– Farväl, din sura gamla kärring
Det stod inte ens en punkt på slutet. Ilja kysste Kristina framför flygplatsens panoramafönster. På bilden vilade hennes fingrar precis där Vera kvällen innan hade plockat bort en lös tråd från slaget på hans ljusa linnekavaj.
– Tack, Ilja, sa hon lågt.
Hon satt på tryckeriets kontor. På andra sidan glasväggen drog pappersskäraren i gång. Bredvid kaffekoppen låg beslutet om att entlediga hennes man som vd. Pavel Andrejevitj såg på henne över glasögonen.
– Har det kommit?
Vera vände mobilen mot honom. Bokföraren läste meddelandet och sköt sedan tillbaka mobilen över bordet.
– Idiot. Förlåt.
– Varför ber du om ursäkt?
Pavel tog av sig glasögonen. De hade arbetat ihop i tolv år. Aldrig förr hade Vera sett honom putsa ett redan rent glas så noggrant.
I gryningen hade Vera legat med slutna ögon och hört Ilja dra igen dragkedjan på resväskan. Han dröjde vid sovrumsdörren. Ett ögonblick trodde hon att han skulle komma tillbaka och stryka henne över håret, som han brukade förr när han skulle iväg tidigt. Sedan hörde hon honom lägga lägenhetsnyckeln på byrån.
Under natten hade hon sett mejlet från resebyrån på hans mobil i köket. Två flygbiljetter, ett hotellrum. Den andra resenären hette Kristina Lebedeva. Vera stirrade på bokningen tills skärmen slocknade. När ytterdörren gick igen på morgonen gick hon barfota ut i köket och tog ner tryckeriets handlingar från översta hyllan. Händerna skakade. Hon fick hålla mappen med båda händerna för att inte tappa den.
Pavel svarade på första signalen.
– Har han åkt?
– Ja. Ta med kontoutdragen, är du snäll.
Femton år tidigare hade Vera betalat de första maskinerna med pengarna från försäljningen av sin mormors lägenhet. Ilja hade tagit illa upp när hon insisterade på att äga majoriteten av bolaget. Hon mindes hur länge hon hade suttit bredvid honom den kvällen och förklarat att de fortfarande kunde lita lika mycket på varandra.
På den tiden hände det att de åkte tillbaka till tryckeriet vid midnatt för att trycka om en hel beställning. I gryningen åt de pasta ur samma låda inne på papperslagret och turades om att använda gaffeln. När de hade skrivit på sitt första stora avtal lutade Ilja pannan mot hennes.
– Utan dig hade det aldrig blivit något av det här.
Flera år senare stod Vera bredvid honom på ett kundmöte med offerten i handen när Ilja log och sa:
– Jag har byggt upp det här företaget.
Efter mötet frågade Vera om han ens hade tänkt på vad han sa. Ilja tittade redan på mobilen.
– Vera, du behöver inte haka upp dig på vartenda ord.
Kristina hade börjat på tryckeriet som Iljas assistent ett och ett halvt år tidigare. Efter ett tag visste Vera att Kristina var inne hos honom bara av att se att dörren var stängd. Hemma dök en ny parfym upp i badrummet. Middagen hann kallna allt oftare.
En kväll ställde sig deras dotter Sofja bredvid Vera vid diskbänken utan att ens ta av sig jackan.
– Mamma, har du sett hur han tittar på henne? I dag gick han förbi mig i korridoren. Han såg inte ens åt mitt håll.
Vera stängde av kranen. Hon var på väg att säga att pappa säkert hade bråttom. Så såg hon hur hårt Sofja höll om remmen till ryggsäcken.
– Jag har sett det, sa hon till slut.
Sofja nickade och gick in på sitt rum. Först då märkte Vera att hon fortfarande höll äpplet hon hade sköljt åt sin dotter.
Klockan sju på morgonen lade Pavel ett kontoutdrag och ett avtal framför henne. Ilja hade ägnat en vecka åt att förbereda en överföring för en påstådd reklamkampanj. På adressen i avtalet fanns inget kontor. Han hade också försökt ordna ett företagskort åt Kristina med hänvisning till samma uppdrag.
– Om pengarna går iväg, hur mycket har vi kvar till lönerna? frågade Vera.
Pavel pekade på beloppet i kontoutdraget. Vera läste siffran en gång till. Hon kom att tänka på hur Ilja förra fredagen hade gått ner till maskinhallen vid skiftets slut och skakat hand med varenda en.

– Stoppa alla utbetalningar han har godkänt, sa hon. – Förbered lönerna som vanligt.
Mobilen lyste upp igen.
”Håll tyst och ställ inte till något. Du kommer ändå inte att få se ett öre.”
Vera drog beslutet till sig. Där stod hennes mans efternamn, samma namn som hon själv bar. I flera veckor efter bröllopet hade det känts ovant att skriva sitt nya namn. Nu stannade pennspetsen ett ögonblick ovanför papperet. Sedan skrev hon under.
Strax efter nio bekräftade banken att företagskorten hade spärrats. Iljas och hans fullmaktshavares behörigheter drogs in. Pavel skickade ut beskeden, och Vera skulle precis ringa arbetsledaren när Sofja kom in.
– Han skrev till mig också. Han sa att jag inte skulle lägga mig i, lilla flicka.
Rösten brast på ”lilla flicka”. Sofja slängde mobilen på bordet och böjde sig genast ner för att ta upp den igen, som om hon skämdes för att ha stormat in. Vera reste sig och drog henne intill sig. Först stod dottern alldeles stel. Sedan klamrade hon sig fast vid Vera som när hon var liten och kom in till henne efter en mardröm.
– Jag trodde att du teg för att du var rädd för honom, sa Sofja mot sin mammas axel.
– Jag var rädd att vår familj skulle falla sönder.
Sofja höll kvar greppet om hennes blusärm länge.
– Det som gjorde mest ont var att du fortfarande dukade åt honom varje dag.
Vera slöt ögonen. Hon tänkte på tallriken från kvällen innan. Hon hade lagt en annan tallrik ovanpå för att hålla maten varm. På morgonen stod den kvar precis som hon lämnat den.
Vid lunchtid ringde Nina Arkadjevna från verkstaden. Ilja ville ha visitkort tryckta till ett forum med kort varsel och krävde att de skulle sätta igång på hans muntliga order.
– Jag sa att jag inte rör maskinen förrän jag har hört det från dig, berättade Nina. Sedan sänkte hon rösten. – Har du ätit något i dag, lilla Vera?
Vera såg på sitt kalla kaffe.
– Inte än.
– Då kommer jag upp strax.
Kort därefter hörde Roman Belousov, en av deras största kunder, av sig. En månad tidigare hade han stått i dörren när Ilja väste åt Vera att hålla sig i bakgrunden och låta vd:n prata. Den dagen hade Roman hunnit ikapp henne ute på parkeringen för att gå igenom leveranstiden för katalogen. Nu ringde han för att bekräfta beställningen.
– Är det fortfarande med dig jag stämmer av allt? frågade han.
– Ja. Jag håller i arbetet hela vägen.
– Bra. Då kommer jag förbi med avtalet i eftermiddag.
Vera lade på och lyckades för första gången den dagen äta upp en skiva bröd.
Iljas meddelanden blev allt kortare.
”Vad har du gjort?”
”Korten fungerar inte.”
”Ring banken genast.”
Sedan skrev Kristina från ett okänt nummer. De satt fast på en utländsk flygplats där de skulle byta plan, och Ilja kunde inte ens betala för hotellet. Kristina avslutade med att säga att Vera betedde sig hysteriskt.
Vera svarade.
”Tryckeriets pengar går till våra anställdas löner. Hotellet får du göra upp med Ilja om.”
Kristina skrev att hon skulle få ångra sig.
Sent på eftermiddagen meddelade banken att Ilja kunde bestrida beslutet. Ägarna behövde hålla ett möte samma dag. Två anställda tystnade i korridoren när Vera kom ut från kontoret. En av dem kom tillbaka senare och erkände att han var rädd att Ilja skulle sparka alla som följde Veras instruktioner så fort han kom hem.
Vera såg ut över den regnvåta parkeringen i Jekaterinburg. På morgonen hade det räckt att tänka på vad hon behövde skriva under. Nu undrade hon hur många som skulle komma till jobbet nästa dag i förvissning om att hon skulle kunna betala deras löner.
– Pavel Andrejevitj, tänk om jag inte klarar det här?
Pavel drog till sig listan över dagens brådskande jobb.
– Vem såg till att vi fick behålla den här katalogbeställningen när kunden ville lämna oss förra året?
– Jag.
– Och när den stora maskinen stod stilla i tre veckor i februari, vem ordnade nattskiftet på det andra tryckeriet?
Vera såg på honom.
– Minns du det också?
– Självklart. Du betalade frakten. Jag har fortfarande kvittot.
På kvällen började Ilja ringa. Först från sitt eget nummer, sedan från Kristinas och till sist från ett okänt nummer. Vid det tredje samtalet såg Sofja på sin mamma.
– Svara. Jag stannar här hos dig.
Vera slog på högtalaren.
– Tycker du verkligen så mycket om att förödmjuka mig? gick Ilja till angrepp.
Vera såg på mobilen. Bilden från morgonen låg fortfarande kvar. Det hade räckt med ett tryck för att öppna den. Hon drog det falska avtalet närmare sig.
– Vem tänkte du föra över pengarna till, Ilja?
Han teg.
– Jag har avtalet framför mig. Du har förberett det här i en vecka. Vem skulle få pengarna?
– Det är mitt företag! röt Ilja. – Utan mig skulle du fortfarande stå och räkna pappersbuntar!
Just då kom Roman Belousov fram till dörren med avtalet i handen. Han stannade på tröskeln. Vera såg att han hade hört det sista. Roman gick fram till skrivbordet, öppnade mappen och lade det redan undertecknade exemplaret bredvid mobilen.
– Vera Viktorovna, katalogen är godkänd från min sida. Ni kan börja trycka i morgon.
Vera hörde Ilja dra efter andan i andra änden. Hon väntade för att se om han äntligen skulle svara på hennes fråga. Han lade på.
Klockan nio var protokollet från ägarmötet klart. Sofja hade hämtat företagsstämpeln och Nina hade kommit upp med en termos te och några bullar som fortfarande var ljumma. Pavel samlade ihop handlingarna till banken och vände sig om i dörren.
– Morgondagens löneutbetalningar är förberedda.
– Tack, sa Vera. – Vi ses i morgon.
När hon blev ensam gick hon runt skrivbordet och satte sig i vd-stolen. Konstlädret hade vikt upp sig längs kanten på ena armstödet. Hon mindes hur hon hade beställt stolen åt Ilja för flera år sedan, när han brukade ha ont i ryggen på kvällarna. Hela verkstaden hade samlats i dörröppningen för att se hans min när han fick syn på den. Ilja hade skrattat, dragit Vera intill sig och gjort plats åt henne bredvid sig på den breda sitsen.
Vera strök konstlädret slätt med fingret. Hon saknade mannen som hade skrattat den gången. Äntligen tillät hon sig att erkänna det. Det gjorde fortfarande så ont att halsen snördes ihop. En stund satt hon bara kvar och lyssnade på maskinerna bakom glasväggen.
Mobilen började vibrera igen. Vera väntade tills den tystnade. Sedan skrev hon till Ilja att han kunde hämta sina saker vid en tid de kommit överens om i förväg, enligt en förteckning, och att alla ärenden som rörde tryckeriet hädanefter skulle gå genom hennes advokat. Hon skickade meddelandet och ringde Sofja.
– Har du ätit middag än?
– Jag väntade på dig, mamma.
När Vera kom hem hade Sofja värmt soppan och ställt fram två tallrikar.
Vera satte sig bredvid sin dotter, och den här gången åt de båda middagen medan den fortfarande var varm.







