Du kommer ju inte att leva för evigt, mamma”, sa min dotter när jag vägrade ge henne min stuga. Samma kväll fattade jag ett beslut som jag höll för mig själv.

Familjeberättelser

– Kartongerna ska inte till något förråd, Catherine. Jag flyttar.

Min dotter stod på uppfarten med ena handen om dörren till den grå Highlandern. Nioåriga Maddie tryckte ansiktet mot bakrutan och såg på oss. Josie, som var sex, satt fortfarande och färglade. Just den dagen hade hon upptäckt att om hon målade med två olika gröna kritor ovanpå varandra fick hon samma färg som mossan vid bäcken.

– Vart ska du flytta? frågade Catherine.

– Till stugan uppe i bergen.

För ett ögonblick såg hon lättad ut. Sedan gick det upp för henne vad jag menade.

– Men Hal och Connie …

– De ska inte flytta dit. Jag ska bo där.

– Mamma, du kan inte bara …

– Jag har sålt huset.

Ett löv singlade ner på motorhuven. Catherine tittade ner på det, som om hon fortfarande kunde vinna några sekunder på att samla tankarna. Jag var sextiofyra år, och så länge jag kunde minnas hade jag skyndat mig att säga något försonande så fort jag märkte att mina ord sårat någon. Den här gången väntade jag på att hon skulle säga något.

Jag heter Eleanor Voss. I trettioett år undervisade jag fjärdeklassare i Asheville. Jag var tjugosex när jag gifte mig med Frederick, en lantmätare som arbetade med en tiondels tums noggrannhet men kunde stå i regnet i tio minuter om jag berättade något han tyckte att det vore synd att avbryta.

Catherine föddes 1988, efter tre missfall. Första gången Frederick såg det röda, förorättade lilla ansiktet gick han ut i sjukhuskorridoren och grät. Efteråt sa han att han hade gått ut för att jag inte skulle se honom. Jag såg allt genom glasdörren.

Vi köpte stugan 1992 för fyrtioett tusen dollar. Till den hörde knappt en hektar skog, och längst ner på tomten rann en bäck. Stugan var i ett plan, med cederträpanel, en öppen spis av sten och en veranda med myggnät där kvällssolen sken in. Taket läckte. Brunnen gav vatten när den kände för det. Frederick föll för stället på nio minuter. Det vet jag för att mäklaren fortfarande stod och tittade på klockan när Frederick redan visade mig var han skulle ställa sin gungstol.

Vi tillbringade trettiotvå somrar där. Vi lagade verandan, försökte lära oss känna igen fåglar på deras läten och åt persikor i augusti, med saften rinnande ända ner till armbågarna. Varje år, när sommaren var slut och vi packade bilen, sa Frederick samma sak.

– En dag stannar vi här, Ellie.

Vi hade betalat av det sista på stugan två år tidigare när han en söndag i april fick en hjärnblödning medan han arbetade i trädgården. Samma morgon hade han frågat om jag ville ha kaffe. Ibland när jag tänker på det kan jag fortfarande se precis vilket köksskåp han stod framför.

I stugan låg hans glasögon kvar på spiselkransen. Hans gröna mugg stod i diskstället. Länge vågade jag knappt ställa en nydiskad tallrik där, av rädsla för att råka rubba muggen.

Catherine blev försäljningschef på ett läkemedelsföretag. Hon fattade snabba beslut, uttryckte sig tydligt och blev otålig om hon behövde säga samma sak två gånger. Vid tjugoåtta gifte hon sig med Brendan Hale. Brendan jobbade med försäkringar och var lätt att tycka om. När folk blev osams höll han oftast med den som hade pratat sist. Sedan föddes Maddie och därefter Josie, och jag trodde att vi stod varandra så nära som en familj kan göra.

På tisdagar och torsdagar hämtade jag flickorna från skolan. Deras fotbollsgrejer bodde i min hall och Catherines vinterjackor i mitt gästrum. När Brendans pappa Hal behövde hjärtbehandling körde jag till Raleigh med middag i tre veckor, eftersom Connie knappt hann med sjukhusbesöken. Första gången brast hon i gråt när jag lyfte av locket på formen. Tredje veckan frågade Catherine bara i telefon om jag skulle hinna fram före tolv.

Jag tyckte om att ta hand om dem. Före min födelsedag hade det knappt slagit mig att de emellanåt kunde fråga om jag orkade.

Jag hade valt restaurangen. Flickorna ritade på sina pappersunderlägg, Brendan pratade om amerikansk fotboll och jag hade hunnit ta tre tuggor av min forell när Catherine lutade sig fram.

– Mamma, vi skulle vilja prata med dig om en sak.

Hal hade fått allt svårare att gå i trappor. Avgiften för deras radhus hade höjts. I min stuga låg allt på ett plan, och de skulle till och med kunna ställa bilen under tak. Hal och Connie skulle stå för el och vatten. Catherine hade redan tänkt igenom varenda detalj.

– Det skulle inte kosta dig ett öre, sa hon.

Jag lade ner gaffeln. Jag berättade att hennes pappa och jag hade tänkt tillbringa våra pensionsår där. Att det fanns trettiotvå somrar i den stugan. Jag trodde att hon skulle förstå varför jag inte kunde säga ja, bara jag nämnde Frederick.

– Du har ju ett fullt fungerande hus, mamma. Och pension. Du lider knappast någon nöd.

– Stugan är min, Catherine. Jag vill själv bestämma vad som händer med den.

Hon lutade sig tillbaka. Hennes röst blev plötsligt så kylig att jag såg upp.

– Du kommer inte att finnas för alltid, mamma. En dag blir den ändå vår. Vi pratar bara om att låta någon bo där under tiden.

Den blir ändå vår.

Jag tänkte på hur Catherine som liten somnade med ena handen mot min hals. Om jag försökte resa mig sträckte hon sig efter mig i sömnen. Nu satt hon mitt emot mig och pratade om vad hon skulle göra med det jag lämnade efter mig. Hon hade inte ens frågat vad jag själv ville göra med stugan medan jag levde.

– Det räcker nu, Catherine. Mitt svar är nej.

– Du är självisk.

Flickorna tystnade. Maddie började gnugga på en fläck på sitt papper.

– Grattis på födelsedagen, Eleanor, sa jag så tyst att det kanske bara var jag som hörde.

Jag betalade middagen och körde hem.

I hallen snubblade jag nästan på en hockeyklubba som ingen hade frågat efter på flera månader. I gästrummet tog Catherines gamla pärmar och Brendans löpband upp utrymmet. I kylskåpet låg flickornas yoghurtar på rad. På väggkalendern hade jag skrivit upp vilken tid jag skulle hämta dem varenda tisdag och torsdag.

Jag satte mig vid köksbordet och räknade ihop timmarna. Hämtningarna från skolan, matlagningen, resorna till Raleigh, dagarna då någon av flickorna låg sjuk och sov i mitt knä.

Till och med när Josie hade feber brukade hon viska i mitt öra vilken saga hon ville höra. Jag skulle gärna berätta den för henne igen när som helst. Ändå satt jag länge och försökte minnas när Catherine senast hade frågat vad jag behövde och faktiskt väntat på svaret.

Två dagar senare körde jag upp till stugan.

Vägen slingrade sig uppåt genom gulnande lövskog i fyrtio minuter. När jag steg ur bilen kunde jag äntligen andas ordentligt. Regnet hade fått bäcken att svälla. Någonstans ovanför mig hackade en hackspett. Jag tänkte kratta undan löven framför verandan och sedan koka kaffe.

Dörren till förrådet stod på glänt.

Längs den bakre väggen stod fyra stora kartonger. På två av dem hade någon skrivit HAL OCH CONNIE – KÖK med tjock tuschpenna. De andra innehöll böcker och vinterkläder. Golfklubbor stod lutade mot väggen, och i hörnet stod en duschstol inslagen i plast. Prislappen hängde fortfarande kvar.

Två år tidigare, när jag hade lunginflammation, hade jag gett Brendan en reservnyckel. En kväll var jag så svag att jag var rädd att jag inte skulle kunna ta mig ur sängen nästa morgon och att ingen skulle kunna komma in till mig. Då hade Brendan sagt att jag kunde ringa när som helst.

Jag stod länge och såg på den där prislappen. Någon hade valt ut stolen i en butik, betalat för den, kört hem med den och sedan tagit den hela vägen upp hit. Under all den tiden hade de kunnat ringa ett enda telefonsamtal.

Jag fotograferade kartongerna och etiketterna. Sedan gick jag in. Fredericks filt låg fortfarande på soffan. Jag drog den till mig och grät mot den så som jag inte hade vågat gråta en enda gång sedan begravningen. Då hade Catherine varit där, och flickorna, och det hade alltid funnits någon som jag behövde hålla ihop inför.

När jag lugnat mig ringde jag en låssmed. Sedan ringde jag Gloria Chen, som hade sålt stugan till oss.

– Eleanor! Säg inte att du tänker sälja berget.

– Jag vill sälja huset på Willow Lane.

Jag hörde hur hon lade ner något på skrivbordet.

– Är du säker, vännen?

Jag såg på Fredericks glasögon på spiselkransen.

– Ja.

Jag berättade vad som hade hänt på middagen och vad jag hade hittat i förrådet. Gloria lyssnade färdigt. Vi bestämde att hon skulle komma och titta på huset nästa dag. Innan vi lade på tillade hon:

– Jag tror att Frederick skulle ha varit stolt över dig.

– Han skulle ha sagt att det var en förnuftig plan.

– Eleanor, Frederick skulle ha sagt att ni borde ha gjort det för tio år sedan.

Ögonen sved fortfarande efter gråten, men jag skrattade.

Nästa dag gick Gloria igenom huset där jag hade bott i tjugonio år. Hon stannade i köket där Catherine bakade sin första kaka och tittade sedan in i rummet där Frederick brukade läsa högt på kvällarna. Hon antecknade när vi hade bytt värmepannan och frågade om köksskåpen skulle vara kvar. Till sist kokade jag te och vi satte oss vid matbordet.

– Jag skulle lägga ut det för fyrahundraåttiotusen, sa hon. – Skolorna i området är bra. Två personer har redan hört av sig om liknande hus. Hur snart vill du sälja?

– Före vintern.

Hon nickade och stängde mappen.

– Och vad vill du själv, Eleanor?

Jag vred koppen på fatet.

– Jag vill bo i stugan året om. Det har jag velat sedan Frederick dog. Av någon anledning har jag alltid känt att jag behövde tillåtelse.

– Av vem?

Klockan tickade ute i köket. Jag kastade en blick på telefonen av gammal vana. Då slog det mig hur länge jag hade planerat mina dagar efter när Catherine kunde tänkas ringa.

– Det tror jag aldrig att jag har tänkt igenom, svarade jag.

Min dotter ringde inte på elva dagar. Sedan hon var fjorton hade det varit hennes sätt att visa att hon väntade på att jag skulle ta första steget. Den där särskilda tystnaden kände jag väl. Den här gången hörde jag hur packpapperet prasslade i den.

Min mammas blåvita porslin, Fredericks anteckningsböcker fulla av prydliga mätningar och teckningarna Catherine gjort i tredje klass hamnade i flyttkartonger.

På en av teckningarna stod hennes pappa och jag framför stugan med armar som nådde ända ner till knäna. Först lade jag teckningen bland de andra papperen. Sedan tog jag upp den igen och stoppade den i handväskan. Jag skänkte bort Brendans löpband, skickade Catherines gamla papper till henne och bad henne hämta sina jackor. Hon svarade inte på meddelandet.

På den nittonde dagen ringde telefonen till slut.

– Mamma, du måste hämta flickorna på torsdag. Brendan har något på jobbet och jag har middag med en kund.

– Jag är upptagen på torsdag.

– Med vad?

– Något jag redan har planerat.

– Något viktigare än dina barnbarn?

Jag höll telefonen hårdare. Förut hade jag redan börjat fundera på vad jag kunde flytta till fredag.

– Jag kan inte på torsdag, Catherine.

En stund hörde jag henne bara andas.

– Okej. Jag löser det.

När hon hade lagt på satt jag kvar i köket i flera minuter med hjärtat bultande. Sedan tog jag fram en tuschpenna. Jag hann skriva tre bokstäver på nästa kartong innan handen blev stadig nog för att det jag skrev skulle gå att läsa.

På den trettionionde dagen skrev vi under köpehandlingarna. Theo och Anya Park skulle flytta dit från Charlotte med sitt lilla barn. Anya fick tårar i ögonen när hon såg skafferiet. Theo tog min hand i båda sina.

– Vi ska ta väl hand om huset, sa han. – Lönnen får också stå kvar.

– Frederick planterade den.

Theo vände sig mot trädgården och betraktade trädet en gång till. På något vis blev det lättare att ge honom nyckeln då.

Flyttfirman kom på den fyrtiofemte dagen. Luis, arbetsledaren, svepte in Fredericks skrivbord i tre filtar när han såg hur oroligt jag betraktade dörröppningen. Klockan två på den fyrtiosjunde dagen stod bara några kartonger kvar på verandan. Jag bar ner en låda med ömtåliga kökssaker för trappan när Catherine svängde in på uppfarten.

– Sålde du det utan att säga något till mig? frågade hon till slut.

– Ja.

Hon såg på de kala fönstren och gräsmattan där Fredericks fågelmatare hade stått. Jag såg hur hon började upptäcka allt som saknades.

– Mamma, jag växte upp här. Flickorna har ju … – Hon kom av sig och pressade ihop läpparna. – Menar du verkligen att Hal och Connie inte får flytta in i stugan?

– Jag ska bo där.

Brendan steg ur på passagerarsidan. Han stod på gräset med händerna i fickorna och rodnade ända upp till öronen när jag såg på honom.

– Jag hittade kartongerna i förrådet, sa jag. – Golfklubborna också. Och duschstolen.

Han slöt ögonen.

– Eleanor, jag trodde att …

– Jag gav dig nyckeln ifall det skulle hända mig något.

– Catherine sa att ni i stort sett redan hade kommit överens. Att du skulle gå med på det och att det skulle bli enklare om sakerna redan fanns där. – Han gnuggade sig i nacken. – Jag borde ha ringt dig.

– Ja.

– Förlåt.

Jag hörde att han menade det. Jag visste också att så länge han lät någon annan fatta hans beslut skulle han få be om ursäkt om och om igen.

– Ge mig nyckeln, är du snäll.

Jag hade redan bytt lås, men det var ändå en lättnad att få den gamla nyckeln i handen. Brendans fingrar darrade.

– Mamma, vi kan väl prata där inne, sa Catherine.

Jag såg tillbaka på huset. Jag tänkte på alla gånger jag öppnat just den dörren för Catherine när hon kommit hem genomblöt från skolan eller stått där vid midnatt efter en fest. Nu var det en annan familjs nyckel som öppnade dörren.

– Vi kan inte gå in här längre, sa jag.

Catherine gjorde en gest mot bilen. Jag ställde ner kartongen och vinkade till mig flickorna.

Josie kastade sig om midjan på mig med sådan fart att jag fick ta ett steg bakåt. Maddie stod kvar framför mig ett ögonblick. Hon såg på mig med Fredericks grå ögon och kröp sedan in i min famn hon också.

– Mormor, ska du verkligen flytta?

– Ja, älskling. Upp till stugan.

– Där bäcken är?

– Precis där.

– Får vi komma dit?

Hon frågade som om hon var rädd att hon själv hade gjort något fel. Jag höll henne lite hårdare.

– Självklart får ni komma. Vi bestämmer med mamma när det passar.

Josie såg upp.

– Kommer det att finnas persikor?

– I augusti finns det persikor på trädet.

– Då kommer jag i augusti också.

– Det räknar jag med.

Jag pussade dem på hjässan. Bakom dem stod Catherine vid bilen med armarna tätt om sig. För ett ögonblick såg jag samma lilla flicka som på sin första skoldag hade sagt att jag kunde gå hem och sedan följt mig med blicken från fönstret tills jag försvann runt hörnet.

– Kom och ät lunch med mig i stugan nästa vecka, sa jag. – Jag skulle vilja att du kom.

– Bara vi två?

– Bara vi två.

Hennes läppar rörde sig, men rösten kom först på andra försöket.

– Okej, mamma.

I oktober luktade stugan helt annorlunda än på sommaren. Röda och gyllene löv täckte sluttningen. Jag hade gjort upp höstens första brasa, och röken låg länge kvar mellan träden. På verandan ställde jag fram två stolar, kokade kaffe och lade upp citronkakan som Catherine som barn alltid hade tagit från kanten av formen.

Hon kom vid tolv. Hon stängde av motorn men satt kvar länge bakom ratten. När hon till sist gick uppför trappan stannade hon vid tröskeln.

– Det luktar som pappa.

– Röken och hans piptobak. Lukten har satt sig i bjälkarna.

Hon drog ett djupt andetag.

– Jag hade glömt att det luktade så här.

Efter den första vintern hade jag varit rädd för att vakna en morgon och upptäcka att jag inte längre kunde känna den lukten någonstans.

Vi satte oss. Bäcken hördes ända upp till verandan. Ett löv föll ner på bordet. Catherine tog det i stjälken och snurrade det mellan fingrarna.

– Jag är så arg på dig, sa hon till slut. – Du sålde huset, och jag fick veta det först när det redan var tomt.

– Jag vet att det gör ont.

– Hela veckan har jag tänkt på vad jag skulle säga till dig. Att du förödmjukade mig inför Brendan. Att jag bara bad om hjälp. Jag hade ett helt tal färdigt. – Hon såg upp på Fredericks gungstol. – Sedan fick jag syn på pappas stol, och då kom jag ihåg *hur* jag hade bett dig om den där hjälpen.

Jag väntade. Catherine släppte lövet och knäppte ihop sina darrande händer.

– Jag har behandlat dig som om du alltid stod till förfogande. I flera år. Tisdagarna, torsdagarna, flickorna, Hals operation … Jag tackade dig inte ens ordentligt. Jag tog det för givet. Och när du sa nej kändes det som om du valde bort mig, så jag sa något som jag visste skulle såra dig.

– Du sa att jag inte skulle finnas för alltid.

– Ja. – Hon sänkte blicken. – Jag hör fortfarande mig själv säga det. Och att stugan ändå skulle bli min. Som om jag redan stod och delade upp det du skulle lämna efter dig. Samtidigt kan jag, sedan pappa dog, bli rädd bara det går två signaler innan du svarar i telefon. Det var det jag borde ha berättat för dig.

Jag såg både Fredericks drag och min egen envishet i hennes ansikte. Jag sträckte mig mot henne men lät handen stanna på kaffekoppen. Jag ville få säga allt det jag dittills hade svalt.

– När jag såg duschstolen i förrådet tänkte jag att någon snart skulle flytta på din pappas stol för att den stod i vägen. Sedan skulle de lägga undan glasögonen. Och nästa gång jag kom hit skulle jag behöva fråga någon var hans mugg hade tagit vägen.

Catherines läppar darrade. Hon gömde ansiktet i händerna. Så hade hon gjort som liten när hon grät och inte ville att någon skulle se. Då brukade jag lyfta upp henne i knät. Nu drog jag min stol intill hennes och tog hennes hand.

– Förlåt, mamma. Kan du förlåta mig?

– Det gjorde jag redan på uppfarten. När jag bad dig komma på lunch hoppades jag att du skulle komma hit och att vi skulle kunna säga allt det här till varandra.

Vi satt kvar tills det skymde. Då fick jag veta att Hal och Connie verkligen hade det knapert och att de försökt sälja sitt radhus i ett år. Det var Catherine som hade erbjudit dem stugan. Hon ville att de skulle vara stolta över henne för att hon kunde lösa deras problem så enkelt.

– Jag tänkte att du hade ett hus som stod tomt, sa hon.

Genom den öppna dörren syntes Fredericks filt på soffan.

– Nu ser jag hur mycket som finns här, tillade hon tyst.

Hon och Brendan letade efter en mindre lägenhet åt dem i närheten, i ett hus med hiss. De hade bestämt sig för att skjuta till det som fattades till hyran under ett år, tills Hals pension började betalas ut. Catherine berättade vad det skulle kosta och vad de skulle behöva lägga om hemma för att få det att gå ihop. Hon frågade aldrig om jag kunde bidra.

Sedan bröt hon av ett hörn av citronkakan. När hon märkte att jag tittade lade hon det andra hörnet på min tallrik.

Det har gått två år sedan jag flyttade. Jag bor i stugan även på vintern. Jag har låtit sätta in en vedkamin och en ny dörr, och på våren har jag planterat tomater, bönor och zinnior. Varje morgon går jag längs bäcken med en termos kaffe och min fågelbok. Hittills har jag känt igen sextioen arter. Redan vid den femtionde skulle Frederick ha berättat det för varenda människa han träffade den dagen.

Varje morgon tar jag ner hans gröna mugg från hyllan. På kvällarna sitter jag ofta i hans gungstol. Länge kändes det som om jag tog hans plats. Nu vet jag precis hur man måste luta sig för att stolen ska knarra så där som den gjorde när han ropade åt mig från verandan att komma ut och se solen gå ner.

Catherine och flickorna kommer varannan helg.

De ringer först. Catherine har med sig bröd, ost och vin, och Maddie har med sig sin fågeldagbok. Hon är elva nu och skriver ibland datumet så noggrant högst upp på sidan att man skulle kunna tro att det är Frederick som håller i pennan. Från juli och framåt inspekterar åttaåriga Josie persikoträdet vid varje besök. Hon känner till varenda gren hon kan nå och tar det som en personlig förolämpning när ekorren hinner före till en mogen persika.

Förra våren kom Brendan ensam med verktyg i bagageutrymmet. Han började med att fråga om han fick byta de murkna brädorna på verandan. Han arbetade till kvällen. När jag kom ut med iste var han rödbränd över axlarna och hade sågspån i håret.

– Jag skäms fortfarande för det där med nyckeln, sa han.

– Jag vet.

– Då tänkte jag bara på hur det skulle bli enklast för alla. Jag frågade aldrig dig. Vid trettiosju borde jag ha lärt mig att börja där.

– I dag gjorde du det, sa jag och räckte honom glaset.

Brendan såg upp på mig och log.

Hal och Connie kom upp för första gången i augusti. De hade med sig en paj. Connie stannade nedanför trappan, höll om kartongen med båda händerna och sa att hon hade vetat att hon borde ringa mig när Catherine erbjöd dem stugan. De hade fått reda på vad som hade ställts in i förrådet först senare. När hon kom så långt hade hon tårar i ögonen.

Jag mindes hur hon hade gråtit i sitt kök den där dagen när jag kom med varm mat och hon äntligen fick sitta ner i fem minuter. Jag tog pajen så att hon kunde hålla i räcket.

– Kom upp, Connie. Vi sitter bättre där uppe.

Vi drack kaffe på verandan. Hal tittade på bäcken och Connie frågade om fåglarna. En timme senare smågrälade de om huruvida det var en gärdsmyg som hade visslat från busken. När de skulle gå vände sig Hal om vid foten av trappan.

– Det är vackert här, Eleanor. Om stället var mitt skulle jag nog också vilja bli gammal här.

Jag nickade tyst. Länge mindes jag hur han hade sagt det. Det lät så självklart när han sa det, det som jag hade fått samla så mycket mod för att stå fast vid.

Förra veckan satt jag på verandan i solnedgången med en filt över benen. Hela dalen låg i gyllene ljus. Vattnet rann mellan stenarna, och bland lagerbuskarna sjöng två fläckskogstrastar. Det hade tagit mig trettio år att lära mig känna igen de dubbla, klockklara tonerna. Frederick brukade höra dem före mig, men han väntade tills jag själv lyfte huvudet.

Jag tänkte på alla gånger han hade lovat, när sommaren tog slut, att vi en dag skulle stanna här. Jag hade alltid föreställt mig att vi skulle sitta på verandan tillsammans och att han skulle bära in det tomma persikofatet när det skymde. Jag hade aldrig tänkt att jag vid sextiosex års ålder skulle sitta ensam och dra filten över knäna. Ändå satt jag precis där vi båda hade velat vara.

– Vi stannade här, Freddie, sa jag högt.

Vinden rörde sig genom träden och en gren nuddade taket. Jag slöt ögonen. För ett ögonblick mindes jag värmen från Fredericks hand på min axel så tydligt att jag lutade huvudet åt det hållet av gammal vana.

Sedan dök den grå Highlanderns två strålkastare upp långt där nere. Jag föreställde mig hur Josie redan i första kurvan tryckte sig mot rutan för att få syn på persikoträdet. Det var oktober, och trädet hade varit tomt på frukt länge. På morgonen hade jag köpt några persikor på marknaden, för jag visste att hon skulle fråga.

När flickorna kom upp på verandan hade jag redan lagt fyra persikoklyftor på var och ens tallrik, och när Catherine satte sig bredvid mig tog hon min hand av sig själv.

Visited 27 times, 27 visit(s) today
Betygsätt den här artikeln
( 1 оценка, среднее 5 из 5 )