick fortfarande i skorna vars spruckna sula han hade lagat med eltejp. Varje gång det regnade blev hans högra strumpa genomblöt.

Galina visste ingenting om det. Ljosja hade alltid sagt att de kunde berätta när de väl hade hittat en lägenhet. Rita hade låtit det bero. Det hade varit enklare så, ända tills någon annan räknade ut vad de skulle lägga pengarna på.

På morgonen ringde hon sin mamma i Kaluga. Hon berättade om de sextio gästerna, musiken, svanarna och priset. Hennes mamma var tyst en stund. I bakgrunden hördes ett glas slå mot diskhon.

– Frågade du vilka de där människorna är?

– Hon räknade upp några av dem.

– Namnen kan du redan, Ritka. Sätt dig ner med henne. Fråga varför hon skrev upp just dem.

Rita sköt upp det i tre dagar till. Under tiden skickade Galina en bild på restaurangen. Vita dukar, kristallglas, en väggmålning med björkar. ”Visst är det fint?” Rita öppnade meddelandet flera gånger och lade sedan ifrån sig telefonen utan att svara.

På fredagskvällen pratade Ljosja med sin mamma i hallen. Väggarna i ettan i Bibirevo var så tunna att Rita hörde honom från rummet när han efter en lång paus sa ”mamma” igen.

– Hon gråter, sa han när han kom tillbaka.

Rita lade ifrån sig boken. Hon hade stirrat på samma sida i tjugo minuter.

– Hur vill du ha vårt bröllop?

Ljosja satte sig bredvid henne på sängkanten.

– Jag vill ha ett bröllop som slutar med att mamma inte gråter och att du fortfarande pratar med mig.

Rita var nära att le. Sedan såg hon att han menade allvar.

– Du har fortfarande inte sagt vad du själv vill.

Ljosja lutade armbågarna mot knäna.

– Det vi kom överens om på kaféet. Men när mamma pratar om pappa känns det plötsligt som om jag tar något ifrån honom också.

Rita tog hans hand. Nästa morgon åkte hon till Medvedkovo.

Galina öppnade dörren i en blommig hemmaklänning och rosa tofflor. För första gången såg Rita henne med märken efter kudden kring munnen. I köket väntade te som doftade bergamott. I fönstret stod tre nyvattnade saintpaulior. Anteckningsboken låg på bordet.

– Galina Petrovna, jag skulle vilja förstå …

– Säg bara Galina, sa hon och ställde sockret mellan kopparna.

Rita nickade och väntade.

– När Vitya var sjuk kokade Nina Fjodorovna buljong åt honom, började Galina. – Tamara tog med sig äpplen från byn. Hon plockade alltid ut de små, för det var dem Vitya tyckte bäst om. Zoja kom över på kvällarna så att jag kunde gå till apoteket. Ibland hade apoteket stängt för länge sedan och jag gick fortfarande runt huset. Det var skönt att i en halvtimme få låtsas att jag bara var på väg hem från jobbet.

Hon tystnade och vred lite på koppen.

– På begravningen blev lägenheten full, och trapphuset också. Det stod folk till och med i trappsvängen. I åtta år har det första jag tänkt på när jag ser någon av dem varit var de stod den dagen. Jag ville så gärna få se dem tillsammans igen och ha något att glädjas åt.

Rita såg på handen som vilade på anteckningsboken. Huden kring naglarna var vit som mjöl. Hon tänkte på alla gånger Galina hade stått i deras dörröppning med en varm paj och hur ofta hon själv snabbt hade frågat om Galina ville ha te, med tankarna redan på nästa sak hon skulle göra.

– Berätta.

Galina såg upp. Kylskåpet hade just tystnat. I stillheten hördes gnisslet från gungan ute på gården.

– Om vad?

– Om människorna i boken. Vi börjar med den första.

Galina öppnade anteckningsboken och satte fingret på det första namnet.

– Valentina Sergejevna. Faster Valja. Vityas storasyster. Hon följde Ljosja till skolan första dagen, för ingen av oss fick ledigt. De kom dit två timmar för tidigt. Valja sa att hon hellre väntade med honom vid grinden än lät honom tro ens en minut att vi hade glömt.

Rita log.

– Och vem kommer sedan?

Farbror Jevgenij, som gav Ljosja en grön Kama-cykel när han fyllde tio. Nina, som sydde en snögubbsdräkt åt honom till förskolans fest. Tamara, som lät honom göra läxorna hos sig när de bytte rören i lägenheten. Zoja, som förlorade med flit mot honom i schack i ett halvår och en söndag insåg att hon inte längre kunde vinna ens när hon försökte.

Mitt i en av berättelserna började Galina gråta. Under nästa var det hon som skrattade högst. De bryggde te två gånger. Den andra omgången hade också hunnit kallna när de kom till det femtiotredje namnet.

– Galina, sa Rita då. – Det är något vi borde ha berättat tidigare. Fyrahundrafemtiotusen rubel är nästan allt vi har. Vi sparar till kontantinsatsen för en lägenhet. En där det får plats en barnsäng om vi får barn. Där vi äntligen kan packa upp lådorna som vi inte har rört sedan vi flyttade in.

Galina slog igen boken.

– Jag frågade till och med på restaurangen hur mycket dyrare tårtan skulle bli om svanarna vände sig mot varandra, sa hon. – Men jag frågade aldrig er hur ni hade det med pengarna.

Hon reste sig och gick fram till fönstret. Rita ställde sig bredvid henne. En stund såg de på en liten flicka som försökte balansera sin hink på sandlådans kant.

– Jag skäms, sa Galina.

– Vi tyckte också att det var enklare att tiga. Ända tills vi nästan blev ovänner på grund av det.

Galina såg ut över gården.

– Då säger vi kaféet. Tio personer.

Rita såg också ner på gården. Bredvid sandlådan stod den långa bänken som Galina hade pekat ut tidigare. Där hade Vitya suttit och hållit i sadeln på den gröna cykeln tills Ljosja fick kläm på balansen. Rita föreställde sig borden som de skulle kunna ställa på rad framför bänken.

– Tänk om vi firar här?

Galina vände sig mot henne.

– På gården?

– Här. Alla kan ta med sig något de tycker om att laga. Faster Valja sin köttaladåb och Nina sina berömda piroger. Pasja tar med sig högtalaren. Och jag bakar tårtan.

– Kan du baka tårta?

– Jag har ingen aning om hur man gör.

Galina skrattade så att en tår trängde fram i ögonvrån. Hon torkade bort den med förklädet och frågade om Rita hade tid på söndagen.

Nästa dag låg ett gulnat blad ur en skrivbok på köksbordet. Viktors bokstäver var stora och lite spretiga. Högst upp hade han skrivit ”Honungstårta till Galka”. Därunder stod receptet på de åtta tunna bottnarna och fyllningen med gräddfil. Längst ner fanns ett tillägg i en annan färg.

”Galka, snåla inte med honungen. Jag menar det.”

Rita drog med fingret under raden.

– Han var en fin människa, sa hon.

– Ja, sa Galina. – Och han brukade alltid nypa av bitar från kanterna innan jag hann breda på fyllningen. Han trodde inte att jag såg det.

Den första bottnen gick sönder. Den andra såg mer ut som en karta än en cirkel. Vid den tredje tog Galina tag i andra änden av kaveln, och de kavlade ut degen tillsammans. När den åttonde var färdig hade Rita ett streck av mjöl över pannan och visste precis när hon skulle ta ut bottnen ur ugnen för att kanten bara skulle få lite färg.

På kvällen ställde de in tårtan i kylskåpet. Galina torkade länge på samma fläck på bordet.

– Vet du, den där morgonen var jag beredd på allt, sa hon till slut. – Jag tänkte till och med att du skulle be om boken och stryka namnen ett efter ett. Så bad du mig berätta. I åtta år har folk försiktigt bytt samtalsämne så fort jag nämnt Vitya. Ibland vill jag bara få säga att han tyckte bäst om kanten på tårtan.

Rita tog trasan ur hennes hand och torkade färdigt bordet. Under tiden berättade Galina hur Viktor brände den första omgången honung och varför de fick äta middag med fönstret på vid gavel mitt i vintern. När hon berättat färdigt skrattade de båda två.

Den tjugosjunde juni tog Rita på sig en enkel vit klänning som hon hade hittat på rea för tretusenåttahundra rubel. Ljosja bar den blå kostymen från sin examen och ett par nya skor. Kvällen innan hade Galina ställt kartongen utanför deras dörr utan att säga något. Storleken var precis rätt.

Vigseln tog tjugo minuter. Ljosja var så nervös att deras näsor stötte ihop när de skulle kyssas. Rita började skratta, och Ljosja skrattade med henne och kysste henne en gång till.

När de kom till Medvedkovo stod redan fyra långbord på gården. Köksbord och skrivbord hade skjutits ihop och täckts med vita dukar, och i syltburkar stod vilda blommor. Nina hade bakat tre sorters piroger. Tamara höll på att tända sin mormors koleldade samovar. Farbror Jevgenij hade kört dit stolarna på släpet bakom en gammal Moskvitch.

Faster Valja hade kommit från Tula redan klockan sex på morgonen med köttaladåben i knät. Zoja hade ställt ett schackbräde på ett litet bord, och så fort Ljosja fick syn på det slog han sig ner för att spela ett parti med henne.

Till slut blev de sextiotvå. Grannen på första våningen frågade om han fick vara med, och hans fru kom strax efter med en gryta borsjtj. Ritas mamma visade Boris var de skulle ställa bakverket de hade tagit med sig från Kaluga. Pasja satte på musiken, och faster Valja började dansa mellan borden med pirogen kvar i handen.

Galina stod vid porten i den vinröda blusen. Viktor hade en gång sagt att vinrött var den färg hon passade bäst i. När Rita kom fram till henne såg Galina på Ljosja, som satt böjd över schackbrädet.

– Hans pappa rynkade pannan precis så där när han höll på att förlora, sa hon och ropade sedan till sin son. – Ljosja, se vad hon gör med löparen!

Zoja låtsades bli upprörd och sa åt åskådarna att vara tysta. Galina tog Rita under armen och skrattade.

Klockan nio bars honungstårtan ut. En av de åtta bottnarna hade glidit åt sidan, och fyllningen trängde ut mellan lagren när Rita skar upp tårtan. Hon skulle just torka bort en klick från kanten på fatet när Galina lade handen över hennes.

– Låt det vara. Den är jättefin.

Vid elvatiden började gästerna gå hem. Tamara släckte glöden i samovaren. Faster Valja hade somnat på en av klappstolarna, och farbror Jevgenij lade sin kavaj över henne. Rita tog av sig skorna och satte sig på bänken vid porten. Ljosja kom med en mugg te åt henne. Det sista bordet hade redan burits in när Galina kom ut till dem.

– Stanna en liten stund till, bad hon.

De gjorde plats åt henne. En stund satt de bara där, alla tre, i gårdslampans sken. Det doftade fortfarande av träkol och honung. Galina tog Ritas hand. Rita kramade tillbaka, och ingen av dem hade bråttom att släppa taget.

Nästa morgon vaknade Rita i ettan i Bibirevo. Ljosja sov bredvid henne och visslade svagt varje gång han andades ut. På balkongen stod deras enda stol. På nattduksbordet låg Viktors recept, som Galina hade stuckit i hennes hand när de sa god natt. Pengarna till lägenheten fanns kvar. Hela bröllopet hade kostat tolvtusen rubel. De hade köpt dukarna, blommorna, muggarna och honungen. Allt annat hade gästerna tagit med sig.

Hemma hos sig öppnade Galina anteckningsboken en gång till. Hon strök med handen över listan som hon så omsorgsfullt hade skrivit flera veckor tidigare. Efter det sista namnet fanns en tom rad.

Där skrev hon Ritas namn, och från den dagen skulle hon gärna duka åt henne även om hon bara ringde på en helt vanlig vardagskväll.

Visited 15 times, 13 visit(s) today
Betygsätt den här artikeln
( Пока оценок нет )