– Försvinn härifrån! Jag är så trött på att du går omkring och snokar hela tiden! – Zoja Ivanovna vände sig inte ens om. Hon stod vid fönstret och såg ut över gården medan hon slängde ur sig till sin svärdotter: – Det här är min sons lägenhet. Om vi vill kan vi kasta ut dig redan i dag.
Vera stannade mitt i hallen. Handtagen på matkassen skar in i fingrarna. Överst låg en burk surkörsbär. Dagen innan hade hennes svärmor nämnt att hon inte hade ätit körsbärspaj på flera månader. Vera hade tagit en omväg hem för att köpa burken.
Hon ställde ner kassen. Glasburken slog dovt mot klinkergolvet.
Inifrån rummet hördes ljudet från ett videoklipp. Gleb var hemma. Vera väntade några sekunder för att se om han skulle komma ut.
Videoklippet började om.
Zoja Ivanovna hade flyttat in hos dem åtta månader tidigare med två väskor, en orkidé och ett löfte om att stanna i högst två veckor. Hennes egen lägenhet höll på att målas om. När målarna var klara tyckte hon att det fortfarande luktade för starkt där. Sedan slutade hon nämna sin lägenhet. Vid det laget hade hon tagit över den översta hyllan i badrummet och möblerat om bland kökskärlen. Allt oftare fick Vera höra henne säga: ”Så här gör vi hos oss.”
En gång slängde hon Veras nya gympaskor.
– Jag betalade sex tusen rubel för dem, sa Vera och fortsatte titta på hyllan, som om kartongen kanske bara hade hamnat lite längre in.
– Det var ju synd. De var fula och tog plats.
Gleb stod bredvid dem. När Vera såg på honom drog han en djup suck.
– Måste vi verkligen bråka om ett par skor?
Den kvällen satt Vera länge i bilen utanför huset. Hon letade fram bilden på skorna i mobilen. Hon hade tagit den i affären och skickat den till sin mamma. Länge hade hon velat köpa något åt sig själv bara för att det gjorde henne glad. Hon tittade på bilden en stund och släckte sedan skärmen. Först när händerna började darra mot ratten märkte hon hur mycket hon frös.
De bodde alla tre i tvårummaren på Oktobergatan. Varje månad drogs betalningen för bolånet från Veras konto. Kontantinsatsen på tvåhundratrettio tusen rubel hade hon också sparat ihop själv, under flera år. Gleb jobbade på en bilverkstad och lovade till en början varje månad att bidra. Sedan blev bonusen försenad, ett lån måste betalas tillbaka eller så dök det upp någon oväntad utgift.
Efter ett tag började Vera planera sin ekonomi som om hon bodde ensam. Kring lönedagen tänkte hon fortfarande att hon borde fråga Gleb. Hon gjorde det alltmer sällan.
Den fredagen kom hon hem halv nio. Det var högsäsong på resebyrån, och den sista kunden hade behövt hennes hjälp även efter stängning. Redan i trapphuset hörde hon teven.
Zoja Ivanovna satt i köket med sin väninna Ljusia, hennes man och en karl som hette Fedot och som Vera träffade för andra gången i sitt liv. Askkoppen var full. På bordskanten stod två odiskade tallrikar kvar sedan förra gången de haft gäster. På golvet hade en brödsmula fastnat i en intorkad fläck.
Vera kikade in i rummet.
– Gleb, har du sett hur det ser ut i köket?
Han tittade upp från mobilen.
– Mamma bjöd över några vänner. Vad är det med det?
Redan från kontoret hade Vera skrivit till honom att hon knappt orkade stå upp. Gleb hade svarat med ett litet hjärta. Nu tittade han på skärmen igen.
– Ingenting, sa Vera och stängde badrumsdörren om sig.
Hon var trettioett år. I spegeln såg hon mörka ringar under ögonen och en hårslinga som hade hängt i ansiktet hela dagen. Zoja Ivanovnas skratt dånade från köket. Vera vred på kranen, och i bruset från vattnet tillät hon sig äntligen att gråta. Sedan torkade hon ansiktet, gick ut och diskade en mugg så att hon kunde få något att dricka.
I väskan låg ett färskt utdrag ur fastighetsregistret. Hon hade begärt ut det en morgon i april, efter att svärmodern flera gånger hade sagt inför sina gäster att lägenheten var Glebs. Vera hade stått i kö i fyrtio minuter. När hon äntligen fick pappret läste hon det först vid handläggarens lucka och sedan en gång till ute på trappan.
I fältet för ägare stod hennes namn. Vera Aleksejevna Nikonova.
Från kaféet mittemot ringde hon sin mamma.

– Mamma, är soffan i gästrummet ledig?
– Självklart. Kommer du hit?
Vera lade pappret bredvid koppen och slätade ut ena hörnet.
– Kanske. Snart.
– Okej. Du vet var filten ligger.
Mamman var på väg att säga hej då när Vera tog till orda igen.
– Mamma?
– Ja?
Hon ville bara höra hennes röst en gång till. Till slut sa hon att hon skulle höra av sig.
På lördagsmorgonen satt Vera vid köksbordet och gick igenom måndagens bokningar. Zoja Ivanovna hade grälat med Ljusia i telefon, och sedan dess hade hon slamrat med kastrullerna.
– Du kunde åtminstone städa lite, slängde hon ur sig i förbifarten.
– Jag gör det i kväll.
– I kväll! Ska vi sitta här i smutsen tills dess? Stackars Gleb har ingen som lagar mat åt honom igen. Förstår du ens vad du är för sorts hustru?
Vera läste klart raden hon höll på med så att hon skulle komma ihåg var hon hade slutat. Sedan stängde hon mappen.
– Zoja Ivanovna, nu räcker det.
Svärmodern stannade bredvid bordet. Gleb dök upp i dörröppningen, rufsig i håret.
– Mamma, låt det vara. Det är lördag.
– Om det inte passar kan du åka hem till din mamma! fräste Zoja Ivanovna.
Vera väntade. Gleb lutade sig mot dörrkarmen och rättade till toffeln med foten.
– Okej, sa Vera.
I sovrummet tog hon fram väskan som redan stod packad i garderoben. Två ombyten, hennes mediciner och en bok. Hon lade ner laddaren också. Överst lade hon mappen med låneavtalet, registerutdraget och tre års betalningskvitton.
– Vera, ska du verkligen åka? frågade Gleb från tröskeln. – För en enda mening?
Vera såg upp på honom. De hade bott ihop i fyra år. Hon kände till så många små saker om den här mannen. Att det bästa han visste med körsbärspaj var den knapriga kanten. Att han sparkade av sig täcket i sömnen och kröp närmare henne framåt gryningen. Hon skulle ha känt igen hans steg bland alla andra i trapphuset. Nu slog det henne att Gleb aldrig hade frågat varför hon ibland satt kvar så länge i bilen där nere.
– Ja, det ska jag, svarade hon.
Zoja Ivanovna stod tyst i hallen. Vera tog nycklarna och drog igen dörren lika försiktigt som hon brukade göra när hon kom hem sent och trodde att alla där inne redan hade somnat.
Gleb ringde redan när hon stod i hissen. Sedan ringde han igen ute på parkeringen. Vera stoppade ner mobilen i väskan. Fyrtio minuter senare, när hon svängde in på mammas gata, behövde hon inte längre hålla så hårt i ratten.
Hennes mamma öppnade innan Vera hann ringa på.
– Kom in. Teet är klart.
De satte sig mitt emot varandra i köket, precis som när Vera var liten. Mamman sköt fram honungen. Hon visste att Vera alltid tog en sked i den första koppen. Vera försökte skruva av locket, men händerna darrade. Mamman tog burken, öppnade den och ställde tillbaka den framför henne utan ett ord.
– Hur länge stannar du? frågade hon en stund senare.
– Jag vet inte än.
– Bra, sa hennes mamma. – Då köper jag bröd i morgon också.
Gleb kom nästa dag vid lunchtid. Jackan var öppen trots att det blåste kallt ute. Vera steg åt sidan och släppte in honom.
– Mamma hetsade upp sig, började han. – Du vet hur hon blir när någon retar upp henne …
– Har du kommit för att be om ursäkt, Gleb, eller för att förklara varför hon får prata så med mig?
Han tittade ner på sina skospetsar.
– Både och.
– Börja med det första.
Det dröjde länge innan han sa något.
– Förlåt. Jag borde ha pratat med henne för länge sedan.
Vera hade väntat på de orden så många gånger att hon trodde att hon skulle känna sig lättad när han väl sa dem. Nu tänkte hon på hur lite som hade behövts den där kvällen då skorna försvann. Gleb kunde ha bett sin mamma att be om ursäkt. Han kunde åtminstone ha gått ner och satt sig bredvid Vera i bilen.
– Ring mig när din mamma har flyttat hem, sa hon. – Då kan vi prata om hur vi går vidare.
– Jag kan ju inte bara slänga ut henne.
– Hon kan åka hem till sin egen lägenhet. Målarna blev klara för flera månader sedan.
Gleb stannade i tjugo minuter till. Innan han gick frågade han om han skulle hämta något åt Vera hemifrån. Hon såg på tröjan över stolsryggen, väskan och mappen.
– Allt jag behöver just nu finns här.
På onsdagen ringde Zoja Ivanovna. Hon talade så lågt att Vera knappt kände igen hennes röst först.
– Du är vuxen, Vera. Du kan inte bara gå din väg sådär.
– Jag gick.
– Jag kanske sa något jag inte borde ha sagt.
Vera stod i trapphuset utanför kontoret. Genom glasdörren såg hon hur en kollega drog fram en stol åt nästa kund. Hon hade fem minuter på sig innan hon behövde gå tillbaka till jobbet.
– Ni har bott hos oss i åtta månader. Jag har bett er att inte röka i badrummet. Jag har bett er säga till innan ni bjuder hem folk. Jag har till och med behövt be er att inte slänga mina saker. Varje gång tog ni illa upp, och till slut var det jag som stod där och bad om ursäkt.
Det blev tyst i andra änden.
– Lägenheten står i ditt namn för att Gleb hade problem med sin kredithistorik, sa svärmodern till slut. Den välbekanta skärpan var tillbaka i rösten. – Men i mina ögon är den ändå hans.
Vera såg ner på sin hand. Hon pressade återigen tumnageln mot handflatan. Långsamt sträckte hon ut fingrarna.
– Jag förstår att ni ser det så. Hej då, Zoja Ivanovna.
Den kvällen tog hon fram pappren igen. Hon ringde Pavel, en gammal studiekamrat som arbetade som jurist. Hon berättade när de hade köpt lägenheten, varifrån pengarna till kontantinsatsen kom och hur hon hade betalat lånet. Pavel sa att man när det gäller makar också behöver titta på omständigheterna kring köpet. Han bad henne att spara kontoutdragen. Vera skrev upp det på en lapp och kollade sedan hur lång tid hon hade kvar på lånet. Fyra år.
Hennes mamma ställde en tallrik med skivad ost bredvid henne. Vera åt lite medan hon laddade ner det första kontoutdraget. Efter en stund slog en dörr igen i hallen och hon ryckte till. Det var bara mamma, som kom tillbaka in i köket för att hämta glasögonen.
På torsdagen skickade Gleb ett meddelande. ”Mamma har gått med på att flytta hem. Kan vi ses?”
Veras fingrar dröjde över orden ”gått med på”. Sedan bestämde hon att de skulle ses på kaféet på Kirovgatan på fredagskvällen.
Gleb kom först. När Vera satte sig låg en pappersservett sönderriven i småbitar framför honom.
– Hon åker hem i helgen, sa han. – Jag hjälper henne att packa.
– Bra.
– Och kommer du hem?
Vera såg på sin mans trötta ansikte. Hon ville säga ja och i samma stund få tillbaka den tid då det fortfarande var lätt att svara på en sådan fråga.
– Jag funderar fortfarande.
Gleb nickade. När kaffet kom föste han undan servettbitarna så att servitören kunde ställa ner koppen.
– Jag visste inte att du mådde så dåligt, sa han sedan.
– Gleb, jag sa det. När hon slängde skorna. När hon bjöd hit folk. När jag satt i badrummet om kvällarna sa jag också att något var fel. Du sa att jag skulle vänja mig.
Han lade handen om koppen utan att dricka. Efter en stund sa han så lågt att Vera knappt hörde det:
– Jag minns.
På lördagen klockan halv ett återvände Vera till Oktobergatan. I hallen stod en rutig resväska och två mindre kollin. Zoja Ivanovna kom ut från rummet med en blå väska som var så full att den knappt gick att stänga.
– Jaså, du kom, sa hon. – Nu kan du vara nöjd. Du fick som du ville.
Vera gick in i köket och satte på vatten. På fönsterbrädan hade ringarna efter glasen torkat in. Bredvid spisen låg fortfarande teskeden hon hade rört om kaffet med en vecka tidigare. Då hade hon trott att hon skulle komma hem på kvällen och diska.
Plötsligt hördes Zoja Ivanovnas röst tydligt från hallen.
– Jag har ägnat hela mitt liv åt den här pojken! Och nu ska jag ge mig av för att hon har ett papper? Jag är din mamma, Gleb!
Vera ställde ner muggen och gick ut till dem.
– Vi bodde ihop i åtta månader. Under hela den tiden frågade ni aldrig om ni fick stanna. Sedan sa ni åt mig att lämna min egen lägenhet. Jag gick och tog pappren med mig. Nu har jag kommit hem, Zoja Ivanovna. Jag vill att ni också åker hem till er.
Svärmodern vände sig mot Gleb. Vera såg också på honom. Han stod vid klädhängaren och famlade efter något under jackan. Han tog fram mobilen.
– Ska jag beställa en taxi, mamma?
Zoja Ivanovna bara tittade på honom en stund. Sedan ställde hon den blå väskan på golvet.
– Gör det.
När taxin kom bar Gleb ner väskorna. Zoja Ivanovna rättade till halsduken framför hallspegeln. Från dörren såg hon tillbaka på Vera.
– Du tror att du har vunnit.
Vera kom att tänka på körsbären. Undrade om burken fortfarande stod kvar i kylskåpet där hon hade ställt in den den där kvällen.
– Jag tror att jag är väldigt trött, sa hon.
När Gleb kom tillbaka satte de sig i köket. Vera hällde upp te i två muggar. Ute på gården ropade någon på sitt barn. Sedan stängdes ett fönster.
– Mamma har alltid varit sån, sa Gleb. – När jag var liten väntade jag bara på att det skulle gå över när hon satte igång. Jag gjorde likadant nu.
– Jag väntade också, sa Vera. – På att du någon gång skulle stå på min sida. När hon hade slängt skorna satt jag i bilen utanför huset i nästan en timme. Om du hade kommit ner tror jag att jag hade kunnat säga hur ont det gjorde.
Gleb ställde ner muggen.
– Jag trodde att du hade åkt och tankat.
– Jag vet. Dagen därpå frågade du om tanken var full.
Ingen av dem rörde sitt te. Fram till nu hade Vera mindes den kvällen som om Gleb mycket väl visste var hon satt och hade bestämt sig för att lämna henne i fred. Nu undrade hon hur många sådana kvällar de hade bakom sig, kvällar som de mindes på helt olika sätt.
– Jag ville komma hem, sa hon till slut. – Hur det blir med oss vet jag inte än. Jag skulle vilja att vi kunde prata om det även när det inte är något bråk på gång.
– Det gör vi, sa Gleb.
Den kvällen städade Vera köket. När hon hade torkat bort den sista ringen från fönsterbrädan öppnade hon fönstret på vid gavel. I den svala luften märkte hon hur envist cigarettröken hade hängt kvar i lägenheten.
Sedan ringde hon sin mamma.
– Hon har åkt, sa hon.
– Och hur mår du?
Vera stod vid fönstret. Nere på trottoaren var en kvinna på väg hem med sina matvaror. En dillkvist stack upp ur kassen. Det var en alldeles vanlig lördag, en sådan som Vera hade längtat efter i flera månader.
– Jag mår bättre, mamma. Tack för att du släppte in mig.
– Lilla gumman, sa hennes mamma.
Sedan blev det så tyst att Vera tyckte sig veta precis vilken stol hennes mamma satt på i köket och hur hon höll telefonen mot örat.
Tre veckor gick. Zoja Ivanovna ringde inte en enda gång. En kväll hälsade Gleb på henne. När han kom hem berättade han att hon hade hängt upp sina gamla gardiner och att han fortfarande behövde köra dit en stol. Det kändes skönt för Vera att det var allt hon behövde veta.
Ibland satt de tysta vid middagen och visste inte riktigt vad de skulle säga. Andra gånger berättade Gleb något från verkstaden och Vera kom på sig själv med att skratta. En kväll diskade han på eget initiativ. I slutet av månaden öppnade Vera bankappen för att betala nästa låneavi och såg att Gleb redan hade betalat hälften, en timme tidigare.
– Jag såg det, sa hon till honom i hallen.
Gleb höll på att knyta skorna. Han rätade på sig.
– Det borde jag ha gjort för länge sedan.
Vera nickade. Den kvällen pratade de för första gången om hur mycket pengar de skulle ha kvar fram till nästa lön när båda hade betalat sin del. Under tiden hann middagen kallna. Gleb värmde maten åt dem båda.
Lördagen därpå ringde Zoja Ivanovna till Vera. Hon ville komma förbi och hämta några saker.
– Söndag klockan tre passar, sa Vera. – Vi är hemma då.
Svärmodern kom precis klockan tre. Hon hämtade en låda, en filt och en gammal vas. Vera slog in vasen i tidningspapper åt henne eftersom det sedan länge fanns en spricka i handtaget. Zoja Ivanovna väntade tills hon var klar och tog sedan emot den med båda händerna.
– Vad rent och fint det är här, sa hon i dörren.
– Tack, svarade Vera.
När svärmodern hade gått bar Vera in mappen i sovrummet. Hon sköt in den bland böckerna på hyllan, intill den slitna roman som hon hade börjat läsa hemma hos mamma. Sedan öppnade hon fönstret och gick tillbaka till köket, där Gleb frågade om hon ville äta middag med honom.
Vera sa att hon gärna ville det, men att hon skulle ringa sin mamma först. Hon satte sig vid fönstret och drog upp benen på stolen. Medan signalerna gick fram insåg hon plötsligt att hon på länge inte hade suttit och lyssnat efter någons steg i lägenheten.







