”Om du går på din systers bröllop vill jag skiljas”, sa min man. När han berättade varför blev jag mållös.

Familjeberättelser

– Om du går på din lillasysters bröllop skiljer jag mig från dig.

Arkadij stod framför kylskåpet och vände sig inte ens om. På kylskåpsdörren satt inköpslistan jag hade skrivit på morgonen: mjölk, bröd, Rudiks medicin. Då hade jag funderat på vem av oss som skulle komma hem först och ge katten hans tablett. Nu, på kvällen, var det plötsligt oklart om vi ens skulle komma hem till samma lägenhet nästa månad.

Jag ställde ner koppen. Lite te skvätte ut på fatet. Av bara farten var jag på väg att sträcka mig efter kökshandduken, men så lät jag pölen vara.

– Säg det en gång till.

– Du hörde vad jag sa, Zina.

På tjugoåtta år hade Arkadij hunnit säga en del som gjorde ont. En gång var jag arg på honom i tre dagar för att han kom på först på kvällen att det var min födelsedag. En annan gång grälade vi så häftigt om ett köksskåp att ingen av oss till slut ville öppna det. Men fram till den kvällen hade ingen av oss tagit ordet skilsmässa i sin mun.

Min lillasyster Faina var fyrtiosju och skulle gifta sig för första gången. Hon hade träffat Boris Pavlovitj, en pensionerad officer, på ett sanatorium i Kislovodsk. Han hade räckt henne ett glas mineralvatten och bett henne se upp för det hala golvet. Senare erkände Faina att hon hade gått tillbaka för att hämta vatten vid samma tid nästa dag. Boris stod redan där med två glas.

När hon ringde fyra månader senare för att berätta att de skulle gifta sig skrattade hon först och började sedan gråta. Jag grät också. Jag hade redan köpt tågbiljett till Saratov, hängt fram klänningen och börjat gå in mina nya skor hemma om kvällarna. Den vänstra var redan ganska bekväm. Den högra verkade ha invändningar mot hela äktenskapet som institution.

Den kvällen hittade jag Arkadij framför den avstängda tv:n. Han höll fjärrkontrollen med båda händerna.

– Berätta vad du har emot bröllopet.

– Jag har redan sagt vad jag tycker.

– Du har sagt vad du tänker göra om jag åker. Jag frågar varför.

Han gnuggade sig över näsryggen. Det gjorde han alltid när han ville vinna tid. Jag kände igen rörelsen från vår första gemensamma lägenhet, när vi satt på sängkanten och räknade på om lönen skulle räcka till ett nytt kylskåp. Nu vände han bort huvudet för att slippa möta min blick.

Jag ringde Faina från badrummet.

– Har det hänt något mellan Boris och Arkadij?

– De har setts en gång på videosamtal. Boris vinkade, Arkadij nickade. Om de två har blivit ovänner kan ingen av dem ha märkt det.

Jag berättade vad min man hade sagt. En stund hörde jag bara hur Faina stängde en dörr om sig i andra änden.

– Zina, jag vill verkligen att du kommer, sa hon till slut. Jag har redan valt ut din plats. Därifrån kan jag se dig när jag säger ja.

Efteråt satt jag kvar på badkarskanten med telefonen i handen. Hittills hade jag grubblat på hur jag skulle rädda mitt äktenskap. När jag föreställde mig min lillasyster på bröllopet, med blicken mot min tomma stol, visste jag att jag skulle behålla biljetten.

Nästa dag gick jag till Svetlana. Hon hade varit min vän i trettio år. Hon ställde fram en bulle med äpple och russin och väntade tills jag hade berättat allt.

– Har du sett hur Arkadij beter sig när han skäms? frågade hon.

– Visst. Om han har sönder något försöker han först limma ihop det. Sedan låtsas han att sprickan alltid har funnits där.

– Han kanske försöker med något liknande nu.

När jag på kvällen sa till Arkadij att jag tänkte åka, sa han igen att vi i så fall skulle skiljas. Den här gången såg han på mig när han sa det. Samma morgon hade jag lagt undan den knapriga brödkanten åt honom, för jag visste att han tyckte om den. När jag tänkte på det snördes halsen plötsligt åt.

– Om du verkligen är beredd att kasta bort tjugoåtta år, sa jag, kan du åtminstone berätta varför.

Arkadij lade ifrån sig fjärrkontrollen.

– För att Valerij kommer att vara där.

Jag väntade på att han skulle säga vilken Valerij. När han till slut sa Chrustaljov tog det ändå några sekunder innan jag såg ansiktet framför mig. Han var Boris kusin. För trettiotre år sedan hade jag dansat en dans med honom på en väninnas examensfest. Han hade trampat mig på foten två gånger. Jag mindes mustaschen också, och den starka doften av rakvatten.

– Arkadij, jag var tjugoett. Jag kände inte ens dig då.

– Min mamma berättade något helt annat för mig.

Då förstod jag varför han haft så svårt att säga mannens namn.

Rimma Petrovna hade dött tre år tidigare. Min man lade fortfarande in gurkor efter hennes recept. Han älskade verkligen sin mamma, och jag älskade också den sida av henne som fick henne att sitta hos mig en hel natt i en sjukhuskorridor. Samma kvinna kunde fylla i det som saknades i en historia utan att blinka. Hon väntade sällan på att den som historien handlade om skulle komma hem.

– Vad berättade hon?

– Att du var kär i Valerij. Att du skulle ha gift dig med honom om jag inte hade kommit emellan.

– När sa hon det?

– För femton år sedan.

Varje gång jag senare tänkte på det där samtalet fastnade jag vid just de orden. Femton år. Under den tiden hade vi firat vår tjugonde bröllopsdag. Vi hade renoverat lägenheten två somrar i rad. En vinter, när jag hade så ont i handleden att jag inte ens kunde hålla i en kam, satte Arkadij upp mitt hår varje morgon. Under alla de åren hade han aldrig frågat mig om det hans mamma sagt var sant.

– Jag har träffat den mannen en enda gång, svarade jag. Vi dansade i fyra minuter till *Vita rosor*. Sedan gick jag tillbaka till min väninna och tog en bit tårta till. Din mamma fick också grannarna att tro att Rudik är en maine coon.

Arkadij tittade upp.

– Är Rudik ingen maine coon?

Katten satt just då och tvättade sig i fåtöljen. Ena bakbenet stack rakt upp som en böjd antenn.

– Arkadij, vi tog hem honom från baksidan av marknaden i en potatislåda.

Ett ögonblick log vi båda två. Sedan försvann leendet från min mans ansikte.

– Vet du vad jag var rädd för? Att du skulle se honom och inse att det var honom du hade velat leva med hela ditt liv.

– Och om jag stannar hemma nu, kommer den rädslan att försvinna då? Eller måste jag avstå från något annat nästa gång för att du ska tro att jag vill vara med dig?

Han svarade inte. Den kvällen tog jag min kudde och gick och lade mig i det lilla rummet. I gryningen hörde jag honom stiga upp. En stund senare klirrade en kopp utanför dörren. När jag öppnade hade han redan gått tillbaka till köket. Han hade gjort teet precis som jag ville ha det, med en enda citronskiva. Jag drack upp det. Sedan stängde jag dörren, för jag var fortfarande arg på honom.

Några dagar före bröllopet skickade Faina ett gammalt fotografi. Det var taget på examensfesten. Pappersgirlanger hängde över våra huvuden, min klänning hade axelvaddar och Valerijs kavaj var så stor att händerna knappt syntes under ärmarna. Jag var mitt i ett steg bakåt. På bilden syntes det tydligt att jag tittade ner på mina skor.

Arkadij tog på sig glasögonen och tittade länge på telefonens skärm.

– Trampade han dig verkligen på foten?

– Två gånger. Andra gången sa jag till honom.

Han gav tillbaka telefonen och vek omsorgsfullt ihop glasögonen. Jag såg att han försökte samla sig, och den här gången väntade jag.

– Zina, jag borde ha trott på dig även om det här fotot aldrig hade dykt upp. Och förlåt för att jag hotade med skilsmässa. Jag visste hur ont det skulle göra. Det var därför jag sa det.

Det hade varit lättare om han hade kommit med en klumpig ursäkt. Då hade jag kunnat resa mig och gå ut ur rummet. Nu satt jag kvar och såg hur han höll glasögonen med båda händerna för att de inte skulle darra.

– Får jag följa med dig? frågade han.

– Det får du. Men vi behöver prata mer på tåget.

– Jag vet, svarade han. Dagen därpå var det han som tog upp det först.

På nattåget letade sig doften av kokta ägg och grillad kyckling i folie in från kupén bredvid. Vi bad om varsitt glas te. Arkadij satt länge och plockade med sin tesked innan han frågade vilken stund som hade gjort mest ont. Jag sa att det var när han stod framför kylskåpet och inte ens såg på mig. Han lade ner skeden. Innan vi hade druckit upp teet hade jag också berättat om stolen som Faina hade valt åt mig och hur jag hade föreställt mig att den stod tom.

I Saratov väntade Boris och min syster på perrongen. Faina kramade mig så hårt att hennes axelväska gled ner på marken. Boris tog Arkadij i hand.

– Vad roligt att du kom. Jag hörde att ni har en maine coon.

Min syster gömde ansiktet mot min axel. Jag kände hur hon skakade av skratt.

– Vi har en vanlig randig huskatt, sa Arkadij och böjde sig ner efter Fainas väska.

Bröllopet hölls vid floden. När Faina sa ja såg hon rakt på mig, precis som hon hade lovat. Jag grät så mycket att Arkadij stack sin egen näsduk i handen på mig. Faina berättade senare att hon hade blivit lugn så fort hon fick syn på mig på första raden, där jag satt och letade efter en näsduk i väskan. Hon mindes att jag hade gjort precis likadant på hennes examensavslutning.

Valerij Semjonovitj satt längst bort i salen. Han var sjuttiofyra år, hade en käpp lutad mot stolen och hade rakat av sig mustaschen för länge sedan. Han sträckte sig efter brödet, men korgen stod för långt bort. Arkadij gick fram och flyttade den närmare. Valerij tackade, tog en skiva och fortsatte äta sin aladåb.

– Jaha, det var det, sa min man när han satte sig bredvid mig igen. Han höll fortfarande blicken fäst vid bordsduken.

Senare kom Valerij själv fram till oss.

– Jag har fått höra att vi dansade en gång i tiden, sa han artigt. Ni får ursäkta mig, men jag minns det inte alls.

– Själv minns jag mest mina skor.

Han nickade eftertänksamt.

– Då var det knappast vårt livs dans för någon av oss.

När han var tillbaka vid sitt bord skrattade Arkadij också. Sedan tystnade han, torkade handflatan mot byxorna och sträckte fram handen mot mig.

För första gången på tjugoåtta år bjöd han upp mig. På andra steget trampade han mig på högerfoten. I nästa sväng tog han den vänstra också.

– Två, viskade jag i hans öra.

– Räknar du?

– Med de här skorna är jag så illa tvungen.

Han saktade in och sedan stod vi bara och gungade på stället medan de andra dansade runt oss. Jag lade huvudet mot hans axel. Det kändes fint att han hade sträckt fram handen till mig för andra gången den kvällen och att han båda gångerna hade väntat tills jag tog den.

På tåget hem såg vi träd som redan börjat gulna. Arkadij betraktade landskapet en lång stund innan han vände sig mot mig.

– Mamma sa förresten en gång att du hade en pilot från Tambov före dig.

– Före mig?

– Före mig, rättade han sig. Nu rör jag till det igen.

– Det fanns en Kolja Mironov i porten bredvid. Han var bilmekaniker. En gång tog han med mig på en cykeltur och körde rakt in i en syrenbuske.

Arkadij skrattade till. Sedan letade han efter min hand mellan sätena.

– Det är ett par saker till jag skulle vilja fråga dig om.

– Vi har tre timmar kvar hem, svarade jag och flätade samman våra fingrar.

När vi kom hem väntade Rudik redan i hallen på sin middag. Arkadij tog fram hans medicin och jag öppnade en burk kattmat. Inköpslistan satt fortfarande kvar på kylskåpsdörren. Jag tog ner den för att slänga den, men min man bad att få den. Han vände på lappen och skrev ner det jag hade föreslagit på tåget: ”Lunch hos Faina och Boris nästa söndag.” Sedan såg han på mig och frågade om tåget vid tolv passade mig.

Efter tjugoåtta år var det en så enkel fråga som fick mig att den kvällen känna att vi var två om livet i den där lägenheten igen.

Visited 165 times, 1 visit(s) today
Betygsätt den här artikeln
( 1 оценка, среднее 5 из 5 )