Jag heter Anna och är fyrtiotvå år. Den natten då jag smög efter pappa längst ner i trädgården trodde jag att jag äntligen skulle få veta varför han gick ut med sin lie i gryningen. Sedan tittade jag in genom skjulets fönster, och för ett ögonblick var jag säker på att kvinnan där inne var min mamma, som jag hade begravt fem år tidigare.
Min pappa, Victor, var sjuttiotre år. Han hade brukat jorden hela sitt liv, och sedan mamma dog hade han bott ensam i vårt gamla familjehem. Länge trodde jag att jag kände till varenda liten vana han hade. Jag visste vilken stol han brukade sätta sig på med morgonkaffet och vilket trappsteg han hoppade över för att det knarrade. Men tre månader tidigare hade något förändrats.
Klockan sex varje morgon drog han på sig sina gamla shorts, tryckte ner den vita hatten över huvudet, lade den stora lien över axeln och gick ut i trädgården. Först trodde jag att han slog gräset. Sedan ringde grannfrun en kväll.
– Anna, din pappa går ut med den där lien på nätterna också. Jag såg honom med egna ögon i går. Han stannade längst ner i trädgården, böjde sig fram och pratade som om någon stod bredvid honom.
Jag skrattade. Dagen därpå, när jag såg pappas händer, hade jag ingen lust att skratta längre. Handflatan var full av små skärsår, och runt ett av fingrarna satt ett nytt bandage.
– Pappa, vad har hänt med handen?
Han drog snabbt in den under bordet.
– Ingenting, flickan min. Så här ser en gammal mans händer ut.
– Och lien? Varför tar du med dig den ut varje dag? Det finns ju inget gräs kvar i trädgården.
– Jag har annat att göra där ute.
– Vad då?
Han gav mig en blick som fick nästa fråga att fastna i halsen.
– Och du ska inte våga sätta din fot i skjulet längst ner i trädgården!
Pappa hade aldrig talat så till mig förut. Till och med när han var riktigt arg brukade han tala lågt. När han nu vände sig bort såg jag att handen darrade.
Två dagar senare hittade jag ett par gamla damskor under hans säng. Jag kände igen mammas skor. De här hade jag aldrig sett henne bära. Bredvid dem låg ett bleknat fotografi. Där stod pappa, så ung som jag bara hade sett honom på gamla bilder. Vid hans sida log en kvinna jag aldrig hade sett förut. Jag vände på fotografiet. På baksidan stod en enda mening.
”Victor, lova mig att ingen någonsin får veta vår hemlighet.”
Den natten sov jag över i mitt gamla rum. Klockan två hörde jag ytterdörren klicka till. Från fönstret såg jag pappa lägga lien över axeln och gå mot skjulet.
Jag följde efter honom. Jag gömde mig bakom ett träd medan han öppnade dörren. Han hade knappt hunnit in förrän jag hörde en kvinnoröst.
– Victor, hur länge tänker du gömma mig här? Din dotter har redan börjat ana något.
Jag smög fram till fönstret. Vid lampan satt en kvinna och höll en mugg hårt mellan händerna. När hon tittade upp lade jag instinktivt handen över munnen. Ögonen, ansiktsdragen, till och med sättet hon lutade huvudet en aning åt sidan på, påminde mig om Susanna. Fem år tidigare hade jag stått vid mammas grav, och ändå var jag i det ögonblicket nära att säga ”mamma”.
Kvinnan vände sig mot pappa.
– Om Anna får veta att det var jag som födde henne och att du i tre månader har vetat att jag är här, kommer hon aldrig att förlåta dig.
Jag öppnade dörren. Pappa vände sig om och tappade lien.
– Pappa … vem är hon?
Kvinnan reste sig. Hon såg på mig som om hon hade föreställt sig det här ögonblicket tusen gånger och ändå inte kunde hitta orden nu när det var här.
– Anna? frågade hon till slut.
Jag nickade.

– Jag är din mamma.
Ett kort skratt undslapp mig. Det lät främmande, som om det kom från någon annan.
– Min mamma dog för fem år sedan.
Kvinnan gick fram till bordet och tog fram ett gammalt kuvert. Papperet prasslade mellan hennes fingrar när hon räckte mig det. Det var mitt födelsebevis. Där stod mitt namn, mitt födelsedatum och min mammas namn.
Mariam.
Jag läste det igen. Och sedan en tredje gång. I fyrtiotvå år hade jag skrivit Susanna varje gång en blankett frågade efter min mammas namn.
– Pappa, berätta vad som hände.
Han satte sig på skjulets enda stol och lade händerna på knäna. Först då såg jag ordentligt hur djupa skärsåren i handflatan var.
– Mariam och jag var inte gifta när du föddes. Hennes föräldrar var emot vårt förhållande. Efter förlossningen blev hon svårt sjuk. Hennes föräldrar kom hem till mig med dig och sa att hon hade dött.
– Och när jag blev frisk, fortsatte Mariam, sa de till mig att du hade dött.
Hon tystnade. Muggen stod kvar på bordet där hon hade ställt den. Jag såg hur hon knäppte händerna framför sig och undrade hur många gånger hon hade föreställt sig hur det skulle kännas att hålla min hand.
– Senare gifte jag mig med Susanna, sa pappa. Från den dagen uppfostrade hon dig som sin egen dotter.
Jag tänkte på en vinter då jag hade så hög feber att jag huttrade till och med i sömnen. Mamma satt vid min säng och gav mig vatten varje gång jag vaknade. På morgonen hittade jag henne sovande i stolen med huvudet på sned och handen fortfarande vilande på mitt täcke. Nu höll jag det gamla papperet så hårt att kanten skrynklades.
– Hur hittade du oss? frågade jag Mariam.
– För tre månader sedan hittade jag det här bland mina föräldrars papper. Först satt jag bara med det i knät. Jag tänkte att du kanske levde. Sedan tänkte jag att om du levde hade du kanske trott hela ditt liv att jag övergav dig. Jag letade upp din pappa. När han berättade att du mådde bra bad jag honom säga det en gång till. Jag ville höra honom säga ditt namn.
– Och varför träffades ni här?
Pappa pekade bakom skjulet.
– Jag använde lien för att röja den gamla stigen. Den var helt igenvuxen av ogräs och björnbärssnår. Den vägen kunde hon komma hit utan att någon såg henne från huset. Vi sa till varandra att vi skulle berätta för dig i morgon. Jag var rädd att förlora dig. Mariam var rädd att du inte ens skulle vilja träffa henne.
– Och jag som trodde att det var något fel, pappa. Att du var sjuk och försökte klara dig på egen hand.
Pappa såg på mig. Ögonen fylldes av tårar.
– Jag vet, flickan min. Jag borde ha berättat det för dig.
Mariam rörde sig som om hon ville komma närmare, men stannade.
– Förlåt mig, viskade hon.
– I fyrtiotvå år trodde du att du hade förlorat mig, sa jag. Vad skulle jag behöva förlåta dig för?
Då började hon gråta. Jag gick fram och lade armarna om henne. Ett ögonblick stod hon alldeles stilla. Sedan lutade hon huvudet mot min axel och höll om mig så hårt att jag kände hennes fingrar mot ryggen.
När vi gick tillbaka till huset hade det börjat ljusna. Pappa satte på vatten och jag tog fram tre koppar ur skåpet. En av dem hade varit Susannas, den blå med den kantstötta örat. Jag höll den i handen en stund innan jag ställde den framför mig.
Mariam berättade om dagen då jag föddes. Hon sa att jag hade hunnit gripa tag om ett av hennes fingrar innan de tog mig ifrån henne. Hon visade mig vilket. Jag såg på hennes hand där den låg på bordet och sträckte mig efter den.
Den morgonen saknade jag Susanna lika mycket som förut, och för första gången på fyrtiotvå år höll jag åter handen på kvinnan som hade fött mig.







