Pataky Attila, den legendariske sångaren i Edda-bandet, bär fortfarande energin från rockscenerna trots att han är 72 år gammal, men vardagen visar sig vara mycket hårdare än någon av hans låtar någonsin kunnat uttrycka.
Med obarmhärtlig ärlighet berättar han om hur hans pension knappt räcker till de mest grundläggande matvarorna, och varje månad blir en ny kamp.
”Titta på vad jag måste äta varje dag för att inte svälta…” säger han med en bitter ton, där man kan höra en blandning av humor, smärta och en uns maktlöshet.
Under decennier stod han på scenen och inspirerade tusentals med sina låtar, men ändå känner han att systemet inte respekterar hans arbete, hans lidande och de år av uppoffringar han har gjort.
Under tiden före omvälvningarna i landet drogs avgifter från hans lön varje månad som skulle ha garanterat hans pension, men verkligheten blev en annan. Det belopp han får är löjligt.
”Det är absurd att mina låtar spelas konstant på radion, medan jag funderar över vilken butikserbjudande jag ska utnyttja för att pengarna ska räcka hela månaden.
Fläskbitar har nästan blivit en lyxvara,” säger han, och i hans ögon kan man se den stress och bitterhet som brist på pengar skapar.
Hans kollegor inom musikvärlden har ofta ännu svårare situationer,
och Pataky erkänner ärligt att han är lyckligt lottad som kommit in i en något högre pensionskategori än exempelvis Nagy Feró eller den avlidne Koós János, men skillnaden är liten i verkliga livet.
I sitt hem i Budajenő, ett hus han drömt om i många år, knackar verkligheten på dörren varje dag. Pensionspengarna räcker inte till för att täcka husets driftkostnader, och vardagen handlar mer om överlevnad än om lugn och ro.
”Det här är ingen riktig tillvaro, det är överlevnad,” säger han enkelt, och i hans röst finns trötthet, förtvivlan och en känsla av tomhet som vardagens kamp skapar.
Ändå hoppas han att en dag ska slutet på denna svåra period komma – den period han själv beskriver som ”sju magra år”, fylld av fysiska och psykiska påfrestningar som ständigt prövade honom.
Under de senaste åren har han kämpat med nästan oavbrutna hälsoproblem: bihåleinflammation, lunginflammation,
mag-tarmproblem, tjocktarmscancer och operationer – listan är tung och varje sjukdom verkar ha stulit ett år av hans liv.
Trots allt detta har han inte gett upp, och all smärta och kamp har han kanaliserat in i sin musik. Den nya dubbelplattan är som en berättelse om hans liv – varje ord och ton handlar om överlevnad, uthållighet och hopp.
”Otroligt vad jag gått igenom, men allt finns där i varje ton på skivan,” säger han, och man kan höra stoltheten i hans röst över att ha kunnat omvandla smärta till konst.
Trots alla svårigheter är Pataky full av energi, och han hämtar styrka framför allt från de stunder han tillbringar med sin 14-årige son, Acsa.
Varje vecka simmar de tillsammans, och detta har blivit ett nästan heligt ritual som för ett ögonblick får honom att glömma bekymren. Acsa lär sig också spela gitarr, men vattenpolo lockar mer och mer,
och Pataky tvingar inte fram något val – han låter sonen följa sitt hjärta. Även hans äldre son, Gergő, som är 41 år, är musiker, och Pataky känner stolthet över att rockens låga lever vidare i nästa generation.
Hans fru, Nyikovics Orsolya, är inte bara hudterapeut, utan även den första som lyssnar på varje ny låt.
När hon läser texterna till dubbelplattan blir hon ofta rörd, för bakom varje rad finns en man som kämpat, lidit och ändå aldrig gett upp.
För Orsolya handlar det inte bara om låttexterna, utan även om att se vilken inre styrka som bor i hennes man – en styrka som gör det möjligt för honom att hitta nya vägar och kanalisera sitt liv i musiken.
Kärleken och stödet från familjen blir en slags energikälla som utan vilken vardagen kanske hade varit outhärdlig.
Även om pensionen inte hedrar legender, och vardagens strider ibland kan kännas överväldigande, tror Pataky att musik, familj och uthållighet kan bära en genom de största svårigheterna.
Verkligheten är hård, ekonomin osäker, och överlevnad kräver ständig uppmärksamhet, men hans själ och passion bleknar aldrig.
För honom är det viktigaste att kärlek och gemensamma upplevelser ger energi, och att han trots allt kan vidarebefordra rockens anda.
För även om pensionen är liten, är musiken, familjens kärlek och styrkan att fortsätta ovärderliga skatter som pengar aldrig kan mäta.
Och kanske är det just dessa skatter som får honom att le än idag, när han hör sina låtar och ser lågan som brinner i hans barns hjärtan.
