– Det här är min plats nu. Leta reda på en annan!
Kvinnan sköt upp solglasögonen precis så mycket att jag kunde se hennes ögon. Sedan lade hon sig till rätta på solstolen igen och blundade.
Min handduk låg på det våta däcket. Bredvid den låg boken uppslagen med sidorna nedåt. När jag böjde mig för att plocka upp den fastnade ett buckligt blad mot fingret. Jag hade bara några kapitel kvar och hade tänkt läsa ut den den eftermiddagen.
– Jag satt här, sa jag. Jag var bara i poolen i tio minuter.
– Då har platsen varit ledig i tio minuter.
Jag kände hur det hettade i ansiktet. Flera av dem som satt omkring oss hade redan vänt sig om. Vid femtiosex tog jag fortfarande lika illa vid mig som när jag var tjugo om någon förödmjukade mig inför andra. Jag hade bara blivit bättre på att se lugn ut.
Jag heter Marjorie. När jag fyllde femtiosex överraskade mina barn, Hannah och Lucas, mig med en sju dagar lång kryssning i Karibien, med stopp i Mexiko. När jag öppnade kuvertet var min första fråga om de också skulle följa med. Hannah skrattade.
– Mamma, den här resan är till dig. I en hel vecka får du göra precis vad du känner för.
På skolan där jag hade jobbat i många år höll jag ett öga på dörren till mitt kontor till och med när jag åt lunch, ifall någon behövde mig. Hemma gjorde jag likadant med telefonen. Min första morgon ombord kollade jag meddelandena av bara farten. Sedan tog jag med mig kaffet ut på däck, och när jag hade druckit upp det njöt jag av att inte ha en aning om vad klockan var.
Mot slutet av veckan hade jag hunnit dansa, snorkla och titta på fiskar och anmäla mig till nästan varje pass med vattengympa. Jag hade också lärt känna ett pensionerat par, Walter och Amelia. Walter hade ett dåligt skämt för varje tillfälle. Amelia brukade vända bort huvudet och låtsas att hon inte kände honom, men på hennes axlar såg man alltid att hon skrattade.
På fredagseftermiddagen vinkade de åt mig från andra sidan det fullsatta pooldäcket.
– Marjorie! Här finns det en plats bredvid oss!
Jag slog mig ner och läste en stund. Sedan bad jag Amelia hålla ett öga på mina saker medan jag tog ett dopp. När jag kom tillbaka hade kvinnan redan lagt sig på min solstol. Amelia höll just på att förklara för henne att jag snart skulle vara tillbaka.
– Jag sa att du satt här, sa hon och vände sig mot mig. Hon såg boken också. Det var hon som slängde ner den.
Kvinnan reste sig på armbågarna.
– Om du är så rädd om dina saker får du väl ta med dig dem nästa gång.
Walter kom fram från poolen. Det droppade fortfarande vatten om honom.
– Ursäkta, men hon var verkligen bara borta några minuter.
Kvinnan suckade djupt, som om det var vi tre som hade stört henne.
– Det här är inte ditt vardagsrum, sa hon till mig. Hitta en annan solstol.
Jag hade redan ett svar på tungan. Men när jag sträckte mig efter handduken fick jag syn på en liten laminerad skylt nere vid solstolens ben. Likadana skyltar satt på stolarna bredvid.

Jag tittade på klockan. Eftermiddagens vattengympa skulle börja om tio minuter. Jag hade anmält mig redan på förmiddagen.
– Vet du vad? Njut av solen, sa jag, svepte in boken i den blöta handduken och gick därifrån.
Jag beställde en lemonad i poolbaren och letade sedan upp Vanessa, instruktören.
– Börjar vi med uppvärmning här på däck i dag också?
– Ja, sittande, precis som i går. Hittade du din plats?
– Ja. Och det gjorde visst någon annan också.
Jag berättade vad som hade hänt. När jag kom till boken lade Vanessa ifrån sig deltagarlistan.
– Ska jag säga till någon i besättningen?
Kvinnan hade sträckt ut sig bekvämt igen och dragit ner solglasögonen över näsan.
– Börja passet som vanligt, sa jag. Jag vill ju också hinna vara med på uppvärmningen.
Tio minuter senare började musiken spela. Vanessa hälsade gruppen välkommen i mikrofonen, och femton passagerare satte sig upp på sina solstolar samtidigt. Kvinnan ryckte till och sköt upp glasögonen i pannan.
– Fötterna stadigt i däcket! Sträck på ryggen! Upp med armarna!
Kvinnan tittade åt höger och sedan åt vänster. Runt omkring henne sträckte alla upp armarna.
– Vad är det som händer? frågade hon.
– Vi värmer upp, svarade Walter.
– För vad då?
– Det får vi väl se! Jag är bara glad att vi får sitta ner under den här delen.
Amelia höll handen för munnen. I nästa övning skulle de marschera sittande, och Walter lyfte knäna med sådan entusiasm att han nästan sparkade av sig ena toffeln.
Vanessa fick syn på kvinnan.
– Vill du vara med? Vi ska precis börja rulla på axlarna.
– Jag vill sola!
– Absolut, du kan sitta kvar om du vill.
Då fick kvinnan syn på mig vid baren med lemonaden i handen. Hon stirrade på mig en stund. Sedan satte hon sig upp och pekade på mig.
– Det här visste du hela tiden!
– Ja, svarade jag. Jag anmälde mig till passet i förmiddags.
Några skrattade till. Kvinnan öppnade munnen för att svara, men då kom Samuel, en av de anställda på däck, fram till henne.
– Kan jag hjälpa till med något?
– Hon lurade mig!
Samuel böjde sig ner vid solstolens ben.
– Såg du den här skylten när du satte dig?
Kvinnan lutade sig fram. På skylten stod det att platserna var reserverade för deltagarna i vattengympan under passet.
– Det här är Marjories plats, sa Samuel. Om du vill sola i lugn och ro kan jag visa dig en ledig stol i andra änden av däcket.
Kvinnan tog på sig sandalerna utan ett ord. Hon hade redan väskan över axeln när hon stannade framför mig. För första gången mötte hon min blick utan solglasögonen emellan.
– Förlåt för att jag slängde ner din bok, sa hon. Jag såg att däcket var blött. Jag gjorde det ändå.
Det hade jag inte väntat mig. Fram till dess hade jag trott att det skulle kännas skönt att få en ursäkt inför alla som hade sett vad som hände. När hon väl bad om ursäkt var jag glad att hon sa det så tyst att förmodligen bara jag hörde.
– Tack för att du sa det, svarade jag.
Samuel följde med henne bort, och jag satte mig bredvid Amelia igen. Vanessa visade precis hur vi skulle böja oss åt sidan när Walter viskade till sin fru.
– Om någon tar ens plats på gympan, räknas det som motståndsträning då?
Amelia skrattade så mycket att hon fick avbryta övningen. Till och med när vi kom ner i poolen började jag skratta så fort jag tittade på Walter.
Efter passet erbjöd sig Samuel att hjälpa mig att få tag på ett nytt exemplar av boken. Det visade sig att den hade klarat sig med några buckliga sidor, och på kvällen läste jag till och med ut sista kapitlet. Men innan dess bjöd Walter och Amelia med mig på middag.
– Vi måste ju fira din födelsedag ordentligt, sa Amelia.
– Men jag fyllde år för flera dagar sedan.
– Vilken tur att du fortfarande är kvar, då.
När det var dags för efterrätt kom servitören med en liten tårta med ett enda ljus. Lågan fladdrade när han ställde den framför mig. Just då kom jag ihåg hur jag före resan hade undrat hur det skulle kännas att äta middag ensam en hel vecka. Nu fumlade Amelia med min telefon för att ta ett foto, medan Walter förhandlade med servitören om att få den största sockerblomman på tårtan.
Till slut lyckades Amelia fånga ögonblicket då jag skrattande blåste ut ljuset. Jag skickade bilden till Hannah och Lucas. Hannah ringde nästan genast.
– Mamma, har du haft en bra dag?
Jag berättade allt, från den blöta boken till Walters toffel. När jag kom till axelrullningarna skrattade vi båda två. Sedan blev det tyst i luren en stund.
– Jag är glad att du åkte, sa hon till sist.
– Det är jag också, älskling.
Jag kom hem från kryssningen med en bok med buckliga sidor och två nya vänners telefonnummer, och på fotot som fortfarande står bredvid min säng skrattar jag så som jag inte hade skrattat på flera år.







